RECENSION: Shirleymander, Playground Theatre ✭✭✭✭

Julian Eaves recenserar Jessica Martin i Shirleymander om Lady Shirley Porter, som nu spelas på Londons Playground Theatre.

Jessica Martin i Shirleymander. Foto: Simon Bohrsmann Shirleymander

Playground Theatre

25 maj 2019

4 stjärnor

Boka nu

Ett trefaldigt leve för Jessica Martins magnifika tour-de-force som Lady Shirley Porter i denna rykande färska skildring av korruption i maktens korridorer i Westminster.  I en tid då vi ständigt efterlyser fler och tyngre roller för kvinnor på teatern – och i synnerhet för mogna kvinnor – så exploderar denna pjäs som ett nyårsfyrverkeri över Gregor Donnellys Top-of-the-Pops-inspirerade scenografi, till publikens stora jubel och stående ovationer.

Vi förstår direkt att vi har något spektakulärt framför oss när vi kliver in i denna märkliga värld av primärfärger, fylld av rätlinjiga block i en rörig hinderbana, kantad av lysande neonrör (ljussättning av Sherry Coenen). Genom detta landskap rör sig dramats karaktärer så smidigt de bara kan – vilket inte säger mycket – alltmedan ett pumpande soundtrack av 80-talets största hits (ljud av Yvonne Gilbert) utstrålar optimism och glamour.  Författaren Gregory Evans tar oss med på en catwalk-liknande resa genom en serie outfits (assisterande kostymör Joanna MacDonald) och peruker av Richard Mawbey. Vi får följa en av de mest kända – och ökända – profilerna inom brittisk lokalpolitik sedan T. Dan Smiths dagar: den extraordinära och oförglömliga Shirley Porter, tidigare ledare för Westminster City Council.

Jack Klaff och Jessica Martin i Shirleymander. Foto: Simon Bohrsmann

Evans mästerdrag kommer i inledningen, där vi får möta henne i en stilla, privat stund som den omsorgsfulla hustrun till en krasslig, äldre make (Jack Klaff, i en av sina många roller; alla utom Shirley spelar flera karaktärer, vilket understryker deras utbytbarhet – endast Shirley förblir Shirley, universums fixa stjärna).  Det är en briljant enkel scen som omedelbart får oss på hennes sida – utan att hon ens ber om det.  Det enda hon faktiskt kräver, passionerat och resolut (minns ni hennes paroll 'The Resolute Approach'?), är vad hon anser vara sin rätt och vad som är det 'rätta' att göra.  Och hon jagar dessa mål med en målmedvetenhet och intensitet som än idag tar andan ur en.

Rollen som Porter är kolossal; hon lämnar knappt scenen.  Och när hon väl gör det, tycks det vara enbart för att svira om till ännu en klockren 80-talsblåsa.  Minns ni hundtandsmönster?  Minns ni stora rosetter??  Allt finns här.  I överflöd.  Martins 'Leader' är en veritabel Eva Peron i regnbågsfärger och stilsäker power-dressing.  Men folkligheten finns alltid där.  Hon drar sig inte för att säga åt folk – som publikmedlemmar placerade på pallar längs scenkanten – att plocka upp skräp.  Det ögonblicket, liksom många andra i detta tajta manus, väcker igenkänning hos alla som minns den mediehungriga 'Shirls' karriär.  Nu får en ny generation chansen att upptäcka henne i detta storslagna drama.

Jessica Martin i Shirleymander. Foto: Simon Bohrsmann

Med hjälp av diverse 'alienationseffekter' bjuder Evans och regissören Anthony Biggs på en brechtiansk meditation över makt och dess korrumperande verkan.  Andrew Hoskens biografi, 'Nothing Like A Dame, The Scandals of Shirley Porter', nämns som källa, och Evans själv beskriver hennes karriär som 'tragisk'.  Men detta är inte en tragedi i aristotelisk mening.  Istället utmanas vi att tänka efter och reflektera över vad vi ser.  Den emotionella temperaturen förblir sval och nästan distanserad; det finns humor, men tonen är i grunden didaktisk och objektiv.  Fram till slutet.  När förtrollningen bryts, reagerar vi med en märklig kraft.  Det känns som om vi har upptäckt något viktigt, inte bara om dem vi förväntas lita på – våra styresmän – utan också om oss själva.  Och vi är genuint glada över den insikten.  Det är sällan en teaterupplevelse lämnar en med en så stärkt känsla av vilka vi är och vad vi står för.

Resten av ensemblen gör en fin insats i sina välskrivna roller.  Omar Baroud är ständigt fokuserad.  James Horne är underbart mångsidig, inte minst som Shirleys pappa och den revisor som slutligen får korthuset att rasa.  Klaff är, som nämnts, superb och bygger skickligt upp sina roller mot klimaxet som den iskalle styrelseordföranden för Tesco.  Porters rikedom kom från hennes fars skapelse av denna brittiska stormarknadsjätte, men hon stängdes ute från styrelserummet efter hans död – en scen som fortfarande ger kalla kårar.  George Potts gör ett strålande jobb med att humanisera sina figurer, särskilt den pressade kommundirektören i Westminster.  Och Amanda Waggott imponerar i en rad roller, inklusive en manlig läkare som ständigt oljar sitt gevär när han inte viftar med det i fullmäktigesalen.

Jessica Martin och Jack Klaff i Shirleymander. Foto: Simon Bohrsmann

Generellt sett bjuds vi på naturalistiska scener sammanvävda med direkta tilltal till publiken.  På det stora hela fungerar 'visa'-greppet bättre än 'berätta'-greppet.  En annan aspekt är Lily Howkins rörelseschema.  Det listas som 'koreografi', men ärligt talat är scenen för trång för att det ska kännas naturligt (om man inte räknar de ryckiga rörelserna hos diskodansare på plattformar ovanför pöbeln).  Men produktionens estetik, som för tankarna till lördagsunderhållning på TV, i kombination med den ikoniska ljudbilden, ropar efter något friare.  Att se skådespelarna klättra över scenografins hinderbana får mig att tänka på dåtidens TV-stjärna Esther Rantzen, som med mikrofon i högsta hugg och i höga klackar rusade genom studion med en energi som både bländade och utmattade.  Frågan är om inte de starka visuella bilderna ibland tar över för mycket från själva berättandet.

Det finns många stunder då man längtar efter att bryta sig loss från scenografins geometriska fängelse.  Pjäsen känns ibland som ett hovdrama av Racine, där vi aldrig får kontakt med omvärlden.  Vi får höra om människor i asbestfyllda hus, men vi får aldrig träffa dem.  Det känns märkligt, särskilt som pjäsen spelas bara några hundra meter från det utbrända skalet av Grenfell Tower.  Det är talande nog bilder av den byggnaden som flimrar förbi i slutet.  Vi vet vad den representerar, och vi vet att de överlevande fortfarande kämpar för att bli hörda.  De finns här i pjäsen också, citerade i brev.  Till och med Nigella Lawson swishar förbi.  Det blir ett lockrop för skratt, men det väjer för den avgörande konfrontation som dramat tycks ladda upp för utan att riktigt leverera.

Spelas till 16 juni 2018

BOKA BILJETTER TILL SHIRLEYMANDER NU

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev för senaste nytt om teater utanför West End