RECENSION: South Pacific på Chichester Festival Theatre ✭✭✭✭✭

Libby Purves begav sig till Chichester Festival Theatre för att se deras nyuppsättning av Rodgers och Hammersteins South Pacific.

Gina Beck (Nellie) & Julian Ovenden (Emile) i CFT:s South Pacific. Arkivbild: Johan Persson South Pacific

Chichester Festival Theatre

5 stjärnor

CFT:s webbplats

Något av det mest storslagna med Daniel Evans produktion är det faktum att den ens blir av: trots de avlägsna glimtarna av blå pappersmasker bevisar Chichester, med ett nästan dåraktigt trots, att den stora musikalteatern är tillbaka: en ensemble på 32 personer, en orkester på 16 man, sångare som tvingats repetera i visir och Ann Yees stora, vilda ensemblekoreografi som först övades in med munskydd. Jubel och applåder bröt ut så snart ljuset dämpades, och vid slutet stod vi alla på fötter. Publiken är lycklig över att vara tillbaka, skådespelarna är i extas och regissörer och producenter är nervösa (fyra West End-shower är för närvarande pausade på grund av smittspårning med bara några timmars varsel).

Gina Beck (Nellie), Keir Charles (som Luther Billis) & ensemble i Chichester Festival Theatres South Pacific. Foto: Johan Persson

Kvällen var i sig en hyllning, men på intet sätt en tanklöst lättvindig sådan. Rodgers svallande romantiska musik och de stora hitlåtarna är mer kända idag än själva handlingen – Some Enchanted Evening, Bali Hai, Gonna Wash That Man Right Outa My Hair, Younger Than Springtime. Vissa tvekar inför att sätta upp verket med tanke på de raskarikatyrer som präglat tidigare produktioner. Amerikanska trupper ockuperar en polynesisk ö under kriget mot Japan: Hammersteins och Logans manus låter sjuksköterskan Nellie Forbush, som är handlöst förälskad i den franske plantageägaren Emile, förskjuta honom i ren fysisk avsmak när hon får veta att han har två barn med en (numera död) ”infödd” kvinna. ”Det är en chock att tänka på dig med en –... det ligger i mitt blod!”. Løjtnant Cable beslutar sig i sin tur för att han inte kan gifta sig med sin älskade Liat, dotter till den vilda lägerföljaren Bloody Mary, eftersom han är en pojke från Philadelphia. ”Lägre stående raser”, ni förstår...

Sera Maehara (som Liat) & Rob Houchen (som Lt Joseph Cable) i Chichester Festival Theatres South Pacific. Foto: Johan Persson

Men Evans och Ann Yee insåg – vilket är ett historiskt faktum – att Rodgers och Hammerstein gjorde ett kraftfullt ställningstagande mot 1949 års amerikanska segregation. Nellie och löjtnanten har fel. Cable, som i sin förtvivlan ger sig ut på ett självmordsuppdrag, stämmer upp i det mest bittra och minst ihågkomna numret ”You’ve Got To Be Carefully Taught”, om hur rädsla och hat inpräglas mot ”människor vars ögon är annorlunda utformade... hud i en annan nyans”. Liat, som är nästintill stum i texten, spelas av balleranan Sera Maehara, skolad i Japan och med en hypnotisk närvaro. Hon dansar och rör sig med en makalös, uråldrig grace likt en solens dotter från en kultur äldre än amerikanernas skojfriska, busiga upptåg. Bloody Mary vädjar för henne med verklig moderlig vånda, helt utan den bekanta tillgjorda eller lätta tonen i ”Happy Talk”. När det gäller männens attityd till kvinnor i MeToo-eran har jag aldrig sett en mer hotfullt macho tolkning än Yees koreografi till ”Nothing Like a Dame”. Man skulle vilja ha förkläde på det gänget. Texten är full av slagfärdigt patetisk längtan, men de här killarna är farliga.

Rob Houchen (som Lt Joseph Cable) i Chichester Festival Theatres South Pacific. Foto: Johan Persson

Gud, nu tror ni väl att allt är hemskt ”woke” och predikande (likt 1949 års kritiker, en officer i flottan, som ville ta bort Cables bittra sång om inlärd rasism för att den kändes som en föreläsning om könssjukdomar och inte var underhållande). Men jag försäkrar er, det är ingen predikan; som utekväll är det en fröjdefull fest. Gina Becks Nellie, till en början en stegares, robust sörmländsk naiv sjuksköterska, växer i karaktär, busar och leker underbart, och klämmer i med några av de mest spännande låga tonerna jag hört; Julian Ovenden är inte bara en skicklig skådespelare utan visar sig ha en enorm, elektrifierande operastämma. Seabees och Ensigns är en dånande, stormande ensemble; paradnummer som Honey Bun får hela salongen att koka av förtjusning. Färgerna ställs mot de nyktra påminnelserna i slutet om krigets allvar och – genom Emiles fredliga tvivel inför sitt hjältemod – dess begränsningar.

Vi vet vad du är emot, säger han, ”Men vad är du FÖR?” En fråga för alla tider.

SOUTH PACIFIC STREAMING South Pacific kommer att finnas tillgänglig för streaming den 4, 9, 14, 18, 21, 26 och 31 augusti samt den 3 september. Läs mer här.