RECENSION: Shakespeare In Love, Noel Coward Theatre ✭✭✭✭✭

Ensemblen i Shakespeare In Love. (C) Johan Persson Shakespeare In Love

Noël Coward Theatre

8 juli 2014

✭✭✭✭✭

För inte så länge sedan beklagade sig en klipsk regissör över att moderna pjäser är alltför bundna till stunden. Han menade att de, till skillnad från verk av Shaw, Ibsen, Euripides, Shakespeare, Webster, Inge, Williams, Albee, Tjechov, Marlowe, Wilde och Coward (han nämnde fler, men ni förstår poängen), inte kommer att sättas upp om och om igen om hundra år. Inga författare från senare delen av 1900-talet höll måttet, enligt honom.

På åtminstone en punkt måste han ha fel. Tom Stoppards arbeten kommer säkerligen att leva vidare långt efter hans och vår bortgång.

Ett bevis på detta kan just nu skådas på Noël Coward Theatre i West End, där Declan Donnellans uppsättning av Shakespeare In Love befinner sig i förhandsvisningsfasen. Pjäsen är skriven av Stoppard tillsammans med Marc Norman och bearbetad för scenen av Lee Hall.

Det är svårt att under de senaste sju åren dra sig till minnes en kommersiell uppsättning av ett nytt drama, med direktpremiär i West End, som är så roligt, dramatiskt, fängslande och lärorikt (inte om historia, utan om teaterns själ). Med undantag för Triumfens ögonblick (Chariots of Fire) har ingen scenadaptering av en framgångsrik film (musikaler borträknade) kommit i närheten av den succé man lyckas med här.

Vi såg den sjätte publika föreställningen. Den har premiär den 27 juli, så den är fortfarande i ett tidigt skede. Men trots det är den i ett imponerande, fantastiskt skick och lär bli en garanterad internationell succé (Disney står bakom produktionen).

Vid en första anblick är pjäsen en fartfylld fars med en lustfylld kärlekshistoria i centrum, och en helt igenom lyckad sådan. Den är stundtals genuint gapskrattsframkallande, men rymmer också ögonblick av värkande, öm skönhet och rå desperation. Den spelas med tydlighet och finess; oerhört underhållande.

Men pjäsen är mycket mer än så. Det är en introduktion till och utforskning av det språk, den struktur och de karaktärer som Shakespeare gav odödlighet. Här är den djupt begåvad, intellektuellt tillfredsställande, emellanåt insiktsfull eller ifrågasättande, och alltid uppfriskande och förförisk.

Till formen påminner den om Trettondagsafton ihopblandad med Köpmannen i Venedig, Henrik V och givetvis Romeo och Julia. Längs vägen finns tydliga citat eller referenser till de flesta, om inte alla, av Shakespeares pjäser och hans mest kända sonett. Flera karaktärer är tydliga skuggor av kända rollfigurer: Lord Chamberlain är en knappt maskerad Malvolio, ända ner till att han blir fängslad; Sam har ett stänk av Thisbe; Wessex osar av Anders Andreas (Andrew Aguecheek) fast med lite mer hjärna; Burbage vill ha sitt skålpund kött av Shakespeare i sann Shylock-stil men bjuder också på ett mäktigt ögonblick i stil med prins Hal; Violas amma ekar av Julias amma; Ned Alleyn personifierar Mercutio med mer än en gnutta Hotspur; färjkarlen kanaliserar portvakten och dödgrävarens anda. Allt är skickligt och suggestivt.

I grunden plockar Stoppard och Norman upp detta tal från Två herrar i Verona och använder det som den fängslande ryggraden i det kärleksfulla teateräventyr som följer:

Vad ljus är ljus, om Silvia ej ses?

Vad fröjd är fröjd, om Silvia ej är när?

Var det ej för att tänka hon är där

och näras av en skuggbild av fullkomning.

Om ej jag är hos Silvia i natten,

så äger näktergalen ingen röst;

om ej på Silvia dagen låter se mig,

så finns det ingen dag att titta på.

Hon är mitt väsen; och jag upphör vara,

om jag ej av hennes ljusa inflytande

får näring, ljus och tröst och hålls vid liv.

Jag flyr ej döden, att dess domslut fly:

stannar jag här, jag bara väntar döden:

men flyr jag härifrån, jag flyr från livet.

Om detta att se produktionen inte gör mer än att exponera publiken för detta underbara stycke, så vore det nog. Men lyckligtvis flödar den över av gåvor.

Skådespeleriet är magnifikt.

Lucy Briggs-Owen är enastående bra som den teater- och Shakespeare-besatta Viola de Lesseps, dotter till en rik köpman som sålts bort i äktenskap till den vidrige Wessex. Viola är så desperat efter teatern att hon klär ut sig till man och provspelar för premiären av Shakespeares nya pjäs, som så småningom visar sig vara Romeo och Julia. Briggs-Owen behärskar scenen utan ansträngning och är precis lika effektiv som den gängliga, skygga Tom Kent som hon är som den sprudlande, drömmande Viola – men hon strålar med särskild lyster när hon spelar Viola som gör rollen som den ursprungliga Julia i den centrala balkongscenen och det dubbla självmordet i slutet av pjäsen.

