RECENSION: Richard III, Alexandra Palace Theatre ✭✭✭

Tim Hochstrasser recenserar Headlongs nya uppsättning av William Shakespeares Richard III, som nu spelas på den nyrenoverade Alexandra Palace Theatre.

Richard III

Alexandra Palace Theatre

14 mars 2019

3 stjärnor

Boka nu Detta är den första ordentliga teaterföreställningen på det återöppnade Alexandra Palace, som har varit stängt för teaterverksamhet i åttio år. Lokalen förtjänar egentligen en helt egen recension, men det räcker med att säga att detta är en verkligt spännande ny scen. Här möts vi av en storslagen "shabby-chic"-känsla i samma anda som Wilton’s, men i betydligt större skala, med utmärkt sikt, en enorm scen, bekväma stolar och stor potential för olika typer av bruk. Det enda frågetecknet gäller tillgängligheten med kollektivtrafik, vilket dessvärre ligger utanför ledningens kontroll.

Denna uppsättning av Shakespeares Richard III är ett samarbetsprojekt mellan flera partner (Headlong, Bristol Old Vic, Royal and Derngate samt Oxford Playhouse). Den har många intressanta kvaliteter som talar för den, men lyckas inte riktigt lyfta till att bli mer än summan av sina delar. Regissören John Haidar har valt en ganska rak tolkning överlag, om än med några välvalda textjusteringar. De stora scenerna var genomtänkta och tog skickligt vara på rummets unika möjligheter, men de mer intima scenerna kändes inte lika välformade. På den kreativa sidan fanns det många intressanta idéer och grepp, men i vissa avseenden saknades en harmonisk helhet.

Det var en fängslande idé att inleda med mordet på kung Henrik VI, hämtat från Shakespeares tidigare pjäs i Rosornas krig-cykeln. Istället för att börja med ”Nu är vår bittra vinter vänd i sommar”, som trots all sin språkliga briljans är en ganska abrupt och lite otydlig start, var det tydligt hjälpsamt för publiken att få bakgrunden skisserad. På så sätt etablerades ett mönster av mord, våld och hemsökelser direkt. Scenerna med de rivaliserande fraktionerna vid Edvard IV:s hov blev därmed betydligt mer begripliga än vad de brukar vara.

Lika effektiv och fantasifull var scenen där Buckingham introducerar en tillgjort blygsam Richard för Londons medborgare. Det fungerade utmärkt genom att flera av skådespelarna placerades ut i den stora salongen. Haidar har lagt stor vikt vid tematik kring kollektivt agerande, som kan skönjas genom hela pjäsen. Mest anmärkningsvärt var det gradvisa tillskottet av spöken under föreställningen, alla kopplade till det inledande mordet på Henrik, vilket lade grunden för en effektfull församling av dem alla natten före slaget vid Bosworth. Relationen mellan Richard och hans kumpaner var dock inte lika genomarbetad. Vi hade behövt känna mer av den förföriska charm som Richard använder för att snärja dem, samt mer av deras egna – ofta naiva – beräkningar av hur de kan använda Richard för sina egna syften innan de själva utnyttjas och röjs ur vägen. De intrikata maktspelen vid hovet behöver utforskas mer på djupet som en väg in i karaktärerna själva.

Med andra ord kräver rollen som Richard III en säregen blandning av insmickrande elegans, sarkastisk humor och plötsligt, urskillningslöst våld. Det brutala raseriet etablerades väl i det särskilt våldsamma undanröjandet av Lord (i detta fall Lady) Hastings, och karaktärens fysiska deformitet upprätthölls med imponerande uthållighet. Men hans mer subtila sidor blev underpselade. Man behöver också känna karaktärens självhat eller åtminstone få en aning om den inre källan till den yttre ondskan. Denna integration av olika sidor nåddes inte helt i Tom Mothersdales porträtt. Han var som bäst i scenerna av ren grymhet och i strid (där rörelseregissören Georgina Lamb förtjänar ett omnämnande), men på andra håll fanns det drag av Mr Bean eller Blackadder som förtog den majestätiska ondska som behöver vibrera ut över scenkanten mot publiken.

De övriga skådespelarna bjöd på en blandning av kvaliteter och tolkningar. Det största berömmet går till Eileen Nicholas som hertiginnan av York och till Stefan Adegbola som Buckingham. De laddade konfrontationerna mellan mor och son hade verklig udd och gav känslan av en genuin kamp. Richard vann däremot lite för lätt i scenerna mot Leila Mimmacks Lady Anne, som inte alltid hördes ordentligt i en tidig scen som verkligen borde spraka av spänning. Adegbolas Buckingham var en mycket trovärdig och smidig politisk operatör, en perfekt motvikt till Mothersdale i deras gemensamma scener; även om han kunde ha visat mer av sin chock och bestörtning när Richard plötsligt inte längre är ”på givmilt humör”. Tom Kanji stod också för några fina och kontrasterade ögonblick som den dödsdömde hertigen av Clarence och som den lismande bödeln Catesby.

Scenografen Chiara Stephenson hade skapat en miljö med fokus på speglar i form av en halvcirkel av vridbara glaspaneler. Detta användes effektfullt både för entréer och för bakbelysta avslöjanden i slutscenerna. Det plockade också upp ett centralt tema i pjäsens språk, som är fyllt av referenser till falska speglar och krossat glas. Ljud- och ljusdesignerna hade skapat effektiva grepp för att markera varje mord, och de moderna kostymerna speglade produktionens mörka anslag, där enstaka färgklickar blev desto mer effektfulla i sin sparsamhet. Den fysiska kronan användes väl som både symbol och hägrande mål i olika delar av handlingen. Det fanns också en gripande och minnesvärd tonsättning av Te Deum i kröningsscenen, vilket gav ett ögonblick av mjuk, musikalisk vila före det huvudlösa ruset mot slutet.

Det fanns alltså mycket att beundra i denna produktion, som förtjänar att locka stor publik under sin turné och som fungerar som en utmärkt introduktion till denna unika pjäs för den som inte sett den tidigare. Men detta är ett ofta spelat drama, och i jämförelse med de senaste årens främsta exempel – som den enastående uppsättningen med Ralph Fiennes på Almeida – sticker den inte ut ordentligt.

Spelas till och med 31 mars 2019

BOKA BILJETTER TILL HEADLONGS RICHARD III