RECENSION: Pinter Four, Harold Pinter Theatre ✭✭✭✭

Paul T Davies recenserar Pinter Four, en del av Pinter At The Pinter-säsongen på Harold Pinter Theatre.

Brid Brennan och Robert Glenister i Pinter Four. Foto: Marc Brenner Pinter Four

Harold Pinter Theatre

10 november 2018

4 stjärnor

Boka biljetter

Det är en kväll av kontraster i Pinter 4. Den första halvan består av pjäsen Moonlight från 1993, som fortsätter utforska Pinters teman kring minne och relationer, men som också – kanske föga förvånande – är genomsyrad av tankar på dödligheten. Vid dödsbädden är ordväxlingarna mellan Andy och hans fru Bel både rörande och dråpliga, fyllda av vrede och komik. Moonlight är dock inte helt mörk; Pinter utforskar ljus och skugga på ett utsökt sätt. Andy är ännu en av hans typiska arga patriarker, här fångad i ett ingenmansland mellan liv och död – perfekt gestaltad av Robert Glenister.  I utbytet med Bel, vars kombination av styrka och sårbarhet prickas in perfekt av Brid Brennan, känns deras gemensamma kärlek till Maria (en något underutnyttjad Janie Dee) helt övertygande. Sönerna Jake och Fred (Al Weaver och Dwane Walcott) rör sig på separata delar av scenen och hånar grymt sin far. Liksom i ett varieténummer retar de Bel när hon ringer för att övertala dem att besöka sin döende far – de hävdar att hon har kommit till en kinesisk tvättinrättning – samtidigt som de skickligt förmedlar den komplexa relationen till den hårde familjefadern.

Janie Dee och Brid Brennan i Pinter Four. Foto: Marc Brennan

Andys behov av att få träffas av sina barn utgör pjäsens sorgsna ryggrad, medan dottern Bridget – vars överjordiska och närmast spöklika uppenbarelse gestaltas briljant av Isis Hainsworth – verkar försöka hitta hem, trots att det antyds att hon dog vid 16 års ålder. Som vanligt är Lyndsey Turners regi sval, precis och intellektuell, vilket gör den en aning känslokall och övertänkt; pjäsens komik hade vunnit på mer utrymme. Men fokus här ligger på orden – manuset är poetiskt och tystnaden är, precis som döden, något man till varje pris försöker undvika.

Abbie Finn och Jessica Barden i Pinter Four. Foto: Marc Brenner

Som kontrast är kvällens andra pjäs, Night School, Pinter utan skyddsnät. Regissören Ed Stambollouian har transponerat den ursprungliga tv-pjäsen från 1960 på ett lysande sätt genom att använda trummor och slagverk för att driva både berättelsen och skådespelarna framåt. Walter har just kommit ut ur fängelset och återvänder till sina fastrar, Annie och Milly, bara för att upptäcka att de har hyrt ut hans rum till Sally, en lärare som går i kvällsskola tre gånger i veckan. Det dröjer inte länge innan Walter, tillsammans med den patriarkale hyresvärden Solto, upptäcker att Sally i själva verket är dansare på en nattklubb. Brid Brennan och Janie Dee är en helt enastående komisk duo i rollerna som fastrarna, vars världsbild formas av missriktad romantik och bakelser. Robert Glenister växlar med lätthet från sin tunga patriarkroll till ren komik, och Al Weaver är strålande som den först förvirrade, sedan kontrollerande Walter.

Peter Polycarpou, Abbie Finn och Robert Glenister i Pinter Four. Foto: Marc Brenner

Det är en kväll av kontraster, men den lysande stjärnan är som alltid Pinter själv med sina skarpa iakttagelser av språket, där även de mest oskyldiga samtal kan rymma bråddjupa betydelser. Den här säsongen är verkligen anmärkningsvärd och lär aldrig upprepas – med tanke på den skådespelarensemble som samlats är det en upplevelse man inte får missa.

Pinter Four spelas till och med den 8 december i repertoar med Pinter Three

BOKA BILJETTER TILL PINTER FOUR NU