RECENSION: Nobody's Business, Kings Head Theatre ✭✭✭

Nobody's Business

King's Head Theatre

2 oktober 2015

3 stjärnor

Boka biljetter

Man måste lyfta på hatten för King's Head Theatre. De sätter upp ett häpnadsväckande smörgåsbord av nya verk och nypremiärer, de betalar sina skådespelare och de är ständigt äventyrliga och nyskapande. Scenytan har fått sig ett ansiktslyft sedan jag senast besökte lokalen och istället för en provisorisk proscenium-scen erbjuder teatern nu en sorts hybrid av traverse-, thrust- och arenascen som omedelbart andas seriös teater. I det ögonblick man kliver in känner man att King's Head har höjt ribban.

Med tanke på den mängd produktioner som passerar King's Head Theatre är det oundvikligt att vissa inte håller måttet. Men oftast, även när produktionen i sig inte är lysande, kan antingen pjäsen eller skådespelarna få ett ögonblick i rampljuset som de annars skulle ha nekats. Publiken berikas enormt av att uppleva friteater, där pengarna inte läggs på påkostad scenografi, rekvisita eller kändisar för att distrahera från inneboende brister. Detsamma gäller skådespelare, regissörer, scenografer, dramatiker och alla som lever på sitt teaterarbete.

Utan friteater av den sort som erbjuds på King's Head Theatre skulle de stora subventionerade husen och de kommersiella teatersatsningarna lida oerhört. Det finns goda argument för att brittiska Arts Council borde vara generösa mot King's Head – ett anslag på 50 000 pund om året skulle ge dem lite välbehövlig frihet och mindre stress. Och vad skulle denna lilla teater kämpe kunna åstadkomma med det?

Förmodligen inte Nobody's Business, en ny komedi av Sylvia Freedman som nu har sin urpremiär där. Det är ett märkligt verk, skenbart en satirisk fars om "Europa-kulturen", om de bidrag som erbjuds och de tvivelaktiga processer och fula knep som används för att säkra och spendera dessa medel.

Den tar grundidén från The Producers (att tjäna pengar genom att finansiera en medveten flopp) och försöker applicera den på den säregna världen av nya uppfinningar och såddfinansiering. Lägg därtill en hund som agerar företagsledare, en tokig uppfinnare som försöker skapa en självfällande och motoriserad dramatenväska, en kvinna med låg självkänsla men med ett konstnärligt öga som inte har något emot att hoppa runt i kängurudräkt, en jämrande hyresvärd som inte får betalt, och en märklig samling mystiska utlänningar som valsas in och ut ur handlingen. Vi får se ett ständigt blinkande ljus, en kakofoni av lådor, en take-away-curry med egen vilja, bisarra dansnummer under scenbyten och ljudeffekter som skulle ha passat i en gammal slapstick-film.

Om allt detta låter som att det "skulle kunna vara kul", så har ni helt rätt. Men tyvärr är det inte det. Det är ont om skratten; generellt sett är pjäsen ungefär lika rolig som en påtvingad kastrering.

Och ändå...

Det finns något som håller en fokuserad, intresset vid liv och hoppet uppe. Det är produktionens hemliga vapen: Katy Manning.

Trots det struntprat hon tvingas framföra, lyckas Manning ingjuta intresse och energi i varje fras. Hon förvandlar sin karaktär Sybil, husets arvtagerska till portvaktstjänst, till en sprudlande varelse fylld av livshunger, blomstrande passion och skarpsynta observationer. Utan att någonsin överdriva ger Manning mer liv åt karaktären och pjäsen än vad som verkar mänskligt möjligt. Hon lyckas till och med få de bisarra "shake your booty"-scenbytena att kännas naturliga. Lite av en bedrift.

Hälften Felicity Kendal, hälften Carol Channing, med en nypa Jo Grant (den legendariska Doctor Who-följeslagaren hon först spelade för fyrtiofem år sedan) och ben som de flesta 30-åringar skulle döda för – Manning är en uppenbarelse. Att se henne i detta meningslösa trams får en att längta efter att se henne som Judith Bliss, Miss Prism eller Mistress Quickly; potentialen hos Manning är enorm. Det finns något både förbluffande unikt och tröstande bekant över henne; hon lugnar, inspirerar och fängslar.

Detta är så mycket mer märkligt eftersom Freedmans pjäs är ett löjeväckande dravel. Dialogen knakar ännu mer än den tunna handlingen. Karaktärerna är endimensionella och tråkiga, och om man inte ser hur pjäsen ska sluta efter de första tio minuterna har man inte mycket till slutledningsförmåga. De överraskningar som bjuds kommer från de oväntade och alltmer bisarra gästspelen av Michael Nowak (hans ögonblick av passion med Manning i andra akten är kvällens komiska höjdpunkt) och Manning själv, vars hesa röst kan purra liv i även den torraste replik.

Regissören John Adams verkar ha lidit av en total kompetensbrist vad gäller de regival som visas här. Han har ingen aning om hur han ska använda den nykonfigurerade scenen, och denna förvirring smittar av sig på varje aspekt av regin. Han tvingar Manning att upprepa förvirrade "hitta dörren"-scener som hon hanterar med en elegans som materialet absolut inte förtjänar.

Freedmans pjäs är faktiskt roligare än vad Adams produktion antyder, främst för att han bara har två skådespelare som har prickat rätt stil: Manning och Tristan Beint, som spelar den slemmige byråkratiske vampyren Hugo. Beint matchar Mannings energi och hans känsla för fars är solid. Han har inte Mannings smidighet eller lätthet, men i sin anskrämliga tredelade kostym kommer han på en god andraplats. Och han vet hur man använder sin fylliga röst för att engagera publiken. Precis som Manning skapar Beint något av nästan ingenting.

Adams tycks inte förstå den komik som lurar mellan raderna i Freedmans manus. Beints karaktär borde, likt Myra i Hay Fever, använda sex som ett nät för att få sin vilja igenom; det är tydligt att Beint skulle kunna klara det, men Adams släpper aldrig lös hans inre lothario.

Alla andra i ensemblen verkar medverka i olika pjäser, då Adams inte lyckats landa i en gemensam stil eller en sammanhållen vision.

Stephen Oswald och Claire Jeater verkar befinna sig i någon sorts komediserie för melankoliska tråkmånsar (Oswald måste verkligen sluta skrika och Jeater måste sluta kanalisera I-or), medan Jeremy Drakes har monopol på galna och nördiga forskare utan att någonsin lyckas göra dem till sammanhängande karaktärer. Komedi, och i synnerhet fars, bygger på ett uppriktigt skådespeleri i absurda situationer, inte ett absurt skådespeleri i alla situationer. Varje biroll behöver fokus, särdrag och en kärna av excentricitet – grovt överspel och smärtsam osäkerhet (otroligt nog ibland samtidigt) hjälper inte.

Jamie Simmons står för utmärkt kostym och även om scenografin var en aning klumpig så fyllde den sitt syfte väl. Lådor som ramlar över publiken är alltid ett nöje. Sherry Coenon ljussätter scenen väl, och känslan av tvivelaktig exotism som skapas av ljuseffekterna är ganska genialisk.

Detta är en svag produktion av en svag pjäs, men trots det gör Manning, främst, och även Beint det hela värt ett besök.

King's Head Theatre borde egentligen alltid stå på "måste se"-listan för alla teaterintresserade. Precis som Union Theatre och Landor Theatre är det här morgondagens teaterarbetare slipar sina färdigheter. Utan dessa scener är teatern dömd.

Nobody's Business spelas på King's Head Theatre till och med den 24 oktober 2015