RECENSION: La Traviata, King's Head Theatre ✭✭

Matthew Lunn recenserar Verdis La Traviata som just nu spelas på King's Head Theatre.

Emma Walsh (Violetta), Alex Haigh (Elijah), Victor Sgarbi (Sinclair), Gráinne Gillis (Flora) i La Traviata. Foto: Bill Knight La Traviata

King's Head Theatre

2 oktober 2018

2 stjärnor

Boka nu

Vissa konstformer väcker outplånliga associationer, och inom scenkonst är operan det främsta exemplet. Dess musik är på en gång passionerad och sublim – ett uttryck för en obeskrivlig skönhet som gav tröst åt invånarna i Shawshank och som sjöngs för miljoner under fotbolls-VM 1990.  Den besitter en inneboende majestätisk kraft, men talar samtidigt direkt till vår gemensamma förståelse av vad det innebär att vara människa.

King’s Head Theatre’s La Traviata är en del av en satsning med moderna bearbetningar av klassiska operor, ett fantastiskt initiativ som kan introducera genren för en ny, och kanske något skeptisk, publik. Som en hörnsten inom den klassiska engelska pubteatern utgör själva lokalen en stor del av charmen, och tack vare Panaretos Kyriatzidis felfria pianospel (ett effektivt och minimalistiskt arrangemang), utgör miljön inget hinder för iscensättningen. Men trots en fantasifull scenografi och en sensationell huvudrollsprestation, lämnade jag teatern med en känsla av besvikelse; det lovande upplägget knöts inte riktigt ihop.

Emma Walsh som Violetta i La Traviata. Foto: Bill Knight

Här är Violetta (Emma Walsh) dansare på en sjabbig men exklusiv strippklubb, som drivs av Flora (Gráinne Gillis) och besöks av Labour-politikern Richard Sinclair (Victor Sgarbi). En kväll tar han med sig sin son Elijah (Alex Haigh), en begåvad musiker med mycket lite erfarenhet av kvinnor. Han faller pladask för Violetta, och hon ser sin chans till en nystart. Men varken Flora eller Sinclair kan acceptera relationen, och snart ställs Violetta inför ett fruktansvärt val.

Med en speltid på bara 110 minuter inklusive paus är föreställningen extremt tillgänglig för dem som, likt Blackadder, förfasas över operans tendens att aldrig ta slut. Det gör dock att berättelsen känns en aning tunn. Även om detta är en rimlig kritik mot många framstående operor, blir det särskilt märkbart här. Handlingen har komprimerats till fyra separata scener där Becca Marriotts libretto och den mångsidiga scenografin – som övertygande förvandlas från klubb till en liten etta – håller ihop helheten. Violettas relation med Elijah är, precis som med Alfredo i Verdis original, över innan den ens hinner börja blomstra, eller innan vår empati hinner fördjupas. Det i sig är okej – men problemet är att bearbetningen inte kompenserar detta genom att bygga upp karaktärernas värld ordentligt.

Emma Walsh (Violetta) och Alex Haigh (Elijah) i La Traviata. Foto: Bill Knight

Marriotts libretto är språkligt skickligt och ofta effektfullt, men med undantag för Violetta saknar karaktärerna djup. Sinclairs hänvisningar till den skandal som kommer att drabba Elijah om han stannar hos henne blir för förklarande snarare än tankeväckande. Sonens ägandebegär och vardagsmisogyni (driven av ilska och alkohol) är högst relevant för en modern publik, men skildras inte som destruktiv maskulinitet utan snarare som en desperat ynglings missriktade passion. Eftersom dessa handlingar upptar merparten av hans tid på scenen blir det svårt att köpa parets sentimentala avsked, som kändes tragiskt av helt fel orsaker. Flora framstår inte heller som den auktoritära figur som handlingen kräver, utan snarare som en känslokall men rättvis affärskvinna vars handlingar nästan lika gärna hade kunnat ske utanför scenen, om det inte vore för Gillis karismatiska insats.

De tre tidigare nämnda sjöng utmärkt, och Haigh och Sgarbi tycktes njuta av att gestalta karaktärernas växande lidelser. Gillis starka mezzotoner var än mer imponerande och gav Flora välbehövlig tyngd. Men de största lovorden går till Walshs suveräna Violetta. Hon skildrar mästerligt la traviatas resa genom smärta, kärlek, raseri och uppgivenhet med ett imponerande röstomfång, osviklig tonsäkerhet och ett mycket uttrycksfullt ansikte. Hade operan varit något längre hade fler filosofiska och satiriska möjligheter kunnat utforskas, vilket hade gett hennes tragedi ett ovärderligt djup. Som det är nu är det ett bristfälligt verk där upplevelsen lär variera, men som utan tvekan lyfts av sin huvudrollsinnehavare.

Alex Haigh (Elijah) och Gráinne Gillis (Flora) i La Traviata. Foto: Bill Knight

King’s Head Theatres La Traviata placerar Verdis tragedi i samtiden, men den tunna narartiven och de underutvecklade karaktärerna lämnade mig oberörd och oövertygad. Icke desto mindre kommer den utmärkta scenografin och de goda rollprestationerna, inte minst Emma Walshs exceptionella Violetta, göra att jag håller utkik efter kompaniets framtida produktioner.

Spelas till 27 oktober 2018

BOKA NU FÖR LA TRAVIATA