RECENSION: Romance Romance, Landor Theatre ✭✭✭✭

Romance, Romance

Landor Theatre

12/10/15

4 stjärnor

Köp biljetter Romance, Romance hade urpremiär off-Broadway 1987 och efter fina recensioner flyttade den till Helen Hayes Theatre där den spelades hela 297 gånger och belönades med fem Tony-nomineringar. Dessvärre tävlade den det året mot ingen mindre än Phantom of the Opera. I Storbritannien sattes föreställningen upp 1997 på både Bridewell och Gielgud Theatre. Manus och sångtexter är skrivna av Barry Harman och musiken är komponerad av Keith Herrmann. Hur står den sig då, nästan tjugo år efter den senaste vändan i London? Verket består egentligen av två musikaler i enaktarformat som bara binds samman av temat kring romantiska komplikationer – medvetna eller omedvetna – samt en gemensam låt, den betydelsefulla ”It’s not too late”. Den speglar föreställningens kärna: att det aldrig för sent att varken inleda eller dra sig ur en kärleksrelation som passerat gränsen. De två delarna bygger på olika litterära källor. The Little Comedy är baserad på en novell av Arthur Schnitzler, och Summer Share bygger på en annan fin de siècle-berättelse, denna gång Jules Renards Le pain de ménage. Den förstnämnda behåller sin tidsmiljö, medan den senare har förflyttats till ett sommarställe i The Hamptons i modern tid.

Varje minimusikal har ett dussintal sånger och ackompanjeras av ett krispigt och skickligt fyramannaband bestående av piano (kapellmästare Inga Davis-Rutter), träblås, främst flöjt (Rosie Reed), kontrabas och elbas (Jeremy Longley) samt trummor och slagverk (Tristan Butler). Landor Theatres konstnärliga ledare, Robert McWhir, står för regin.

I den första och längre akten gestaltar Josefine (Emily Lynne) och Alfred (Lewis Asquith) det typiska Schnitzler-temat: hur man övervinner urban livsleda och tristess för att finna ett ögonblick av äkta kärlek. Båda är välbeställda personer, missnöjda med sin tillvaro, som bestämmer sig för att deras bästa chans är att låtsas tillhöra en lägre samhällsklass. Alfred blir en fattig poet och Josefine en enkel sömmerska. De möts och blir förälskade – dels i varandra, dels i situationens nyhetsbehag. De skildrar händelseförloppet genom brev till sina vänner.

Det visar sig dock vara svårt att upprätthålla skådespelet under semestern, då ingen av dem faktiskt kan skriva eller sy särskilt väl. Väl tillbaka i Wien träffas de för att göra slut, nu återställda till sin forna glans, och upptäcker till sin förvåning att kemin finns kvar. Vi rör oss mot vad som verkar vara ett lyckligt slut, men med Schnitzler kan man aldrig vara säker… karusellen fortsätter att snurra.

Scenariot ger de två skådespelarna stort utrymme att utveckla karaktärsnyanser och olika nivåer av känslomässigt engagemang – från flört till passion – och både Lynne och Asquith klarar definitivt rollernas tekniska utmaningar. Men precis som i Sondheims A Little Night Music, som det här verket står i tydlig tacksamhetsskuld till, är känslan för den specifika stilen helt avgörande om vi ska bli berörda och inte bara underhållna. Jag kände inte riktigt tyngden av den världsvana mättnad i början som krävs för att sätta igång handlingen, och som vi verkligen behöver se för att slutet ska få avsedd effekt som ett ögonblick av både försoning och flykt. Båda aktörerna framför sina solonummer med självförtroende och fyllig röstklang, och deras duetter är komiska och vinnande, men undertonen av ånger och rannsakan behöver fortfarande finnas där.

Berättelsens känslomässiga höjdpunkt, och kvällens bästa låt, kommer precis före det sista mötet – ”The night it had to end”. Denna ballad komprimerar hoppet om en varaktig kärlek, den vemodiga insikten att den troligen förblir utom räckhåll, samt beslutsamheten att leva i nuet oavsett vad. Sången framfördes mycket väl av Lynne, men båda skådespelarna behöver gräva lite djupare känslomässigt och variera tempot i dialogpartierna för att insikterna ska kännas helt förtjänade.

Jag vill även tillägga att ensemblen inte får full hjälp av musiken, som inte riktigt omfamnar materialets sofistikerade potential. Mycket av det instrumentala tonvalet är enformigt och det blir lite för mycket vals för tidstypisk snarare än känslomässig effekt. Det finns några förtjusande melodiska partier men också delar där ton och färg känns fega i jämförelse med den rappa texten och dialogen.

Man skulle kunna säga motsatsen om det andra verket, som är betydligt tunnare i tema och karaktärsteckning men musikaliskt varierat och färgstarkt. Här känns sångarna också mer hemma i sina roller och utnyttjar sina uttryck fullt ut. Accinterna sitter som de ska och sången var genomgående säker och karaktärsfull.

Handlingen här är ganska tunn. Huvudrollerna spelas av samma par som i första akten. Sam (Asquith) och Monica (Lynne) är inte gifta med varandra utan är gamla platoniska bästisar. Sångerna och dialogen utforskar deras relation i detalj och försöker förklara hur och varför de hittills varit trogna sina respektive makar, Barb (Sinead Wall) och Lenny (Tom Elliott-Reade). Vad är det som får en relation att fungera, och förblir den ekvationen densamma med tiden?

Även här anas Sondheim, denna gång i form av Company. Äktenskap och tvåsamhet granskas under lupp, och influenserna märks i de mer varierade tempona och strukturerna i sångerna. Paren vävs in och ut ur varandras material, både i realtid och utanför. Barb och Lenny bidrar med söt och ibland vitsig körkommentar när de tjuvlyssnar på Sams och Monicas upptåg. I slutändan är den viktiga frågan inte så mycket om de sistnämnda har en affär eller ej, utan snarare om någon av karaktärerna genom sina ”romantiska föreställningar” når en djupare självinsikt. Eller förblir de alla i den romantiska villfarelsens grepp? Dessa frågor skapar en sammanhållande båge över kvällens båda delar. Allt är vackert genomfört i ordets bästa bemärkelse, med trovärdiga kostymer (både historiska och moderna) och två smarta scenografier – en schäslong, ett sminkbord och andra fin de siècle-detaljer i första akten och en flexibel, stilren öppen planlösning i den andra, även om ingen scenograf krediterats i programbladet. Musikerna ackompanjerar med fingertoppskänsla, välbalanserad textur och vid behov en knivskarp attack.

Detta är en intressant och värdefull nyuppsättning med mycket stabila prestationer i centrum. Jag är inte helt övertygad om att denna dubbelakt har en given plats i den fasta repertoaren, men de medverkande ger ett övertygande och genomgående attraktivt argument för att den borde ha det.

Foton: Sofi Berenger

ROMANCE ROMANCE SPELAS PÅ LANDOR THEATRE TILL OCH MED 31 OKTOBER 2015