RECENSION: Little Miss Sunshine, Arcola Theatre ✭✭✭

Julian Eaves recenserar musikalen Little Miss Sunshine, som just nu spelas på Arcola Theatre inför en stundande turné i Storbritannien.

Från vänster (bakre): Lily Mae Denman, Sev Koeshgerian, Laura Pitt-Pulford. Från vänster (främre): Paul Keating, Gary Wilmot, Gabriel Vick. Foto: Manuel Harlan Little Miss Sunshine

Arcola Theatre,

1 april 2019

3 stjärnor

Boka nu

Medan köerna ringlar långa runt Apollo Theatre på Shaftesbury Avenue, fyllda av teaterbitna ungdomar och deras tålmodiga familjer som kommit för att hylla fenomenet 'Jamie', letar teaterchefer över hela landet efter sin egen version av musikalvärldens heliga graal: en garanterad dundersuccé av samma kaliber. Selladoor Productions hoppas, i samarbete med Arcola Theatre, att de har hittat sin i denna Europapremiär av en nästan tio år gammal skapelse från Sundance, La Jolla och Off-Broadway. Berättelsen handlar om en liten flicka från New Mexico som drabbats av showbusiness-feber och drar med sig hela sin familj på en resa till en skönhetstävling för småbarn i det fjärran Kalifornien. Det är en blandning av udda familje-freakshow, roadmovie och saga – en korsning mellan 'Annie', 'Gypsy' och 'Matilda'. Med James Lapine som librettist och William Finn som kompositör – teamet bakom dundersuccén 'The 25th Annual Putnam County Spelling Bee' – finns det höga förväntningar. Regissören Mehmet Ergen, Arcolas grundare, har dessutom byggt upp ett rykte om att utföra mirakel med ovanliga och utmanande musikaler, vilket lovar ännu mer. En förhållandevis stor ensemble har samlats för en omfattande turné (inklusive fyra barn som alla måste tredubblas och ha medföljande vuxna) som ska besöka flera stora scener runtom i landet. Ensemblen består dessutom av några av landets främsta musikalstjärnor.

Från vänster (bakre): Laura Pitt-Pulford, Gabriel Vick, Gary Wilmot, Paul Keating, Lily-Mae Denman och Sev Keoshgerian. Foto: Manuel Harlan

På tal om det, så är det tveklöst ensemblen som är produktionens största glädjeämne. Även om publiken naturligt tenderar att sympatisera mest med huvudpersonen och den trio odjur som svärmar runt henne, krävs det nästan att man är svag för den typen av mekaniska karaktärer som ofta kommer ur teaterskolor för att verkligen ta dem till sig. Personligen gillar jag dem: jag älskar faktiskt de tre elaka mobbarna, 'Mean Girls' (och ja, det ÄR titeln på en annan show), som terroriserar den orubbligt optimistiska Olive (spelad av Lily Mae Denman, Evie Gibson eller Sophie Hartley-Booth). William Finns välskrivna och trallvänliga melodier verkar passa dessa personligheter bäst, och jag tycker showen är som starkast när de står i centrum.

Lily-Mae Denman och Mean Girls i Little Miss Sunshine. Foto: Manuel Harlan.

Resten av familjen bjuder på betydligt tyngre tematik, vilket kräver både starkare nerver och – troligen – ett annat partitur, eller till och med en annan musikal. Som den tålmodiga mamman Sheryl Hoover, den enda i sällskapet som verkar ha fötterna på jorden, bjuder Laura Pitt-Pulford på ännu en briljant rolltolkning. Hon fyller karaktären med små men betydelsefulla detaljer som påminner oss om hennes skicklighet som skådespelande sångerska: ett ansikte märkt av livet, skarpsynt men ändå mänskligt och ömt, och den första att inse farorna familjen står inför när alla andra flyr från dem. Mot henne spelar Gabriel Vick rollen som drömmaren till make, Richard. Han är stabilare än när jag såg honom sist och är helt trovärdig som typen som kör en gammal VW-buss (mer om den snart) och vill förändra världen, samtidigt som han blir alltmer konventionell och tråkig. De har även ett barn från Sheryls tidigare äktenskap: den självvalda stumme Dwayne som läser Nietzsche och som här får en anmärkningsvärd kraft tack vare nykomlingen Sev Keoshgerian. Trots de mörkare stråken ligger musikalens hjärta – som i de flesta musikaler – stadigt hos positivismen. Inget illustrerar detta bättre än familjens stora färgklick, den heroin-sniffande farfadern, spelad med perfekt fingertoppskänsla av Gary Wilmot. Hans paradnummer 'The Most Beautiful Girl In The Van' är ett mästerverk i musikal hantverk och det nummer som verkligen vinner publikens hjärtan. Han är en ren fröjd att se.

