RECENSION: Peter Gynt, National Theatre London ✭✭✭✭

Mark Ludmon recenserar David Hares Ibsen-bearbetning, Peter Gynt, på National Theatre med James McArdle i huvudrollen

Foto: Manuel Harlan Peter Gynt

National Theatre, London

Fyra stjärnor

Boka biljetter

Ibsens idealistiska fantasipjäs Peer Gynt, skriven på vers och med en speltid på mellan fem och sex timmar, är ökänd för att vara svår att sätta upp. Tidigare var detta allt jag visste om verket, tack vare Willy Russells Educating Rita, där studenten Rita lämnar in en fem ord lång uppsats om pjäsens sceniska utmaningar med det enkla rådet: ”Gör den på radio”. För National Theatre har lösningen varit att anlita David Hare, som har varit trogen originalet från 1867 men genomsyrat det med nutida referenser som gör det till en mörk, satirisk fabel för vår tid.

Peer blir Peter Gynt, en ung skotsk man som flyr vardagen på familjegården för att söka ”storhet” istället för ”alldaglighet”. Som den fullfjädrade historieberättare han är, lever han till en början i en Walter Mitty-liknande fantasivärld, men innan man vet ordet av har han faktiskt blivit en superrik och mäktig affärsman och en ”världsmedborgare”. Men resan slutar inte där; ödet kastar in honom i nya situationer som för honom allt längre bort från hans skotska rötter. Här finns fortfarande troll, sataniska främlingar och andra fantastiska varelser, men Hare har lagt till politiska och sociala kommentarer för att understryka originalpjäsens relevans för 2019. Ibsens utforskande av det Shakespearianska mottot ”Var sann mot dig själv” känns lika aktuellt i en era som hyllar jaget genom sociala medier, nationalistisk isolationism och nyliberalism.

Foto: Manuel Harlan

Med en speltid på tre timmar och tjugo minuter inklusive två pauser tappar föreställningen aldrig fart under Jonathan Kents dynamiska regi. Framgången beror till stor del på en magnifik prestation av James McArdle som Peter – charmig och sympatisk trots sina brister och sin envisa egoism. Han backas upp av en stark ensemble, inklusive Ann Louise Ross som modern Agatha, Tamsin Carroll som både trollprinsessa och karismatisk lärjunge, Guy Henry som en demonisk främling, Oliver Ford Davies som den mystiska Knappstöparen och Jonathan Coy i flera roller, bland annat som Dovregubben. Mot Richard Hudsons mångsidiga scenografi injicerar ensemblen energi i berättelsen genom dans och rörelse, under koreografen Polly Bennetts ledning. Griegs välkända musik har fått ge vika för Paul Englishbys fylliga partitur, framfört av en sextett, även om vissa av musiknumren känns något överflödiga.

Foto: Manuel Harlan

Peter Gynt saknar kanske den realism som Ibsen är känd för i pjäser som Ett dockhem och Hedda Gabler, men i den här uppsättningen kan man ana många av hans återkommande teman. Inte minst riskerna med att stänga in sig i en fantasivärld istället för att möta verkligheten i både dåtid och nutid. Genom att hålla sig till Ibsens originalstruktur får Peter Gynt en drömlik, ofta mardrömslik, kvalitet som kan frustrera fans av hans senare verk, men som skapar ett drama där gränserna mellan verklighet och fantasi suddas ut för att ta sig an det moderna livets troll.

Spelas till och med 8 oktober 2019