RECENSION: Pygmalion, West Yorkshire Playhouse ✭✭✭✭

Natalie Gavin i Pygmalion. Foto: Manuel Harlan Pygmalion

West Yorkshire Playhouse

8 februari 2017

4 stjärnor

Boka biljetter

Att flytta en pjäs till en modern miljö med nutida attribut väcker oundvikligen frågor om verket kan ”höja sig” över sin ursprungstid och bevisa sin relevans i en ny era. När det gäller George Bernard Shaws Pygmalion känns dessa frågor extra aktuella: kan berättelsen om en blomsterflicka som klättrar i samhället genom att ändra sitt uttal fungera i en tid där figurer som Jade Goody är kulturella ikoner och oräkneliga dokusåpor hyllar dialekter som en dygd? Svaret, när det gäller Headlong Theatres underhållande och tankeväckande uppsättning på West Yorkshire Playhouse, är ett villkorat ja.

Villkorat eftersom det under regissören Sam Pritchards många innovativa och visuella grepp finns ett grundläggande problem: i Storbritannien i början av 2017 är hur man talar – eller varifrån man kommer – helt enkelt inte det hinder för social rörlighet som det en gång var. Detta minskar slagkraften i den bombastiske lingvisten Henry Higgins löfte att förvandla blomsterflickan Eliza Doolittle genom att ändra hennes sätt att prata. Likaså är förvandlingen av hennes yttre mindre dramatisk bara för att modet har förändrats – att gå från bomberjacka och mjukisbyxor till blus och leggings är visuellt sett mindre effektfullt än steget från smutsiga trasor till edvardiansk ståt.

Natalie Gavin och Alex Beckett i Pygmalion. Foto: Manuel Harlan.

För de som älskar originalpjäsen erbjuder Headlongs karaktäristiska innovationer inom ljud och bild många utmaningar. Utdragna sekvenser med upprepade ord och vokalljud, samt en hel första scen där skådespelarna är dubbade med andras röster, tvingar oss skickligt att reflektera över språkets natur, vad det är och hur det definierar oss själv. För en gammal traditionalist som jag kändes det ibland som att ”mindre är mer”; en scen där Mrs Pearce, Higgins praktiska förnuft (här uppgraderad från hushållerska till labbassistent), dansar till ett hiphop-beat kändes som ett steg för långt.

Kvällens urstarka grund är dock en pjäs som är både intelligent och karaktärsdriven och som ställer relevanta frågor till sin publik. Här bärs den fram av en stark ensemble, där särskilt Liza Sadovy som Higgins mamma utmärkte sig. Hon lyckades mästerligt förmedla en hel livstid av kärlek, cynism och trötthet inför sin skränige son genom en serie suckar och axelryckningar. Ian Burfield som Elizas pappa levererade en av sina typiska ”shavianska” utläggningar direkt till publiken i form av en ståuppkomiker, komplett med mikrofon och strålkastarljus.

Ensemblen i Pygmalion. Foto: Manuel Harlan

I slutändan står eller faller dock varje uppsättning av Pygmalion med sin Eliza och sin Higgins: här var paret Natalie Gavin och Alex Beckett fantastiska. Gavins egen Bradford-dialekt skavde inte alls; tvärtom kändes den mycket mer naturlig än många av de tillgjorda ”mockney”-versioner jag sett tidigare. Headlongs filmliknande mellanspel fungerade utmärkt för henne och lät publiken på nära håll se det spektrum av känslor som flög över hennes ansikte, vilket drog in oss i Eliza Doolittles smärtsamma känslomässiga resa. Gavin kontrasterades effektivt av Beckett, som gav en roll som riskerar att förenklas till en skrytsam översittare ett verkligt djup och trovärdighet. Jag blev orolig när Gavin i ett skede sjöng en rad ur ”My Fair Lady”, i tron att produktionen skulle följa musikalens sentimentala slut (som Shaw avskydde), men min oro var obefogad. I en pjäs om språkets makt porträtterades känslorna i deras relation i en hjärtskärande slutscen genom blickar och gester när språket ironiskt nog svikit dem. Beckett spelade i synnerhet mot och igenom Shaws bombastiska text och lät oss ana den känslosamma människan bakom sittbullen.

Spelas till 25 februari 2017

BOKA BILJETTER TILL PYGMALION PÅ WEST YORKSHIRE PLAYHOUSE

Gavi Sing Chera och Natalie Gavin i Pygmalion. Foto: Manuel Harlan

Liza Sadovy i Pygmalion. Foto: Manuel Harlan

Natalie Gavin och Alex Beckett i Pygmalion. Foto: Manuel Harlan