RECENSION: Nightfall, Bridge Theatre ✭✭✭

Paul T Davies recenserar Barney Norris pjäs Nightfall som nu spelas på Bridge Theatre.

Claire Skinner (Jenny) och Sion Daniel-Young (Ryan) i Nightfall. Foto: Manuel Harlan Nightfall

Bridge Theatre

9 maj 2018

3 stjärnor

Boka nu

Tre produktioner in och Bridge Theatre är fortfarande föreställningens stora stjärna. I Nightfall har teatern konfigurerats om till en föreställning med publik på tre sidor, och dynamiken mellan scenen och publiken har skiftat igen – det här är verkligen en fantastisk lokal. Men för Barney Norris landsbygdsdrama med fyra rollfigurer blottläggs också manusets begränsningar; det känns som om det sväljs hela av lokalen, och karaktärerna är inte fullt utvecklade för att nå manusets fulla potential.

Claire Skinner (Jenny) och Ukweli Roach (Pete) i Nightfall. Foto: Manuel Harlan

Det här är inget idylliskt vykort från landet; familjen kämpar fortfarande med att komma till rätta med faderns död 2016. Mamman Jenny kan inte gå vidare, hon hamnar i skuld och dras mot alkoholism medan hon klamrar sig fast vid sina nyss idealiserade visioner av sin make och det förflutna. Hennes barn, Ryan och Lou, personifierar generationen som aldrig har råd att köpa sitt boende, oförmögna att fly eller gå vidare utan den ekonomiska trygghet som alltid kommer att undslippa dem. Bästa vännen Pete, Lous tidigare pojkvän, kommer tillbaka in i deras liv när han släpps från fängelse efter en misshandel, och han och Lou återupptar sin relation.

Ophelia Lovibond (Lou), Claire Skinner (Jenny), Sion Daniel-Young (Ryan) och Ukweli Roach (Pete) i Nightfall. Foto: Manuel Harlan

Nu gillar jag en scenisk metafor lika mycket som vem som helst, men här finns en oljeledning som klyver gården. Det visar sig att fadern lät anlägga den mest för att jävlas med en grannbonde, men den dras med en symbolik som nästan ropar "Brexit". De ständiga diskussionerna om huruvida man ska lämna eller stanna kvar på jorden blir också lite tjatiga, och pjäsen börjar med att Ryan och Pete tjuvar olja från ledningen för att få välbehövliga pengar till skulderna. Första akten är smärtsamt ofokuserad, men slutar med ett riktigt fint, spontant frieri som erbjuder Lou en väg bort från gården genom att flytta till Dubai med Ryan.

Sion Daniel-Young (Ryan), Claire Skinner (Jenny), Ophelia Lovibond (Lou) och Ukweli Roach (Pete) i Nightfall. Foto: Manuel Harlan

Skådespelarna är utmärkta och arbetar hårt för att överskyla manusets brister. I en roll som pendlar mellan förtvivlad änka och manipulerande matriark lyckas Claire Skinner förankra Jenny i verkligheten, särskilt i uttrycket för sin ångest över att lämnas ensam. Ophelia Lovibond fångar Lous längtan efter att flytta och påbörja ett liv långt ifrån sina rötter, där en kram kan kännas som en boja. Sion Daniel-Young är briljant som Ryan och förmedlar en desperat optimism samtidigt som han visar en medvetenhet om situationens allvar; han är den som skulle kunna rädda gården. Som Pete är Ukweli Roach perfekt som den unge mannen som fått en andra chans och är fast besluten att ta den. Jag känner bara att Norris inte riktigt lyckas föra upp historien till en dramatisk höjdpunkt; karaktärerna förlåts för sina brister och insatserna höjs aldrig ordentligt.

Laurie Samsons uppsättning är dock väl avvägd, Rae Smiths scenografi är utmärkt och Norris har skrivit några riktigt vassa oneliners. Slutligen känns detta dock som en pjäs som passar bättre för den intima stämningen på Dorfman eller Royal Court Upstairs (där den dystrare men mer effektiva landsbygdspjäsen Gundog spelades tidigare i år), och det väcker frågan om hur väl Laura Linneys soloframträdande i My Name is Lucy Barton kommer att fungera här på Bridge som nästa uppsättning.

BOKA NU FÖR NIGHTFALL PÅ BRIDGE THEATRE