RECENSION: Kinky Boots på Adelphi Theatre ✭✭✭✭

Kinky Boots

Adelphi Theatre

17 september 2015

4 stjärnor

BOKA NU Det finns fortfarande de som kliar sig i huvudet av förvåning över att Kinky Boots kammade hem Tony Awards för bästa musikal, bästa koreografi och bästa originalmusik 2013 – ett år då startfältet inkluderade Matilda, en föreställning som ur alla aspekter är överlägsen inom dessa grundläggande områden. I ärlighetens namn handlar dock förundran mer om Tony Awards som institution än om Kinky Boots och Matilda som musikalverk. Den avgörande skillnaden är att Matilda är ett hantverksmässigt mästerverk av begåvade kreatörer som överlever även en blek rollbesättning; Kinky Boots är musikalteater enligt formeln och förlitar sig helt på suveräna artister för att nå kraft och skapa magi. Som väl är bjuder Londons premiäruppsättning av Kinky Boots på Adelphi Theatre på just sådana suveräna prestationer. Av den anledningen lär den gå hem på Oliviergalan, även om Mrs Henderson Presents kan ge den en match på samma sätt som Matilda gjorde 2013. (Läs vår recension av Broadway-uppsättningen HÄR)

Med manus av Harvey Fierstein, musik av Cyndi Lauper och Jerry Mitchell som regissör och koreograf, lär det kreativa teamet bakom Kinky Boots kännas tryggt för de investerare som går på tidigare meriter. Sanningen är dock att ingen i trion presterar i närheten av sin toppnivå här; om de hade varit helt okända betvivlar jag att föreställningen ens hade blivit av.

Detta beror delvis på att musikalen är en filmatisering där mycket gått förlorat i översättningen. Men framför allt är detta en adaptation skapad av amerikaner om brittiska människor, platser, sociala frågor och klasskillnader – och allt det genuint brittiska presenteras genom ett amerikanskt filter. Nyckelkaraktärer talar i rytmer som hör hemma i New York, inte Northampton. Det vilar ett amerikanskt filter över alltihop, vilket dämpar snarare än belyser berättelsen och karaktärerna. Bördan på skådespelarna blir därmed tyngre då de måste tränga igenom detta filter för att locka fram den inre brittiskheten. Berättelsens fragmentariska och förutsägbara natur underlättar inte direkt deras uppgift.

Men ett sådant upplägg underlättar faktiskt min uppgift…

Topp 5 anledningar till att West End-uppsättningen av Kinky Boots får alla att jubla:

1. Amy Lennox

Lennox är sensationell som Lauren, den helknasiga fabriksarbetaren som flirtar med och till slut vinner chefens hjärta. Det är en komisk kraftprestation av Lennox som inte missar en enda poäng, tar vara på varje tillfälle till skratt och kör på för full maskin hela vägen. Hon stjäl varje scen hon medverkar i och hennes hysteriska solo, ”The History of Wrong Guys”, är det första ögonblicket i föreställningen då man faktiskt tror att Lauper är vuxen uppgiften att skriva för Broadway. Börja gravera den där Olivier-statyetten redan nu, för om det finns någon rättvisa är Lennox en given vinnare.

2. Killian Donnelly

Donnelly är strålande som den något enkle, lite småtråkige och förvirrade arvtagaren till en vacklande skofabrik. Han har en genuint engagerande och behaglig framtoning som gör att han får de annars lite kantiga partierna att fungera bättre än de förtjänar (vilket de inte gjorde på Broadway). Exempelvis fungerar scenen där han plötsligt vänder sig mot sin vän Lola med oväntad bitterhet tack vare Donnellys fingertoppskänsla. Han gör den ”vanliga killen” till perfektion och den vardagliga charmen i kombination med hans kraftfulla, bärande röst är oemotståndlig. Han lyckas verkligen skapa guld av sand. Hans sånginsatser i ”Not My Father’s Son” och ”Soul Of A Man” är enastående, magnifika och i absolut världsklass. En fantastisk, lyftande prestation.

3. Matt Henry

Barry Manilows gamla dänga om showgirlen Lola tycks vara inspirationen för den livliga dragqueenen Lola (alias Simon, boxaren som brutit med sin far), och Matt Henry ser till att hans boots är gjorda för att gå (och sjunga) i en färgstark och glammig bravurinsats. Henry är glödhet och kaxig som Lola, och han briljerar i en roll där både excentricitet och sylvassa kommentarer sitter som en smäck. Hans röst är fenomenal, särskilt i den stora 11-o’clock-balladen ”Hold Me In Your Heart”. Henry verkade inte riktigt lika bekväm utan smink och drag, men lyckades ändå etablera en fin kemi med den homofobiske arbetaren Don (en sympatisk Jamie Baughan). Han har svårare att dölja bristerna i manuset (mötet med den åldrande pappan på hemmet känns malplacerat), men Henry är icke desto mindre fantastiskt underhållande i sina skyhöga klackar.

