RECENSION: Living Between Lies, King's Head Theatre ✭✭✭

Living Between Lies (#Festival45)

King’s Head Theatre, Islington

16/11/15

3 stjärnor

Köp biljetter

Lögner finns i många olika former och storlekar. Det finns lögnerna du berättar för andra, eller de som berättas för dig. Lögnerna du intalar dig själv, medvetet eller omedvetet, och lögnerna som växer fram långsamt, där halvsanningar och undanflykter för att göra livet på jobbet eller i privatlivet smidigare till slut stelnar till regelrätta bedrägerier. Och så finns slutligen lögnerna som folk drar till med helt slumpartat, av ren tristess eller bara för sakens skull, för att få en grå vardag att lysa upp för en stund.

Alla dessa typer presenteras i ”Living Between Lies”, en del av ”Festival 45” som just nu spelas på King’s Head Theatre.

Det finns ingen scenografi att tala om, bara publik på tre sidor och några stolar. Scenen delas av fyra skådespelerskor, och föreställningen är skriven och framarbetad av ensemblen, Underfoot Theatre, under ledning av Florence Bell. Pjäsen klockar in på drygt en timme utan paus.

Handlingen väver samman historier och eskalerande kriser hos fyra kvinnor vars liv på olika sätt vilar på en grund av lögner. Den marknadsförs som ett dramakomedi, men tonen är för det mesta allvarlig och dyster, med undantag för en relation sprungen ur lögner som lek. Mycket av materialet är i form av monologer eller dialoger; de fyra kvinnorna möts bara på en perrong i början och slutet av pjäsen. Även om det finns en logik i detta, så kändes det som ett missat tillfälle – en förlorad chans att ta interaktionen till en högre nivå.

Lindsey (Orla Sanders) är en driven karriärkvinna som är helt fixerad vid ett ospecificerat IT-projekt. Hon har fäst sig vid det i en sådan grad att hon kallar det för sin ”bebis”. Hennes liv kretsar kring tidiga morgnar, besök hos sin förlamade mamma på ett vårdhem och alltmer frustrerande möten med sin chef, som ser på hennes ”bebis” med helt andra ögon än hon själv. Det är dömt att sluta i katastrof, där självbedrägeri bjuder in till andras svek.

Sanders fångar väl karaktärens intensitet och den destabiliserande effekt som självbedrägeriet har på hennes beteende: passionerade utbrott, överdriven nedvärdering av andra och en komplicerad hatkärlek till mamman. Manuset lämnar dock en del i övrigt att önska för just denna karaktär. Det finns lite utrymme för utveckling och narrativ; vi vet redan från start vart det barkar och få nya element tillförs historien efter den initiala scenen. Detta är ett tydligt exempel på där interaktion med andra karaktärer hade varit ett bra verktyg för att skapa driv och utveckling i det personliga ödet.

Alice (Magdalena McNab) presenteras likaså som ett solonummer under större delen av tiden. I flera avgörande scener pratar hon dock i telefon eller lämnar röstmeddelanden, vilket involverar andra personer – antingen hennes opålitliga fästman Harry (röst av Christopher Sherwood) eller hans syster Carole (Aleks Grela). Hon inleder pjäsen i tron att hon har ett perfekt liv och ska stadga sig med Harry och skaffa barn. För att nå dit har hon tackat nej till ett fantastiskt jobberbjudande som tv-presentatör.

Allt surnar snabbt när Harrys sena utekvällar och utlandsresor avslöjar att han planerar att lämna Alice för någon annan. Varken bröllop eller barn finns på kartan. Här slår karaktären över i ett hysteriskt förnekande och en beslutsamhet att ställa till med scen efter scen – på en karaokebar, på Harrys jobb och inför en skolklass där hon tappar fattningen totalt.

Rollen erbjuder gott om utrymme för dramatik och McNab har flera fina ögonblick, kanske främst i den utdragna frågestunden med barnen där hennes sammanbrott berör som mest. Dock upplevde jag att gestaltningen var för intensiv och neurotisk redan från start, även när allt verkade vara frid och fröjd. Det begränsade den psykologiska resan och gjorde slutet väl uppenbart. Precis som tidigare tyckte jag att manuset blottade karaktärens kort för tidigt. För en så behövande karaktär hade en motpart,

sympatisk eller ej, gett skådespelaren mer utrymme och energi att spela mot.

Kim (Aleks Grela) är en ung kvinna som lever på marginalen: fattigdom, droger, en pojkvän som kan vara våldsam och en skadad handled tynger henne. Hon söker sig till akuten i hopp om att få smärtstillande utskrivet. Är smärtan äkta eller handlar det om att mata ett beroende? Hennes karaktär bär definitivt på hemlighetsfulla drag.

Hon blir dock brädad när det gäller mysterier av Laura (Joanne Fitzgerald), som utger sig för att vara medicinskt kunnig men visar sig vara något helt annat. Laura lovar Kim ett recept om hon avslöjar sina hemligheter. När hon väl gör det får hon mer än hon räknat med, men definitivt inget recept. Laura antar flera skepnader: en aggressiv lesbisk kvinna, en sviken hustru och mer därtill, tills det verkar som att hon njuter av lögner för sakens skull, eller åtminstone har ett högst kreativt förhållande till sanningen. Rollerna kastas om och det är Kim som framstår som konventionell trots sin alternativa livsstil.

Mötet mellan dessa två karaktärer har sina märkligheter och lösa trådar, kanske medvetet så. Men det finns en progression och nyanserad interaktion som ger karaktärerna mer driv och skådespeleriet mer fokus. Båda kvinnorna svarar väl på varandras spel och visar på den kreativa interaktion, till och med glädje, som kan finnas i lögner. Pjäsen som helhet skulle vinna på mer av detta, även om den redan nu har viktiga poänger om hur lögner genomsyrar våra liv. Verklighet och fantasi är trots allt ett spektrum, och det är både roligare och mer givande att utforska stegen däremellan tillsammans med andra. Det finns flera riktigt bra idéer och färgstarka karaktärsporträtt här, men om pjäsen ska vidare till Edinburgh Fringe så är det i denna riktning jag skulle rekommendera vidareutveckling.

Living Between Lies spelas på Kings Head Theatre till och med den 22 november.