Paul Keating i Little Miss Sunshine. Foto: Manuel Harlan

Med på resan är också Paul Keating i en slående gestaltning av Sheryls självmordsbenägna, avhoppade akademiker till bror, Frank, vars röst ensam avslöjar själens värme. I en av manusets mest konstruerade scener råkar Frank stöta på figurer från sitt förflutna under resans gång: sin tidigare flamma Joshua Rose (Matthew Macdonald) och konkurrenten som stal honom, den sliskige Larry (spelad av Ian Carlyle). Båda skådespelarna dubblerar även i andra roller. Vi får också se prov på Imelda Warren-Greens mångsidighet i rollerna som den bistert komiska Linda och den obekvämt framfusiga Miss California.

Gary Wilmot, Laura Pitt-Pulford, Gabriel Vick och Paul Keating i Little Miss Sunshine. Foto: Manuel Harlan

Det finns förstås en karaktär till: bussen som tar familjen Hoover genom flera delstater. Musikaler som inkluderar fordon brukar oftast använda dem sparsamt för att undvika att de blir ett hinder för berättandet. Till och med huvudrollen i 'Chitty Chitty Bang Bang' är faktiskt inte på scenen särskilt länge. I 'Oklahoma' syns vagnen bara en enda gång, helt i slutet. I 'Ragtime' har Coalhouse Walker Jnr:s bil bara en enda scen, trots dess betydelse. Och så vidare. I andra shower är fordonet antingen så stort att man knappt märker det ('Titanic') eller så skapar det klumpiga övergångar ('On The Twentieth Century'). Det finns en viktig lektion här. Precis som i den nyligen uppsatta 'Violet' blir det svårt för ensemblen att behålla publikens uppmärksamhet när en stor del av föreställningen går ut på att titta på folk som sitter i ett fordon utan att göra något annat. Så blir fallet även här.

David Woodheads scenografi täcker scenen i en vägkarta över sydvästra USA, vilket effektivt fångar resans omfattning, och jag önskar nästan att han stannat där och låtit vår fantasi sköta resten. Istället får vi ett utdragbart chassi med köksstolar som ska föreställa bussen – det blir varken hackat eller malet. Lyckligtvis försvinner den helt i andra akten, men det är först efter Lapines märkligt dämpade avslutning på första akten. Man kan knappt kalla det ett slut. Det finns fler märkliga strukturella val: en enda flashback för föräldraparet i första halvan, som aldrig följs upp. Det var aldrig tydligt för mig varför. Sedan har vi Olive som förföljs av 'Mean Girls'-trion, som dyker upp som ett slags Mozart-liknande kommentatorer i andras scener. Detta är dock begränsat till första akten; därefter blir de vanliga tävlande, vilket begränsar deras roll som kör. Faktum är att när de väl dyker upp som riktiga karaktärer är det showens höjdpunkt – ögonblicket då Olive äntligen når sitt mål. Det ropar efter ett stort musikalnummer, men William Finn verkar inte ha hört det ropet. De andra musiknumren känns slumpmässigt placerade för att låta karaktärer ge röst åt känslor utan något tydligt framåtdriv. Sångerna för oss sällan vidare, de bromsar snarare upp. Det är märkligt för en roadmovie. Dessutom är öppningsnumret 'The Way of the World' en ganska sömnig klagan som sätter en onödigt dyster ton som ensemblen tvingas kämpa mot.

Ian Carlyle, Imelda Warren-Green, Lily-Mae Denman och Mean Girls. Foto: Manuel Harlan

Som många säkert redan noterat blev spelperioden i New York kortvarig. Mycket arbete och omskrivningar har lagts ner, men det känns aldrig som om man enats om vad det egentligen är för typ av show. Är det för barn eller vuxna? Kärnan i berättelsen handlar egentligen om kulturkrocken mellan familjen Hoovers chockerande amoralitet – där den drogmissbrukande farfadern lär Olive utmanande danssteg – och den robotaktiga, stela skönhetstävlingen. Detta är dramats bultande hjärta, men Lapine väjer för det så pass mycket att det nästan försvinner. Resultatet blir en berättelse som saknar ett tydligt fokus, och manuset känns i slutändan som en besvikelse.

Ian Carlyle och Matthew McDonald. Foto: Manuel Harlan

Samtidigt imponerar Richard Williamsons ljussättning, och Olly Steels ljuddesign gör sitt bästa med Arcolas knepiga akustik för att balansera rösterna och femmannabandet. Anthony Whitemans koreografi försöker gjuta liv i showens många statiska ögonblick, och Arlene McNaughts musikaliska ledning gör att Mark Crosslands arrangemang låter polerade och trygga, likt en klassisk Broadway-show. Många begåvade människor har lagt ner stor möda på att göra det bästa av materialet, men faktum kvarstår: musikalen spelades bara i två månader i New York, och jag är osäker på om den kommer att lyckas bättre här. Vi får helt enkelt se om den kan bli nästa 'Jamie'.

TURNÉSCHEMA FÖR LITTLE MISS SUNSHINE