RECENSION: Private Lives, Nigel Havers Theatre Company på turné ✭✭✭✭

Vår helt egna theatreCat Libby Purves recenserar Nigel Havers och Patricia Hodge i Noel Cowards Private Lives, som nu är ute på turné.

Private Lives

Nigel Havers Theatre Company på turné.

Turnédatum

Jag kan lika gärna erkänna direkt – förra veckan hade jag den ultimata pensionärsupplevelsen, och det var helt fantastiskt. En matiné mitt i veckan till seniorpris i det stillsamma Richmond för den nya turnéuppsättningen av Private Lives (jag har ingen aning om när den officiella premiärkvällen är för Christopher Luscombes länge försenade produktion, den har ju redan varit i Bath. Jag köpte helt enkelt biljetter av ren nyfikenhet).

Nyfikenheten berodde på att Nigel Havers och Patricia Hodge är mer än dubbelt så gamla som Coward skrev Elyot och Amanda: 70 och 75 år gamla. Det är en respektabel ålder, även i dessa dagar, för en rymning med en gammal flamma där man överger två nya äkta hälfter på ett hotell i Deauville under smekmånaden, för att sedan krossa saker i huvudet på varandra i ett gömställe i Paris.

Men jösses, vad det fungerar. Pensionärer är inte vad de brukade vara, vilket matinépubliken var rörande överens om, och det gnäggades friskt vid varje gräl och försoning. Kärlek är kärlek oavsett ålder, men vi vek oss alla av skratt åt det fantastiskt igenkännbara ögonblicket när Amanda avvisar Elyots inviter i soffan med motiveringen att de har ätit en tung måltid, varpå han reser sig stött men drabbas av plötslig kramp i benet. Den enda lilla skavanken är att textens referens till "fem års" separation borde skrivas om till tjugofem, med Coward-stiftelsens tillåtelse. Bara för realismens skull. I övrigt passar pjäsen faktiskt medelålderns grälsjuka och frustrerade ömhet helt perfekt.

Givetvis är båda skådespelarna skarpa och briljanta komiker. Havers får en dånande applåd vid sin första entré på balkongen, förmodligen för att han är djupt älskad långt utanför teaterscenen för sin stjärninsats som den åttioåriga Audreys skumme kavaljer i Coronation Street. Han är dock alltid mästerlig i rollen som charmig spratelmakare, och här är han lysande: från den första panikartade ryckningen i sin eleganta blazer när han får syn på Amanda på grannbalkongen, till en oöverträffad demonstration av hur man äter en brioche med maximal oförskämdhet i slutscenen. Och Hodge är hans jämlike. Hon ser visserligen ut att vara nära sin faktiska ålder (nåväl, den mest osannolikt chica versionen av den), men i sin randiga pyjamas är hon sexigare än många yngre kvinnor i sin sorglösa hänsynslöshet. Och paret bemästrar slagsmålet, krossandet av en grammofonskiva över hans huvud, slappandet och försoningen. Allt görs magnifikt, smidiga som välbevarade pantrar. Det är en fröjd som lockar fram åh-rop, suckar, fniss och gapskratt hela vägen. Två sanna matinéeidoler. Respekt.

En tanke slog mig dock vemodigt under första scenen. Simon Higletts scenografi är fantastisk – särskilt Parislägenheten, väldigt konstnärligt 20-tal – men i första scenen finns det två andra hotellbalkonger, helt funktionella, ovanför huvudrollsinnehavarnas. Jag hade på något sätt önskat att ett annat par – kanske deras mycket yngre jag – dök upp där som spöken, och kanske till och med läste en förundrad replök eller två, meta-stil, om hur märkligt och underbart det är att vi alla blir gamla men aldrig förändras…

GÅ MED I VÅR SÄNDLISTA