4. En begåvad ensemble

Hela ensemblen sprudlar av vitalitet, sjunger med precision (även om artikulationen ibland brister) och dansar med en smittande energi och ren glädje. De stora numren är färgstarka spektakel präglade av skicklighet. Mindre roller är generellt välspelade, där Michael Hobbs som George och Amy Ross som Nicola sticker ut – den förre för sin korrekta humor och den senare som en virvelvind av Jimmy Choo-ambition.

När alla är på scenen och sjunger och dansar är det nästan omöjligt att inte le. Finalerna i båda akterna är riktiga rökare, oavsett vad man har på fötterna. Det är svårt att motstå lusten att dansa eller klappa med i de sprudlande låtarna och de varma, inkluderande prestationerna.

5. Kostym och ljus

Gregg Barnes bjuder på fantastiskt lägereldscamping-doftande kostymer för Lola och hennes ”änglar” – vissa outfits måste ses för att man ska tro på dem, och alla skriker individualitet och acceptans (ifall manuset nu skulle vara för subtilt för någon). Kenneth Posner ljussätter allt briljant – det är värt att se Kinky Boots bara för ljusshowen i Lolas sista solo.

Topp 5 anledningar till att West End-uppsättningen av Kinky Boots inte får alla att jubla:

5. Ljudet – John Shivers

Balansen mellan sångare och orkester är tyvärr inte vad den borde vara. Orkestern är ofta för ljudstark och förstärkningen av sångarna räcker inte till för att texterna ska gå fram. Det är irriterande att detta inte sitter, för särskilt i en ny musikal är det avgörande att man hör och förstår orden.

4. Regi – Jerry Mitchell

Mitchells största bidrag här är de snygga och engagerande dansnumren. Rutinerna med rullbanden i skofabriken är särskilt lyckade. Men som regissör är hans blick lite väl fäst vid paljetter och stjärnglans istället för att se till att berättelsen blir mindre sockersöt och övertydlig.

Föreställningen dryper av hjärta och goda avsikter; vad den behöver är nyans och charm, och en regissör som kan putsa fram det genuina snarare än att låta showen dundra över en. Det behövs lite mer fingertoppskänsla mitt i allt glitter, barbröstade dansare och divor.

3. Scenografi – David Rockwell

Scenografin är tråkig. Den är effektiv och kompakt, vilket säkert gör den billig att turnera med, men den lyckas inte förmedla själen i de olika miljöerna där handlingen utspelas. Och det borde den absolut göra.

2. Musiken – Cyndi Lauper

Laupers musik är ojämn. Den saknar en sammanhållen känsla; man får aldrig riktigt känslan av att man lyssnar på ”en låt från Kinky Boots”. Det mesta är lättglömt, trots att det framförs på ett makalöst sätt. De låtar som sticker ut har redan nämnts; ”Sex Is In The Heel” är det andra numret som förtjänar uppmärksamhet, nästan helt tack vare artisternas insatser.

Det smartaste Lauper gjort är att se till att båda akterna avslutas med riktiga superhits för hela ensemblen. Det fungerar utmärkt och garanterar att snacket i pausen och efteråt kretsar kring dessa nummer. På något sätt tvättas besvikelsen över den övriga musiken bort av dessa starka hymner, tillsammans med minnet av Lennox ”The History Of Wrong Guys” och Henrys ”Hold Me In Your Heart”.

Det är svårt att inte undra vad en kompositör som Jerry Herman hade kunnat göra med det här materialet.

1. Manuset – Harvey Fierstein

Hur man än vider och vänder på det är manuset långt ifrån Fiersteins bästa arbete. Det är ett pussel av typiska Fierstein-karaktärer, situationer och oneliners, med ett lager av sentimentalitet över allt som riskerar att bli djupsinnigt. Det är tydligt och extremt; subtilitet är en bristvara.

Det finns mycket att skratta åt, men inte tillräckligt för att hålla intresset uppe hela kvällen. Huvudkaraktärerna är inte tillräckligt utmejslade eller konsekventa; om de fungerar så är det tack vare skådespelarnas egna personligheter och insatser.

För att det här verket ska kunna mäta sig med de stora amerikanska Broadway-musikalerna krävs det mer arbete på manus, musik och regi.

Men...

Finalerna är verkligen något alldeles extra, och när man tänker på Kinky Boots är det de två numren (”Everybody Say Yeah” och ”Raise You Up/Just Be”) som lämnar en med en härlig eftersmak. Lägg därtill de enastående insatserna från Lennox, Donnelly och Henry, så har du en West End-succé som faktiskt överträffar sin föregångare på Broadway.

BOKA BILJETTER TILL KINKY BOOTS HÄR