Om detta inte gör Briggs-Owen till en stjärna finns det ingen rättvisa. Hon är oändligt mycket bättre än Gwyneth Paltrow var i filmen. Hon är lysande i varje avseende. Hennes behandling av språket är särskilt beundransvärd; först när hon framför talet ”Om Silvia ej ses” inför drottning Elisabet I (en formidabel, kontrollerad och tekniskt skicklig prestation av Anna Carteret); för det andra när hon visar sig vara den första i ensemblen som förstår hur man levererar Shakespeares ord med skönhet och omsorg; och för det tredje när hon ger oss en öm, nyanserad och fullkomligt, vansinnigt förälskad Julia i premiärföreställningen inför drottningen.

Det är en underbar rollprestation av världsklass, fylld av skönhet, mjukhet, rå passion och fängslande skicklighet.

Hon får i detta stor hjälp av Tom Batemans medryckande insats som Shakespeare. Han är som bäst när han spelar Romeo, men hans scener genomgående med Briggs-Owen är levande, sexiga och helt fantastiska. Han är maskulin och konstnärlig, driven och drömmande, arrogant och osäker – det är en mångbottnad och djupt genomtänkt prestation med imponerande hantverk. Han personifierar det sexiga och det poetiska hos Shakespeare.

Hans stiliga, virila och Byron-liknande charm ser till att den berömda balkongscenen från Romeo och Julia blir glädjefullt och robust romantisk – och den utgör kvällens emotionella höjdpunkt, ett vulkaniskt uttryck för romantisk joie de vivre. Han har inga problem med att gestalta den nyss vacklande, snart ostoppbare poeten och den lättrörlige, innerlige älskaren.

Lika lysande är hans relation med Marlowe (David Oakes, helt suverän som den framgångsrike konkurrenten som älskar honom så högt) och Cyrano-ögonblicket när de komponerar en version av ”Ska jag jämföra dig med en sommardag” är perfektion. Det här är två teatermän som älskar varandra och inspirerar varandra – och Bateman är anmärkningsvärd i att uttrycka Shakespeares sorg när Marlowe dödas, precis som när han inser vad hans nonchalanta omnämnande av sin övergivna fru gör med Violas oskyldiga hjärta.

Tillsammans är Bateman och Briggs-Owen en njutning – och man tror på varje sekund av deras gemensamma resa, från den lojt avslappnade nakenscenen efter samlaget (mycket imponerande sett från raden) till den smärtsamma försoningen efter avslöjandet om hustrun och det förkrossande sista avskedet.

Ensemblen är jättebra. Som Sam, pojken som vanligtvis spelar kvinnorollerna i Shakespeares pjäser, är Harry Jardine en ren fröjd, även om hans ”tappa rösten”-agerande i andra akten behöver tonas ner något. Paul Chahidi är helt hemmastadd och ljuvligt sliskig som den sluge Henslowe, och Alistair Petrie är arketypen av en pompös Tudor-buffel. Doug Rao glänser som Ned Alleyn, den narcissistiske skådespelaren som skapar rollen som Mercutio, och Ferdy Roberts är strålande som Fennyman, en investerare som motvilligt förälskar sig i teatern och gör en dråplig apotekare i blå hatt. David Ganly är sträv och björnlik som den lynnige och beslutsamme Burbage, men glänser i sitt peppande tal när han lånar ut sin egen teater till premiären av Romeo och Julia.

En av de främsta kvaliteterna här är att känslan av en ensemble, det sällsynta och speciella band som uppstår genom repetitioner och delade scenerier, förmedlas så vackert. Kamratskapen, spelglädjen och strålkastarnas oemotståndliga lockelse – allt visas upp briljant och med äkta hjärta.

Och fäktningen är föredömlig (en eloge till Terry King), stundtals oväntat spännande.

Nick Ormerods scenografi är fantastisk, en sorts blandning av de rum som blivit så bekanta på Globe och de nya Sam Wanamaker-teatrarna. Trägolv och rörliga träbalkonger antyder enkelt dåtidens intima teaterrum och erbjuder smidiga lösningar för att flytta handlingen från scen till loge och vidare. Neil Austins ljussättning är oerhört effektiv, särskilt i de mest romantiska och atmosfäriska scenerna. Användningen av kandelabrar är genialisk.

Det bjuds på mycket musik av Paddy Cunneen som är passande lekfull eller ödesmättad allt efter behov – men den ledande countertenoren sjunger hopplöst falskt och extremt starkt, vilket tyvärr förtar en del av musikens slagkraft och helhetsupplevelsen. Jane Gibsons koreografi är enkel och graciös, helt i linje med tidsandan.

Donnellan regisserar med stil och de många scenerna flyter sömlöst in i varandra utan förvirring, men med träffsäker och inspirerad betoning på huvudkaraktärernas med- och motgångar.

Detta är en sprudlande och grundligt fängslande uppsättning av ett mästerligt skrivet stycke.

Men…

Teatern var full av människor som satt med sina mobiltelefoner under hela kvällen, ofta i de mest spänningsmättade stunderna. Fyra separata mobiler togs fram precis när Romeo begick självmord; inte för att fotografera, utan för att skicka sms, kolla börskurserna (!) eller titta på sociala medier.

När blir det en laglig ursäkt för mord att den avlidne använde sin mobil under en teaterföreställning? När kommer vaktmästarna att patrullera gångarna ordentligt och avvisa dem som använder sina telefoner i salongen?

Ännu bättre: när ska folk som absolut vill använda sina mobiler under en teaterföreställning bara stanna hemma och göra det i sitt eget vardagsrum?

Glöm juristerna; låt oss först göra processen kort med alla mobilanvändare på teatern! (Med ursäkt till Dick i Henrik VI, del 2)

Köp biljetter till Shakespeare In Love