RECENSION: No Villain, Old Red Lion Theatre ✭✭✭✭✭

George Turvey och Helen Cole i No Villain. Foto: Cameron Harle No Villain

Old Red Lion Theatre

10/12/15

5 stjärnor

Hundraårsminnet av Arthur Millers födelse har gett upphov till många framstående nyuppsättningar av den rad berömda pjäser han skrev under sent 1940-tal och 1950-tal. Det har också kastat ett välkommet, vältajmat och avslöjande ljus över bortglömda verk från hans tidiga år, inte minst The Man Who Had All The Luck, som King’s Head Theatre satte upp för några månader sedan. Med tanke på omfattningen av både den akademiska litteraturen som omger honom och Millers egna självbiografiska skrifter, skulle man kunna tro att det finns föga kvar att säga om hur hans karriär formades och utvecklades. Ändå är det regissören Sean Turners bedrift att här ha gjort något som ingen kunde ha förutsett – att ge oss världspremiären av Millers allra första pjäs, No Villain, i en suverän uppsättning som redan visar författarens särpräglade stil i arbete. Presskvällen, som spelades inför en rad framstående kulturpersonligheter, var en triumfartad teaterkväll för alla inblandade. I sin memoarbok Timebends nämner Miller i förbigående denna pjäs som den mest självbiografiska av hans texter, men säger föga mer. Den skrevs 1936 när han bara var 21 år och studerade vid University of Michigan. Hans fars konfektionsförening hade gått i konkurs och han behövde vinna ett pris i pjäsförfattande för att ha råd med sina studier. Det lyckades han med, men när syftet väl var uppfyllt blev pjäsen aldrig uppförd och föll i glömska. Den var okänd för Millers kvarlåtenskap, och regissören Sean Turner lyckades först efter mycket sökande spåra upp den i universitetsarkiven och få tillstånd att sätta upp en produktion.

Adam Harley i No Villain. Foto: Cameron Harle Många pjäser dammas av enbart på grund av författarens senare rykte men misslyckas sedan med att leva upp till förväntningarna, men No Villain tillhör inte den kategorin. Även om det inte rör sig om ett förlorat mästerverk är det en fin text som är helt absorberande som dramatik och anmärkningsvärd för det faktum att författarens varumärkesskyddade stil redan till stor del är på plats, både vad gäller teman och teknik.

Handlingen pågår utan paus i nittio minuter, och alla som känner till Millers produktion från de följande tio åren kommer genast att känna sig hemma i scenariot. Spänningar inom familjen och på arbetsplatsen står i centrum: fäder mot söner, bror mot bror. Konflikten mellan vad som är rätt för individen och vad som är bäst för kollektivet finns där från första början, och visar Millers särpräglade tolkning av den dramatiska ådra som funnits med oss sedan grekerna, och som här bär tydliga spår av Ibsen. Ideologins roll – i det här fallet kommunismen – utforskas, och den sprickbildning som skapas när den ställs mot de personliga och familjära lojaliteternas dragningskraft är i fokus.

Rösten är också redan fullt utvecklad. Dialogen visar en anmärkningsvärd mognad och balans. Den är stundtals färgstarkt bildrik, men övertygande naturalistisk och inte självmedvetet litterär. Karaktärerna, även de mindre rollerna, är väl kontrasterade med gott om utrymme för både vardaglig humor och storslagna dramatiska tablåer. Framför allt ser vi Millers karakteristiska förmåga att skapa en outhärdlig sekvens av press och bördor på människor för att se om kolet förvandlas till diamant eller splittras under trycket.

Handlingen växlar mellan en lägenhet med bleknad elegans där den deklasserade familjen Barnett bor, och ett kontor på en textilfabrik som styrs av fadern Abe Barnett (David Bromley). Max Doreys två stämningsfulla, detaljrika men ändå enkelt eleganta scenografier utför underverk på Old Red Lions begränsade yta, vilket gör scenövergångarna helt sömlösa. Familjens lycka är redan på nedgång under depressionen. Modern Esther (Nesba Crenshaw) visar redan tecken på hysteri, och Abe pendlar mellan ångest och en snabbkäftad nonchalans när han försöker rädda fabriken genom en strejk som blockerar varutransporterna. Den äldste sonen Ben (George Turvey) har gett upp sina studier för att hjälpa fadern; den yngre sonen Arny (Adam Hartley) är borta vid universitetet och har anammat marxismen, och lillasystern Maxine (Helen Coles), en något undertecknad roll, njuter av tonårslivet och ignorerar i stort sett familjens tryckkokare. Allra mest olycklig är morfar Barnett (Kenneth Jay), som har svårast att anpassa sig till det knappa livet.

Alla ställs inför tunga moraliska val: använder Abe och Ben alla medel för att få fram sina varor även om det utsätter arbetarna för fara? Hjälper Arny familjeföretaget eller följer han sina kommunistiska principer? Ingår Ben ett kärlekslöst äktenskap för att rädda familjens ekonomi? Kan Esther hålla ihop familjen i sämja, eller måste hon välja sin make framför sin far? Och som en röd tråd genom allt löper frågan om hur man behåller sin personliga integritet när lojaliteten mot principer och människor pekar åt olika och motsägelsefulla håll….

