RECENSION: Our Country's Good, West Yorkshire Playhouse ✭✭✭✭

Jonathan Hall recenserar Timberlake Wertenbakers dramatisering av Thomas Keneallys roman Our Country’s Good på West Yorkshire Playhouse.

Ensemblen i Our Country's Good / Foto: Catherine Ashmore Our Country's Good

West Yorkshire Playhouse

4 stjärnor

Mer information Timberlake Wertenbakers dramatisering av Thomas Keneallys roman har med rätta uppnått status som en modern klassiker; denna uppsättning av teaterkompaniet Ramps on the Moon ger kraftfull ny dynamik till berättelsen om brittiska straffångar som sätter upp en pjäs i den spirande statsbildningen Australien. Vid en första anblick kan en pjäs om en pjäs (baserad på en roman), som avhandlar teman som ordens makt och tillämpning samt teaterns inverkan på individ och samhälle, låta som om den riskerar att vara mindre än fängslande; allt jag kan säga är att i denna livfulla iscensättning av en ensemble bestående av döva och funktionsvarierade skådespelare är den precis allt annat än det. Framgången ligger i det faktum att dessa koncept gestaltas av ett persongalleri – förtryckta fångar och förbittrade soldater – som ger en slagkraftig sanning åt idén om teaterns civiliserande kraft.

Foto: Catherine Ashmore

Även om de tidiga scenerna där dessa koncept diskuteras – mer genom att berätta än att visa – tappade något i energi, kompenserades detta mer än väl av de senare scenerna där samma teman visas genom karaktärernas olika historier; den hemlängtande soldaten som finner kärlek och mening genom teatern, den kvinnliga huvudrollsinnehavaren som agerar under hot om omedelbar avrättning. Den kanske mest kraftfulla och gripande scenen visar hur repetitionerna fortsätter som en trotsig handling inför en officerares försök att förnedra ensemblen, där replikerna yttras till det hjärtskärande ljudet av att en besättningsman piskas.

Neil Murrays subtila scenografi frammanar det blåa och gula i det främmande nya landet – ”denna uppochnedvända öken” som en fånge beskriver det – och Jon Nicholls står för ett ständigt närvarnade och subtilt soundtrack.

Ensemblen i Our Country's Good. Foto: Catherine Ashmore

En extra, kraftfull dynamik i Fiona Buffinis produktion ligger i det faktum att Ramps on the Moon är ett kompani där minst 60 % av ensemblen är döva eller har en funktionsnedsättning; historien om män och kvinnor som marginaliserats av ett okunnigt samhälle, ofta av triviala skäl, presenteras här av en grupp människor som med enorm energi har höjt sig över sin egen potentiella marginalisering. Teckenspråkstolkning och textning är en integrerad del genom hela föreställningen; tecknandet är underbart och utförs antingen av de som befinner sig i scenen eller av andra i utkanterna i stil med en antik grekisk kör.

Den energiska och engagerade ensemblen gör pjäsen full rättvisa; särskilt utmärker sig Alex Nowak som fången som är helt uppslukad av teaterns värld, Emily Rose Salter som den rebelliska mätressen och Gbemisola Ikumelo som den sarkastiska men sårbara huvudrollsinnehavaren med döden flåsande i nacken. Samtliga i ensemblen förtjänar dock högsta betyg för teckenspråket, som var en så vacker, dramatisk och ändå naturlig del av handlingen. I en pjäs som handlar om ord ges orden sin egen fysiska skönhet, vilket ger en extra dimension till diskussionen om ordens och teaterns helande kraft.

*Termen D/deaf särskiljer mellan de som är döva (teckenspråkstalare) och de som är hörselskadade (men som har talat språk som modersmål och kan använda läppläsning och/eller hörapparater).

OUR COUNTRY'S GOOD ÄR NU PÅ TURNÉ