RECENSION: Lucky Stiff, Union Theatre ✭✭✭✭

Ensemblet i Lucky Stiff Lucky Stiff

Union Theatre,

29 september 2017

4 stjärnor

Boka biljetter Det är alltid ett nöje att se denna kvicka och intelligenta föreställning, Lynn Ahrens (manus och sångtexter) och Stephen Flahertys (musik) genombrottssuccé: en läcker och dråplig fars där musikalnumren kryddar handlingen.  Det är en enkel historia, snyggt berättad, som ger stort utrymme för ett dussintal karaktärsroller, vilket gjort den till en stapelvara på teaterhögskolor.  Mycket av den ungdomliga, energiska och sprudlande atmosfären lever kvar i Paul Callens debutuppsättning. Här förenas hans talang och vision sömlöst med Jamie Neales dagsaktuella och glödheta koreografi, och scenen fylls av unga artister som tydligt njuter av att visa upp den utstrålning och professionalism de slipat på i klassrummet.  I bästa 'Union'-tradition är det dansnumren som glänser mest. Neale sätter an tonen direkt med ett medryckande öppningsnummer, skarpt som ett rakblad och helt förtrollande. Han matar på med steg och rörelser med suverän fingertoppskänsla – vänta bara på den fenomenala kick-linen senare i föreställningen!  Det är en pärla.  Den febriga aktivitet som är så typisk för en fars finns här i överflöd, men mycket annat är annorlunda i denna tolkning av genren.

Senast jag såg denna pjäs var det i en konventionell scenografi med fokus på de 'realistiska' elementen: det var mängder av dörrar som öppnades och stängdes på sekunden, med alla de förväxlingar och märkliga möten som uppstår med en sådan 'nu ser du det, nu ser du det inte'-estetik.  Fars bygger på samspelet mellan vad vi och karaktärerna på scen vet kontra vad vi kan se.  Reuben Speeds scenografi skrotar helt enkelt allt det där och ger oss ett öppet rum, en nästan tom vy med bara sju skelettartade dörrkarmar och några tavelramar som dekoration.  Detta förändrar pjäsens karaktär i grunden.  Humorn genereras inte längre enbart av den komiska farten i en skenande handling; istället märker vi hur vi verkligen lyssnar på vad som sägs och tar situationerna på allvar.  Sam Waddingtons fantastiska ljussättning förvandlar tomrummet med sina skuggspel och ljuskäglor, vilket ger karaktär åt det annars karga landskapet.  Och i ett hörn håller Richard Bakers skickliga rytmsektion (med Richard Burden på bas och Alex Bramwell på trummor) musiken levande, likt en sprallig cocktailorkester på ett galet hotell vid Rivieran.

Vi befinner oss nämligen i Sydfrankrike (åtminstone under större delen av showen).  Tom Elliot Reades Harry Witherspoon, som lockats bort från sitt trista jobb som skoförsäljare, ger sig ut på ett Graham Greene-liknande äventyr på jakt efter ett mystiskt arv.  Harry kastas in i situationer han knappt kan hantera och slår följe med Natasha Hoeberigs charmiga Annabel Glick – som naturligtvis också är ute efter samma arv.  Samtidigt är den kaxiga skurken Rita La Porter (spelad av Natalie Moore-Williams) dem tätt i spåren, skjutglad som alltid och beredd att göra vad som helst för pengarna, med svagt understöd av Tom Keelings gänglige Vincent Di Ruzzio.  Även Jonathan Leinmullers Luigi Gaudi jagar denna skatt, och det tar ett tag innan vi förstår varför.  Testamentets märkligaste villkor är dock att Harry måste åka på semester till Frankrike tillsammans med sin välgörares lik, Tony Hendon (Ian McCurrach), som knuffas runt i en rullstol, sminkad för att nästan se levande ut.

Kring dessa huvudpersoner roterar en ständigt skiftande ensemble: Lydia Marcazzos nattklubbssångerska Dominique du Monaco, Elizabeth Brights gängliga hembiträde, Beth Clarences vältecknade karaktärsroller, Tom Manns advokat, Blake Patrick Andersons servitör och Daniel Urichs piccolo.  Roligt nog får Urich, som även dubblerar som konferencier på nattklubben, ett av de mest minnesvärda sångnumren, och hans röst är verkligen en av kvällens stora behållningar – håll ögonen på honom.

I övrigt utgör musikalnumren – där nästan varje sång är skriven i en egen stil – en sorts hyllning från Ahrens och Flaherty till de kompositörer som de verkar uppskatta mest. Vi hör ekon av Sondheim i 'Something Funny's Going On' (men på väg till kasinot istället för forumet), Maltby och Shire har inspirerat kärleksduetten 'Nice', Leslie Bricusse hörs i den Shirley Bassey-doftande 'Rita's Confession', och en strålande Edith Piaf-parodi levereras med pondus i Dominiques 'Speaking French'.  Och så vidare.  En del av nöjet är att koppla ihop sångerna med deras inspirationskällor, vilket gör showen mer till en galen revy än en renodlad musikal, men det passar helt i linje med dess lättsamma ambitioner.

Det är en riktigt underhållande kväll, vackert genomförd med ett originellt grepp på ett klassiskt koncept, och med mycket som lockar till skratt.

Spelas till 21 oktober 2017

LUCKY STIFF BILJETTER