RECENSION: Lifeboat, West Yorkshire Playhouse ✭✭✭✭✭

Lois Mackie (Bess Walder) och Amy McGregor (Beth Cummings) i Lifeboat. Lifeboat West Yorkshire Playhouse

Tisdagen den 2 maj 2017

Fem stjärnor

Boka biljetter

Ta en gripande (och sann) berättelse utforskad genom ett starkt manus, kombinera detta med en fantasifull fysisk regi och resultatet är ett stycke helt fantastisk teater som är i tur och ordning roligt, lärorikt, ömsint, spänt och stundtals hjärtskärande. Berättelsen om sänkningen av konvojsfartyget City of Benares i september 1940, med sin last av 90 barn som evakuerades till Kanada, var en särskilt tragisk lågpunkt under andra världskriget. Nicola McCartneys manus från 2002 berättar historien om denna händelse, och Gill Robertsons precisa och energiska produktion fungerar som en passande hyllning och ett monument över de 87 barn som inte överlevde prövningen när de klamrade sig fast vid uppochnedvända livbåtar i Atlantens iskalla, stormiga vatten.

Lois Mackie (Bess Walder) och Amy McGregor (Beth Cummings) i Lifeboat. Foto: Anthony Robling

Lois Mackie och Amy McGregor porträtterar (bland andra) de verkliga överlevarna Bess Walder från London och Beth Cummings från Liverpool. Genom sitt energiska spel frammanar de en barndomsvärld fylld av irriterande bröder, Judy Garland och krävande föräldrar, samt drömmar om resor och stjärnglans; en värld som genom radiomeddelanden och sirener sjunker ner i krigstidens osäkerhet, där det enda vettiga alternativet för att skydda barnen från bomber och invasion tycktes vara att skicka dem till Australien, Amerika, Sydafrika eller Kanada. Vi följer de två flickorna och deras medevakuerade på en resa genom blankettifyllande och läkarundersökningar, planering och packning, avsked på bullriga tågstationer och utdragna tågresor innan de anländer till 1940-talets motsvarighet till det förlovade landet – SS Benares. Där serverar stewarder i turbaner choklad och skinksmörgåsar i en miljö som är lyxigare än deras ’Trollkarlen från Oz’-inspirerade drömmar. Denna berättelse varvas med koreograferade mellanspel som visar den råa faran i deras situation när de flyr det torpederade fartyget och med frusna händer klamrar sig fast vid en livbåt i stormigt hav, medan de ser människor runt omkring dem försvagas och släppa taget, vilket lämnar dem ensamma – och lämnar Bess med den ångestfyllda tanken på hur hon ska berätta för sina föräldrar att hon förlorat sin bror. Kraften och övertygelsen i skådespeleriet var sådan att jag kände deras utsatthet ända in i märgen.

Lois Mackie (Bess Walder) och Amy McGregor (Beth Cummings) i Lifeboat. Fotografi: Anthony Robling

Pjäsen sattes upp i Barber Studio, en av West Yorkshire Playhouses mindre kända men mest spännande lokaler, som lämpade sig utmärkt för scenlösningen där publiken sitter på två sidor och för pjäsens fysiska uttryck. Det fina med detta grepp var att genom de enklaste medel – minimala fingergester, ljusslingor som flimrar till och från, väskor som flyttas för hand – blev mitt annars digitalt mättade sinne helt engagerat och manat att skapa bilder av fallande garderober, lutande däck och sjunkande fartyg som var starkare än någon faktisk bild eller bokstavlig representation. Den enda sådana direkta bild kom i slutet; en känslomässig käftsmäll i form av ett klädstreck med barnkläder, tryckta med fotografier av de unga ansiktena när de satte segel från Liverpool mot sitt stora äventyr; optimismen och förväntan i deras ansikten gav en skarp påminnelse om sanningen bakom historien.

Det kanske främsta beviset på den magi produktionen skapade var barnen i publiken, som satt på två rader på vardera sida om scenen – orörliga, uppslukade och fängslade. Det slog säkert mer än en i publiken att de var i exakt samma ålder som sina motsvarigheter på SS Benares.

BOKA BILJETTER TILL LIFEBOAT PÅ WEST YORKSHIRE PLAYHOUSE