RECENSION: Now This Is Not The End, Arcola Theatre ✭✭✭

Now This Is Not The End

Arcola Studio Two

5 juni 2015

3 stjärnor

När det gäller den levande organismen London Theatre, med dess många tentakler som alla rör sig oberoende av varandra, är generaliseringar oftast riskabla. En som dock verkar stämma just nu är att det finns betydligt fler bra skådespelare än bra pjäser i omlopp. Med så många scenskolor och så många internationella skådespelare som söker sig hit för arbete, är det ingen överraskning att skådespeleriet håller en hög nivå. Under de senaste månaderna av intensivt recenserande har jag sällan känt mig frestad att ge en negativ recension av en skådespelares insats. När det kommer till själva pjäserna är dock standarden mer varierande. Gång på gång stöter jag på verk med lysande idéer eller imponerande enskilda scener, men som helhet har de släppts ut till publiken för tidigt. En del av problemet ligger troligen i att dessa tidiga utkast utvecklas i workshops dominerade av skådespelare snarare än under det granskande ögat hos en dedikerad dramaturg. En dramaturg har blicken för den övergripande strukturen som höjer sig över färgstarka detaljer i enskilda scener – strategi istället för taktik. Om jag fick ändra på en sak i den moderna dramatiken vore det att höja antalet, statusen och lönen för dramaturgerna. Då kanske vi fick fler pjäser som går från att vara lovande och begåvade till att bli hantverksmässigt fulländade. Dessa tankar dök upp vid premiären av Rose Lewensteins Now This is Not the End på Arcola i Dalston. Medan skådespelarinsatserna alla är trovärdiga eller mer därtill, förblir pjäsen inte mer än summan av sina ofta stimulerande delar.

Vi blickar ut över en upphöjd parkettplattform med några stolar och en halvt packad resväska. På bakväggen lyser några lister upp då och då medan elektronisk musik puttrar i bakgrunden. Rosie (Jasmine Blackborow) och hennes tyska pojkvän Sebastian (Daniel Donskoy) bråkar om huruvida Rosie ska återvända från Berlin till London för att återuppta livet med sina föräldrar Susan (Wendy Nottingham) och Paul (Andrew Whipp). Med jämna mellanrum levererar telefonsvararen meddelanden från Rosies tyskfödda farmor Eva (Brigit Forsyth), vars grepp om det självständiga livet börjar svikta liksom hennes andre make Arnolds (Bernard Lloyd). Båda är tysk-judiska flyktingar. I scenerna som följer rör sig handlingen fram och tillbaka i tiden från 2002 till idag. Genom dimman av Evas tilltagande Alzheimers och en bandinspelad konversation får vi bit för bit lära oss familjens historia. Eva och Arnold kom ursprungligen från Berlin. Eva undkom arrestering men förlorade båda föräldrarna och flydde efter en tid hos sina morföräldrar till England. Dottern Susan är ett nervöst kontrollfreak som brottas med sin identitet, och barnbarnet Rosie vill stanna i Berlin för att utforska sina rötter genom Evas historia. Arnold vill helst bara glömma och gör sitt bästa för att förstöra det viktiga bandet som Eva spelat in. Paul, Susans make, gör sitt bästa för att medla utan större framgång.

Detta är alltså en pjäs om minne, hemortskänsla och de generationsöverskridande konsekvenserna av Förintelsen. Det är välbekant mark, och alla som närmar sig ämnet behöver hitta en ny vinkel – på samma sätt som The Hare with Amber Eyes framgångsrikt kretsade kring en samling netsuke-figurer snarare än en rak skildring av mänskliga öden. Det finns ansatser till ett sådant grepp här, fokuserat på det oöversättbara begreppet Heimat eller ’hembygd’, men temat hålls aldrig riktigt hela vägen. Trots de intressanta kopplingarna mellan de sex karaktärerna tar det aldrig riktigt fart och vi lämnas med en frustrerande ofullständig berättelse. Det är inget fel i att lämna trådar öppna, men i slutändan får vi inte tillräckligt med material för att verkligen bry oss om karaktärerna, trots ensemblens heroiska insatser.

Bland skådespelarna är det kvinnorna som har de bäst skrivna rollerna. Donskoy och Whipp gör vad de kan med sina begränsade roller, och Lloyd är utmärkt som den koleriske Arnold som vägrar se bakåt men som döljer en enorm vrede. Blackborows roll pendlar lite i skärpa, men hon har fina stunder av empati med sin sjuka farmor. Nottingham är briljant i att förmedla Susans nervösa energi och panik som gör henne både sympatisk och outhärdlig på samma gång. Den mest fulländade karaktären är dock Eva, spelad med stort djup av den erfarna Brigit Forsyth. Hon förmedlar skickligt Evas vänliga yta mot den inre kylan och reservationen. Det är en genuin insikt att föreslå att en av de dolda konsekvenserna av Förintelsen var förlusten av förmågan att lita på och binda sig till andra, något man kunde ha gjort mer av. Detsamma gäller skiftet från en era av tystnad till en era av hågkomst. Som Eva säger: ”Först blev vi tillsagda att glömma allt. Nu håller vi alla på att dö och då vill alla att vi ska minnas.” Pjäsen snuddar vid, men utforskar aldrig helt, tanken på att minneskulturen kan bli mer av en fetisch än en ärlig rannsakning. Där har vi ett riktigt fängslande ämne...

Now This Is Not The End spelas på Arcola Theatre fram till den 27 juni 2015