RECENSION: The Sound Of Music, Regent's Park Open Air Theatre ✭✭✭✭

The Sound of Music

Regent’s Park Open Air Theatre

10 augusti 2013

Jag har bokstavligen sett The Sound of Music hundratals gånger. Jag skrev min kandidatuppsats om den, äger ett orimligt antal inspelningar med olika ensembler, spelade Onkel Max för några år sedan och har naturligtvis gjort den obligatoriska pilgrimsfärden till Salzburg för att besöka inspelningsplatserna och klostret. Det är en musikal som helt saknar överraskningar.

Eller det var åtminstone vad jag trodde innan jag såg Rachel Kavanaughs häpnadsväckande och fullkomligt magiska uppsättning på Regent's Park Open Air Theatre.

Oavsett vad man har tyckt om The Sound of Music tidigare, lyckas Kavanaugh – med hjälp av en makalöst bra ensemble – definiera om verket. Hon ger det en sanning, ärlighet och fräschör som är en ren och skär fröjd att skåda.

Hon får betydande draghjälp av Peter McIntoshs fantastiska scenografi (att bara ha en fast scenlösning gör scenbytena smidigare och tempot blir fantastiskt rappt) och av Alistair Davids fullkomligt lysande koreografi (det han gör med Do-Re-Mi och Den ensamme herden är ingenting annat än sprudlande).

Men rollprestationerna... de kommer att stanna kvar hos dig länge.

Som Maria är Charlotte Wakefield en uppenbarelse. Med en klockren röst är hon käck och vacker, men samtidigt ömsint och helt osjälvisk. Man tror verkligen på hennes önskan att bli nunna, och man förstår till fullo de inre konflikter hon ställs inför när hon börjar falla för kaptenen. Hennes kärlek till barnen förmedlas på ett övertygande, intelligent och nyanserat sätt. Här finns ingen tillgjordhet; bara ren talang, skicklighet och ett varmt hjärta. Hon lyckas med konststycket att helt få en att glömma Julie Andrews.

Vid hennes sida är Michael Xavier en fängslande, maskulin och fullkomligt charmig kapten von Trapp. Scenen där hans barn oväntat sjunger för honom är nästan outhärdlig att se på, eftersom han så naket och tydligt visar den smärta och sorg kaptenen burit på sedan hans fru gick bort. Realismen är extraordinär, och man ser hur sorgen rinner av honom när musikens magi och barnens kärlek tränger igenom hans hårda skal. Att se honom förälskas i Maria är underbart, och det ögonblick där man ser att de är helt i synk med varandra – som involverar vallgraven – är en detaljmässig genidrag. Hans hållning och auktoritet markerar honom tydligt som en genuin sjöofficer, en hängiven patriot och en förälder som tappat bort sig själv.

Tillsammans skapar denna Maria och denne kapten äkta teatermagi.

De sju barnen är ljuvliga och upplevs glädjande nog som en sammanhållen syskonskara. Var och en var perfekt, men det fanns något extra visst hos Ava Merson-O'Brien (Brigitta), Oliver Breedon (Kurt) och Gemma Fray (Gretel). Nunnorna bjuder på fantastiska stämmor och trion Helen Walsh, Chloe Taylor och Nadine Cox är särskilt minnesvärda.

Tyvärr lever Helen Hobson inte riktigt upp till de vokala kraven i Sök dig till bergen (Climb Ev'ry Mountain), vilket är synd, då hon ger karaktären en stor portion värme och pondus. Caroline Keiff är en delikat och helt unik baronessa Schrader; hon lyckas göra henne till ett trovärdigt kärleksintresse för kaptenen istället för den bittra person hon ofta porträtteras som. Hon gör ett utmärkt jobb tillsammans med Max (Michael Matus), och de två "okända" låtarna, How Can Love Survive? och No Way To Stop It, hör till kvällens absoluta höjdpunkter.

Rolf (Joshua Tonks) känns aningen för blek och för medveten i sin dans för att bli en succé, men Stuart Matthew Price (Franz), Gemma Page (Frau Schmidt) och Tim Frances (Zeller) är alla helt förträffliga.

Orkestern under ledning av Stephen Ridley låter fantastiskt och tempot är oklanderligt. Detta är en av de där teaterkvällarna där tårar av ren och skär lycka är oundvikliga, och känslan av eufori vid finalen är total.

Det får själen att lyfta. Det här är precis vad en vacker nyuppsättning av en klassisk musikal ska handla om.

Genialiskt!