RECENSION: Not Quite Jerusalem, Finborough Theatre ✭✭✭✭

Julian Eaves recenserar Not Quite Jerusalem, en pjäs av Paul Kember som just nu spelas på Finborough Theatre i London.

Ryan White och Ronnie Yorke. Foto: Kirsten McYernan

Not Quite Jerusalem Finborough Theatre,

5 mars 2020

4 stjärnor

BOKA BILJETTER

Året är 1980 och fyra olika 20-åringar som söker äventyr långt hemifrån möts på en kibbutz. De drabbar samman, grälar, blir kära och tappar fotfästet, allt medan de två israeler som leder deras volontärarbete försöker hålla ordning. Vi får följa dem från ankomst till avresa och se hur deras erfarenheter förändrar dem – en resa författaren använder för att utforska den brittiska identiteten. Även om Israel ger ramen för berättelsen, ligger fokus på att blottlägga sanningar om britternas självbild och deras syn på omvärlden, vilket gör denna nyuppsättning högaktuell. Denna 40-årsjubilerande produktion – som passande nog sammanfaller med teaterns egna 40-årsjubileum – är en återupptäckt av en briljant skriven pjäs som märkligt nog har ignorerats av den professionella scenen sedan premiären.

Ryan Whittle och Ailsa Joy. Foto: Kirsten McTernan

Den mest intressanta karaktärsutvecklingen står kanske Gila för, volontärledaren på kibbutzen. Ailsa Joy gör en magnifik rollprestation där varje sekund är perfekt observerad, detaljrik och balanserad. Hon är särskilt skicklig på att använda sin karaktärs ”brutna engelska” för att förmedla först sitt utanförskap och sedan sina trevande försök att knyta an till Mike. Trots att hon är en stark kvinna som inte tål något fusk, utstrålar hon också en djup sensualitet som gör hennes känslomässiga resa både trovärdig och fängslande. Efter sina nyligen hyllade insatser i ”Bad Jews” på Theatre Royal, Haymarket, befäster detta verkligen hennes position som en skådespelerska att räkna med.

Ronnie Yorke och Russell Betnley. Foto: Kirsten McTernan

Som en komisk motvikt till Gilas allvar ser vi en lysande Ronnie Yorke i rollen som den förskräcklige Pete – en karaktär vars hela världsbild verkar hämtad direkt från The Suns ”Page 3”. Yorke, som nyligen nominerades till en Offie för sin roll i ”Will...” på Rose Playhouse, levererar här ännu en makalös prestation. Hans elektriska energi och uttrycksfulla ansikte förmedlar komplexitet i varje scen; ur en karaktär som på ytan kan verka endimensionell lyckas han genom en skarp textanalys och enorm professionalism vaska fram en sårbarhet som gör rollen både fängslande och viktig.

Ryan Whittle och Miranda Braun. Foto: Kirsten McTernan

Även resten av ensemblen är mycket stark. Ryan Whittles Mike är den främsta romantiska gestalten, en karaktär som kompliceras av sin ryggradslöshet i en personlig resa som börjar i förvirring och slutar i dimma. Miranda Braun hittar starka nyanser i rollen som den egensinniga sjuksköterskan Carrie, medan Joe McArdle kompletterar britterna med en oigenkännlig förvandling till Petes slacker-liknande kumpan. Som den andra israeliska rösten ger Russell Bentley ett lugnt och behärskat porträtt av Ami. Det är en sammansvetsad ensemble som tvingas samspela tätt på teaterns minimala scen. Scenografen Ceci Calf har skapat en otroligt stämningsfull tolkning av gården, ljussatt med poetisk fantasi av Ryan Joseph Stafford – vars känsla för mättnad och övergångar gör hans arbete till en fröjd i sig. Isobel Pellow står för de pricksäkra kostymvalen, som spänner från Gilas auktoritära look till ett par avklippta jeans som får Pete att se ut som om han klivit rakt ut ur ”Magic Mike”. Det här är verkligen en föreställning med något för alla.

Ryan Whittle. Foto: Kirsten McTernan

Uppsättningen är också en personlig triumf för regissören Peter Kavanagh. Han har inte bara regisserat, utan även drivit projektet på inrådan av konstnärlige ledaren Neil McPherson, och finansierat det på egen hand tillsammans med ett par samproducenter. Kavanaghs bakgrund som dramaproducent på BBC Radio har gett honom de kontakter som krävts för att handplocka den absolut bästa talangen. Han har lyckats blåsa nytt liv i en pjäs som inte rörts på fyrtio år och har lett gruppen genom en lång repetitionsperiod fram till det finslipade resultat vi nu ser. Det är en märkvärdig återupptäckt av en pjäs som haft gott rykte men sällan setts. Första akten kan kännas som om den aldrig riktigt lyfter, men varje scen är vackert spelad – detta är skådespelarnas teater när den är som bäst. Den verkliga nerven infinner sig dock i andra akten när allt ställs på sin spets. Författaren Paul Kember (kanske mest känd som skådespelare i tv-sammanhang) fick en enorm framgång med detta, sitt allra första verk, och han verkar fortfarande nöjd med resultatet. Det tror jag att publiken också kommer att vara. Som ”gap year”-aktivitet är det kanske inte ”det heliga landet”, men det är en jäkla resa.

Not Quite Jerusalem spelas till och med den 28 mars på Finborough Theatre

BOKA BILJETTER TILL NOT QUITE JERUSALEM