RECENSION: Medea, @SohoPlace ✭✭✭✭

Tim Hochstrasser recenserar Dominic Cookes nya uppsättning av Euripides Medea med Sophie Okonedo och Ben Daniels i huvudrollerna, som nu spelas på @sohoplace i London.

Sophie Okonedo i Medea. Foto: Manuel Harlan Medea

@sohoplace

17 februari 2023

4 stjärnor

Boka biljetter Denna efterlängtade nya uppsättning av Euripides Medea är på många sätt ganska traditionell i sitt anslag, och det är den inte sämre för. Regissören Dominic Cooke har litat på pjäsens och sin ensembles styrka och förtjänar beröm för det. Den bearbetning som används är den kända och avskalat kärva versionen av den kaliforniske poeten Robinson Jeffers. Trots att den skapades för en uppsättning på 1940-talet med Judith Anderson, låter den fortfarande som en naket modernistisk text som spänner mellan högstämd tragisk storslagenhet och specifik, makaber fasa när det krävs.

Ben Daniels i Medea. Foto: Johan Persson

Föreställningen spelas utan paus under en tät nittio minuter lång akt. Handlingen presenteras i rundan för att utnyttja de utmärkta siktlinjerna på den nya teatern @sohoplace till fullo. Vi möts av en stenlagd borggård med en spiraltrappa som leder ner till rum under scenen. Ramper fungerar som utgångar i alla fyra hörn, och kvinnorna i Korint – pjäsens kör – är strategiskt placerade bland publiken.

Samtliga roller är välspelade, och även om det tunga lasset bärs av Ben Daniels och Sophie Okonedo är det viktigt att notera kvaliteten även i birollerna. I viss mening finns det inga biroller i en grekisk tragedi, eftersom alla karaktärer vid något tillfälle fungerar som budbärare med viktiga tal och nyheter om dramaets vändpunkter. Kören fungerar dessutom som publikens samvete, som reflekterar och vägleder våra reaktioner på de moraliska dilemman som tas upp. Marion Bailey förtjänar beröm som Amman, då hon lyckas förena lojalitet mot sin matmor med rädslan för vad hon slutligen kan tänkas göra. Mot slutet ger hon också en rysligt välbalanserad beskrivning av Medeas första hämndakt. De tre kvinnorna från Korint som utgör kören levererar ett brett känslomässigt register och erbjuder viktiga motargument till Medeas fast beslutna hämnd. Slutligen spelas Medeas barn av två pojkar som agerar mycket trovärdigt och naturligt trots sin unga ålder.

Marion Bailey. Foto: Manuel Harlan

Ben Daniels gör fyra roller, alla tydligt särskiljda. Däremellan rör han sig runt scenen i slowmotion medan han gradvis tar av eller på sig en kavaj för att skifta karaktär. Främst ser vi honom som Jason, och hans resa från skrytsam hjälte till bruten och sörjande fader är skickligt kalibrerad. Jasons stora felsteg är att överge Medea för sin egen vinning. Han har istället gift sig med kung Kreons enda dotter i hopp om att säkra tronföljden i Korint – och detta trots att han har Medeas magi och hennes offervilja att tacka för att han alls lyckades erövra det gyllene skinnet. I början är han full av nonchalant självförtroende, vilket gradvis krackelerar inför Medeas systematiska hämnd. I slutscenen, medan det faller ett konstgjort regn och bevisen för morden kulminerar, bryter han samman på ett mycket imponerande sätt.

Ben Daniels i Medea. Foto: Manuel Harlan

Men detta är bara en del av hans prestation. Han gestaltar även iskall maktpolitik med samma skicklighet som kung Kreon, vänlig empati som pojkarnas informator och sofistikerad läthets som den gästande atenske Aigeus. Den sistnämnda karaktäriseringen är ett välkommet och underhållande inslag av humor i en annars bister och skoningslös kväll.

Sophie Okonedo och Ben Daniels i Medea. Foto: Johan Persson

En uppsättning av denna pjäs hänger på sin huvudrollsinnehavare, och Sophie Okonedo axlar utmaningen fullt ut. Det som imponerar är hennes lågmälda värdighet och välplanerade inställning till hämnden. Vreden blossar inte upp för tidigt, vilket gör att hennes noggranna intrigerande och skickliga manipulation av de andra karaktärerna blir det som fångar ens intresse. Hon är passande ödmjuk inför Kreon för att vinna tid att utföra sin plan. Hon spelar med Jason med en erfaren kvinnas charm, som trots att hon blivit förkastad vet exakt hur man lindar en före detta älskare runt fingret. Den kanske mest smärtsamma stunden är när hon övertalar Jason att sätta sig på golvet och leka med sina barn. Denna alldagliga familjesituation blir hjärtskärande när man vet vad som komma skall. Ända till slutet finns det en tydlig metod i hennes vansinne, om det nu är vad det är. Hon tappar aldrig kontrollen. Resultatet är en prestation som blir desto kraftfullare och obehagligare på grund av avsaknaden av konventionell teatralik.

Ben Daniels och Marion Bailey i Medea. Foto: Manuel Harlan

Den enda invändningen jag har gäller ljuddesignen. Under många av de viktigaste talen finns en ihållande, ödesmättad och perkussiv ljudmatta som är helt onödig. När ord och skådespeleri räcker mer än väl blir det både nedvärderande mot publiken och distraherande för alla inblandade. Vem behöver påminnas om att en viss händelse är en betydelsefull vändpunkt? Av den anledningen tvekar jag att ge de fem stjärnor som uppsättningen i övrigt förtjänar.

Speltid: 1 tim 40 min (ingen paus) SPELAS TILL OCH MED 22 APRIL 2023 BOKA BILJETTER TILL MEDEA PÅ @SOHOPLACE

Läs även: @sohoplace – Den första nybyggda West End-teatern på 50 år har invigts