RECENSION: One Night In Miami, Donmar Warehouse ✭✭✭✭

David Ajala (Jim Brown), Sope Dirisu (Cassius Clay) och Arinzé Kene (Sam Cooke). Foto: Johan Persson One Night In Miami...

Donmar Warehouse

13 oktober 2016

4 stjärnor

Boka biljetter

Det är kvällen då Cassius Clay vann världsmästartiteln i tungviktsboxning 1964. Han tillbringade natten i ett motellrum tillsammans med Sam Cooke – en gigant inom musiken då som nu – fotbollsstjärnan Jim Brown, som precis stod i begrepp att inleda sin filmkarriär, och Malcolm X, som snart skulle bryta med Nation of Islam (the Muslim Brotherhood). Nästa morgon ska Clay tillkännage sin avsikt att byta namn till Muhammad Ali. Det måste ha varit en extraordinär natt, och dramatikern Kemp Powers gör ett strålande jobb med att föreställa sig samtalen och få dessa legendarer att kännas som verkliga, mångbottnade människor.

På många sätt fortsätter Boxningsmatchen inne i hotellrummet. I ena hörnet Malcolm X, som bekämpar systemet utifrån och som redan utmålats som en farlig figur av myndigheterna och Muslimska brödraskapet. I det motsatta hörnet Sam Cooke, som menar att genom att spela spelet inifrån systemet når hans musik ut till fler – och eftersom han äger rättigheterna är det han som tjänar pengarna åt sig själv och andra svarta kompositörer. Malcolm X hävdar att Cooke slätar ut sitt sound för den vita publiken och provocerar honom genom att spela Dylans "Blowing in the Wind" med argumentet att det borde ha varit Cooke som skrev den låten. Vad de andra inte vet är att Cooke redan har spelat in, men ännu inte släppt, "A Change is Gonna Come" – hans klassiska hymn som fortfarande är smärtsamt aktuell.

Dwane Walcott (Kareem), Francois Battiste (Malcolm X) och Josh Williams (Jamaal). Foto: Johan Persson

Under denna höst av utmärkta Londonensembler (Kenny Morgan på Arcola, The Boys in the Band på Park Theatre), tar denna rollbesättning sin självklara plats i gruppen. Sope Dirisu fångar perfekt Clays kaxiga självsäkerhet efter segern över Sonny Liston, med en suverän "Ali shuffle" sprängfylld av energi, men han blottar också den 22-åriga naiviteten och den spirande politiska medvetenheten. Som Jim Brown är David Ajala en imponerande gestalt, muskulös i både röst och karaktär, och utgör en slagfärdig motpol till de politiska debatterna runt honom. Francois Battiste är en samlad, passionerad, arg och hängiven Malcolm X, plågsamt medveten om hur omvärlden ser på honom och svarta män i allmänhet. Han är frustrerad över att de andra inte når samma nivå av aktivism som han – det faktum att Malcolm X befinner sig i ett helt annat och visare skede i livet än de yngre männen förmedlas vackert. Men det är Arinze Kene som glänser starkast som Sam Cooke, i en fantastisk och nyanserad prestation som till slut krossar ens hjärta. I två enastående sekvenser sjunger han och förvandlas till Cooke inför våra öron; en gång i en gospelversion av "You Send Me" där han får med sig Donmar-publiken och tänder soulmusikens gnista. Den andra är hans vackra a cappella-version av "A Change is Gonna Come" mot slutet av pjäsen, mot ett montage av våld mot svarta och protester som projiceras ovanför scenen. Vi behöver inte påminnas om att Black Lives Matter, att förändringen fortfarande låter vänta på sig, men detta känslomässiga framförande lyfter pjäsen till en högre nivå.

Sope Dirisu (Cassius Clay) och David Ajala (Jim Brown). Foto: Johan Persson

Männen är inte skyddade från den trångsynthet som finns utanför hotellrummet och de diskuterar och grälar om ras, makt och till och med olika hudnyanser. Pjäsen är traditionellt uppbyggd och Powers låter karaktärerna diskutera saker de redan borde veta – ett vanligt problem i manus som måste både informera publiken och underhålla, vilket gör att texten ibland inte känns helt naturlig. Han undviker dock att retuschera bort männens brister, och Kwame Kwei-Armahs känsliga regi följer perfekt rytmen mellan kraftfulla utfall och reflektion. Givet de fyra männens personligheter hade pjäsen kunnat bli överdriven i sitt testosteron, men manusets skönhet ligger i hur det levererar slag som får en att haja till genom sin osentimentala blick på rasism, för att i nästa stund varsamt få en att betrakta den kamp som fortfarande pågår. Det här är män som dansar på randen till sin egen historia, och det faktum att vi känner till deras öden (två av dem mördades) gör pjäsen djupt berörande. En mycket givande teaterkväll.

Spelas till 3 december 2016

BOKA BILJETTER TILL ONE NIGHT IN MIAMI PÅ DONMAR WAREHOUSE