RECENSION: Private Lives, The Mill at Sonning ✭✭✭✭

Tim Hochstrasser recenserar Noel Cowards Private Lives som nu spelas på The Mill at Sonning.

Darrell Brockis (Elyot Chase) och Tom Berkeley (Victor Prynne) i Private Lives. Foto: Andreas Lambis Private Lives

The Mill at Sonning

7 juli 2019

4 stjärnor

Boka biljetter

Ett besök på The Mill at Sonning är en förtjusande upplevelse på många sätt. Som namnet antyder ligger teatern i en före detta mjölkvarn där vattenhjulet fortfarande snurrar och brusar i det som nu är baren. Kvarnen var i drift fram till 1969 och är djupt rotad i den engelska historien, med anor från både Domesday Book och det engelska inbördeskriget. Platsen ligger på en ö i Themsen med familjen Clooney som grannar, och floden glimtar fram från alla håll. Man kan sitta ute på terrasser och gräsmattor och se trollsländorna dansa över vattnet – känslan är snarare att man befinner sig på en båt än på torra land.

Utöver känslan av en lantlig tillflyktsort vid vattnet (som faktiskt ligger nära London tack vare närheten till Reading station), erbjuder teatern en utmärkt middagsupplevelse som prolog till varje föreställning. En fin buffé i ett av de korsvirkesklädda rummen på övervåningen ger en perfekt uppladdning inför de teaterprylar som komma skall, oavsett om det är en matiné eller kvällsföreställning.

Just nu huserar teatern en ny uppsättning av Cowards Private Lives, regisserad i tidstypisk 30-talsstil av Tam Williams. Det är ett val som passar den intima teatern med 180 platser utmärkt. Efter att senast ha recenserat på The Globe var det ett rent nöje att befinna sig i en atmosfär där skådespelarna slipper ta i för att höras, och där minsta viskning går fram till publiken. När man sätter sig ser man den första scenografin för den berömda balkongscenen, och en dragspelare sätter stämningen med vemodiga, romantiska melodier som förebådar minnets kraft och den ”billiga musikens” förmåga att väcka det till liv – ett centralt tema i pjäsen. Trots att den är så välkänd är Private Lives en svår pjäs att få till. Den skrevs av Coward som ett virtuost fordon för honom själv och Gertrude Lawrence, och kräver fyra skickliga skådespelare på toppen av sin förmåga genom tre ganska olika akter. När Alan Rickman spelade huvudrollen 2001 beskrev han utmaningen så här: ”I första akten är man på balkongen i en komedi från restaurationstiden; i andra akten spelar man Tjechov; och i tredje är man i en Feydeau-fars.” Det som på ytan ser ut som en glittrande sedekomedie är i själva verket tre separata utmaningar som testar både teknik och emotionell räckvidd till det yttersta.

Eva Jane Willis och Darrell Brockis i Private Lives. Foto: Andreas Lambis

Med dessa högt ställda krav klarar sig produktionen mycket väl, om än inte i precis alla kategorier. Första akten är mästerligt gjord, likaså den andra, med undantag för de sista dramatiska minuterna, men tredje akten saknar det tempo som krävs för att fullt ut landa i farsens alla förvecklingar.

I första akten försöker alla visa sig från sin bästa sida, och kvaliteter som elegans, tonfall och tajming är avgörande. Om detta hanteras rätt kan alla möjliga dolda betydelser förmedlas direkt till publiken. Samtliga fyra skådespelare lyckas med detta galant, och akten susar förbi. Ett klassiskt prov är hur den kända repliken ”Very flat, Norfolk” levereras. För kortfattat och skämtet går förlorat; för lång paus och poängen blir tungrodd. Eva Jane Willis, som Amanda, sätter den klockrent och belönas med ett jätteskratt från salongen.

De yngre rollerna, Sibyl och Victor, ses ofta som tacksamma motpoler till huvudrollerna, men det behöver inte vara så. Dessa roller kan vara en utmärkt skola för större ting (Laurence Olivier spelade Victor i den första uppsättningen!). Båda skådespelarna här gör ett fint jobb med ett material som kan verka begränsat. Lydea Perkins, som den nygifta Sybil, skapar en trovärdig karaktärsresa från blyg ingénue till en självcentrerad och snudd på tjurig vuxen. Likaså lyckas Tom Berkeley bryta sig ur rollen som den stela, typiskt engelska gentlemannen utomlands och avslöjar en envis och till och med slug karaktär mot slutet. Det finns inga försvarslösa offer när pjäsen är slut, och skådespelarna tar vara på alla möjligheter rollerna ger dem.

Som det centrala paret, Elyot och Amanda, har Darrell Brockis och Eva Jane Willis den eleganta kemi som krävs för att övertyga publiken om att detta är ett par som varken kan leva med eller utan varandra. De förkroppsligar en spröd tristess inför världen och en känsla för upptåg och fara, delvis drivet av en önskan att hålla melankolin stången och slippa se tomheten i sina egna liv. Detta förmedlas mycket väl i andra akten, som utspelar sig i Amandas lägenhet i Paris – pjäsens hjärta och den svåraste delen att ro i hamn. Där den tappar lite är i klimaxet där man inte riktigt tror på det slagsmål som bryter ut, trots att en fight director nämns i programmet. Det blir lite för tryggt och prydligt, när man egentligen behöver fem minuter av totalt och oroväckande kaos.

I tredje akten känns allt lite för förutsägbart eftersom regin är aningen för långsam för en dörrfars med oförutsägbara infall (även om Celia Cruwys-Finnigan gör en utmärkt insats som hembiträdet Louise). Kanske ligger en del av problemet i scenografin här. Det känns ogint att kritisera Michael Holts sinnrika skapelser – som byggs på plats, är fläckfria i sina tidsenliga detaljer och smidigt viks in och ut ur varandra – men sista akten spelas i ett väldigt trångt utrymme, vilket kan förklara skådespelarnas försiktighet.

Sammantaget erbjuder The Mill at Sonning en förtjusande upplevelse där miljön och maten skapar en behaglig känsla av tillfredsställelse och balsam för själen. Det är den perfekta inramningen för en pjäs som gör en dygd av att sopa all oskön verklighet under mattan för en stund. Coward skulle säkerligen ha nickat bifallande. Den eleganta produktionen i sig tål att jämföras med versioner i West End, och besitter en hantverksskicklighet och tradition som man sällan hittar där nuförtiden.

Spelas till 3 augusti 2019

BOKA BILJETTER TILL PRIVATE LIVES