Nesba Crenshaw och David Bromley i No Villain. Foto: Cameron Harle. Dessa dikotomier bäddar för några fantastiskt intensiva argument och kraftfulla ordväxlingar som ger den där känslan av Arthur Miller när han är som bäst. Dialogen mellan de två bröderna, fylld av både tillgivenhet och rivalitet, är fängslande och är pjäsens egentliga motor; och spänningarna på arbetsplatsen mellan Abe och Ben står sig väl mot liknande ögonblick i Alla mina söner och En säljares död. Det finns också ömsinta stunder mellan far och dotter samt mor och söner, vilket ger en imponerande bild av Millers bredd och mognad trots hans unga ålder vid skrivtillfället.

Det finns dock vissa problem med pjäsen som bör nämnas, problem man kan förvänta sig av en oerfaren dramatiker. Det förekommer en del klumpiga monologer, inklusive en sammanfattning av den kommunistiska doktrinen som en äldre Miller troligen hade strukit, och berättandet skiftar fokus på ett lite ostrukturerat sätt. Inledningsvis, när familjen väntar på att Arny ska komma hem från college, verkar fokus ligga på en stundande krock mellan hans värderingar och familjeföretaget – kommunism mot kapitalism. Men denna konfrontation uteblir i princip. Även om Arny vägrar hjälpa till under strejken sker aldrig den förväntade uppgörelsen med fadern, och Arny hamnar i stället i skymundan i pjäsens upplösning.

Istället blir Miller betydligt mer intresserad av storebror Ben, vars val och personlighet blir mer komplexa ju längre handlingen lider. Ben sympatiserar faktiskt också med arbetarnas sak samtidigt som han försöker balansera sitt ansvar för familjen och viljan att bygga en självständig framtid. I pjäsens mest kraftfulla möte mellan bröderna levererar Ben en svidande kritik mot förenklade ideologiska val, och vi bjuds in att se mannen som åtminstone försöker försona vardagslivets oförenliga delar som den sanne hjälten. Det är också Ben, inte Arny eller Abe, som får stå för den slutgiltiga existentiella självbevisningen precis i slutet av pjäsen.

Det här slutet lämnade mig med kluvna känslor. Det är melodramatiskt, men det är inte det egentliga problemet, då det alltid var en del av Millers konst att blanda rå naturalism med stunder av förhöjd melodrama som känns helt rättmätiga när de väl inträffar. Det är snarare att detta slut känns mer som en ny början som väcker en hel rad nya frågor. I en pjäs av den här längden förväntar man sig nästan att vi ska få en andra akt där dessa nya vägar utforskas. Jag märkte att de flesta i publiken blev överraskade av att pjäsen slutade där den gjorde, snarare än i den far-och-son-konflikt som den tycktes styra mot under så lång tid. Hade Miller återvänt till texten misstänker jag att han hade byggt ut dessa möjligheter till en helaftonsföreställning.

Skådespelarinsatserna är genomgående briljanta. Turvey har den svåraste rollen att ro i hamn sett till karaktärsutveckling och komplexitet, och han gör det suveränt. Hans tolkning av Ben har ett föredömligt känsloregister och en hjärtlighet som verkligen svarar mot utmaningarna. Likaså gör Bromley en fin insats när han gestaltar Abes falnande affärssinne och förlorade självförtroende kombinerat med ett taggigt trots inför motgångarna. Det är ett fint porträtt av en man som lever på gränsen av vad han klarar av att hantera. Det vore lätt för Crenshaw att spela över som Esther, men graderna av hennes emotionella sammanbrott är väl avvägda och kontrollerade, vilket gör prestationen än mer gripande. Hartley tar sina chanser väl i en roll som tappar lite fokus i texten mot slutet, men han gör Arny mer sympatisk och mänsklig än vad han hade kunnat vara i andras händer. Kenneth Jay, Stephen Omer och Anton Cross skapar fina, detaljerade ögonblick av de mindre rollerna.

Det är svårt att se hur produktionen skulle kunna vara bättre utförd. Det är verkligen ett sådant fall där begränsningarna i ett litet scenrum ger kreativ utdelning. Inte bara är scenografin ett mirakel av tidstypisk gestaltning och funktionalitet, den förstärks dessutom av Jack Weirs stämningsfulla och fingertoppskänsliga ljusdesign, och en suggestiv sekvens av jazziga mellanspel från ljuddesignern Richard Melkonian. Turner regisserar i en flytande stil med högt tempo som gör att ytan känns större än den är, samtidigt som han ger fokus och intensitet åt de nyckelscener där karaktärerna möts på tu man hand.

Alla inblandade i denna produktion förtjänar de högsta lovord. Old Red Lions repertoar under de senaste säsongerna har varit föredömlig i sin blandning av nyskrivet och noggrann återupptäckt av bortglömda verk av kända författare. Om denna pjäs flyttas till en större scen, vilket den förtjänar, blir det ännu en bekräftelse på ledningens konstnärliga omdöme. Ensemblen och det kreativa teamet är helt hängivna verket och gör det största möjliga för att lyfta det. Framför allt förtjänar regissören erkännande för sin envishet i att spåra upp detta verk och visa upp det med sådan glöd och stilistisk fingertoppskänsla. Själva pjäsen skulle få fyra stjärnor av mig, men de enastående produktionsvärdena och den totala upplevelsen av kvällen gör att jag lägger till den sista stjärnan i toppen av trädet.

No Villain spelas på The Old Red Lion Theatre till och med den 9 januari 2016