RECENSION: Little Miss Sunshine, New Wolsey Theatre (UK Tour) ✭✭✭

Paul T Davies recenserar Little Miss Sunshine på New Wolsey Theatre som en del av dess brittiska turné.

Little Miss Sunshine musikalen

New Wolsey Theatre, Ipswich

24 maj 2019

3 stjärnor

Turnéschema för Storbritannien

”Hur skriver man en succémusikal? Enkelt. Gör en film och vänta i trettio år på att den ska adapteras – det händer förr eller senare.” Så lät en kommentar på Twitter, och det känns verkligen som att varje 80-talsfilm får ett partitur och några dansnummer nu för tiden. Det är alltid en utmaning; ämnet brukar ha en stark igenkänningsfaktor som lockar publiken, men det är ännu svårare att adaptera en kultfilm. En av de där indie-rullarna som slog igenom hos den breda publiken, och som fansen brukar älska passionerat och vilja skydda. Little Miss Sunshine är precis ett sådant fall, och efter en del rollbyten sedan premiären på Arcola Theatre har musikalversionen av den älskade och Oscarsbelönade filmen nu landat på New Wolsey.

Det är en charmig och fantastisk berättelse om den dysfunktionella familjen Hoover, som förs samman när dottern Olive (något slumpartat) går vidare till finalen i skönhetstävlingen Little Miss Sunshine. Detta kräver en roadtrip till Kalifornien. Morfar är en kokainmissbrukare som kastats ut från sitt äldreboende på grund av droger och sexuella trakasserier; mamma Sheryl är klippan som försöker hålla ihop allt; pappa Richard är en evig optimist vars ”tio steg till framgång” prövar familjens tålamod till det yttersta; sonen Dwayne har avlagt ett tystnadslöfte fram till att han kommer in i flygvapnet och hatar ändå sin familj; och den homosexuella morbrodern Frank gör dem sällskap direkt efter ett självmordsförsök, orsakat av att han förälskat sig i en av sina studenter som sedan lämnade honom för en annan lärare. Som i alla roadmovies lär de sig mycket om varandra och allt blottas medan de sakta rör sig mot att bli en fungerande enhet.

Produktionen är perfekt rollsatt, och eftersom mycket hänger på Olive var Lily Mae Denman (den kväll jag såg föreställningen) helt perfekt – charmig, oskuldsfull och någon som med lätthet skar igenom allt strunt som hennes familj skapat. Lucy O’Bryne var utmärkt som mamma Sheryl, ständigt på gränsen till ett sammanbrott men ändå samlad, och tillsammans med Gabriel Vicks förträffliga Richard utgjorde de ett starkt familjeöverhuvud, även om det utåt sett verkar som om de misslyckats med allt. Sev Keosggerian var en fantastisk, ångestriden och mestadels tystlåten Dwayne, och som morbror Frank bidrog Paul Keating med en superb melankoli och självömkan, blandat med precis rätt mängd anarki för att få igång familjen. Bäst av alla var Mark Moraghans politiskt inkorrekta, drogmissbrukande, sexiga men ändå sympatiska morfar, som gav en energi som bar hela första akten. Han är dock mindre grov i munnen och ettrig här än i filmen, vilket är synd, men hans kärlek till barnbarnet utgör en av föreställningens mest rörande relationer.

Men det finns ett problem här, och det är ett ganska stort sådant med tanke på att det är en musikal: musiken är helt bortglömd så fort man lämnat salongen. Medan manuset av James Lapine (Sondheims samarbetspartner) är starkt, känns musiken och texterna av William Finn påtvingade. De flesta låttexter är i form av dialog, så det hade kanske fungerat bättre som en pjäs, då många sånger saknar den emotionella tyngd som krävs vid viktiga punkter i berättelsen. Till exempel när Richard sjunger om sin pappa, så svarar morfar aldrig med sin sida av saken, vilket känns endimensionellt. Och om du har sett filmen vet du detta, om inte – SPOILERVARNING – morfar dör under resan, här sker det precis vid pausen, och vi saknar honom verkligen i andra akten. Olive får också utstå retsamma kommentarer från ett gäng ”Mean Girls”. Dessa skådespelare spelar även de andra tävlingsdeltagarna, men de är mycket äldre än Olive och ärligt talat ser det märkligt ut. Det hjälps inte heller av en del onödig utfyllnad som enbart verkar finnas till för att ge tjejerna tid att byta om.

Med det sagt, när Olive väl gör sitt dansnummer och perfekt fångar den obekväma atmosfären från originalet, och hela familjen ansluter i en protest mot auktoriteter, så är det en ren fröjd och man kan inte låta bli att heja på dem. Om musiken var bättre skulle jag kunna tänka mig att följa med på den här resan igen. Men den fungerar bättre som dramateater, och i så fall stannar jag hellre hemma och ser filmen på DVD. Det är synd, eftersom de musikaliska inslagen får föreställningen att hacka sig fram, precis som familjen Hoovers gamla folkabuss.

Gå med i vår MAILINGLISTA