RECENSION: Spamilton, Menier Chocolate Factory ✭✭✭

Sophie Adnitt recenserar Spamilton - An American Parody som nu spelas på Menier Chocolate Factory.

Liam Tamne och ensemblen i Spamilton. Foto: Johan Persson Spamilton Menier Chocolate Factory

Tre stjärnor

Boka nu

Gerard Alessandrini är främst känd som mannen bakom Forbidden Broadway, den definitiva parodirevyn som gjort narr av varenda Broadway-succé sedan 1980-talet. Det var därför bara en tidsfråga innan han skulle ta sig an den gigantiska dundersuccén Hamilton.

Visserligen hann Jest End före (åtminstone i London) med sitt nummer Any Chance to Ham It Up från 2016, men Spamilton känns aningen mindre krystad. Men där Jest End kokade ner sina bästa Hamilton-skämt till en låt, drar Spamilton ut på konceptet i 85 ganska förvirrande minuter.

Julie Yammanee och ensemblen i Spamilton. Foto: Johan Persson

Morgan Larges scenografi lyckas skickligt skala ner originalets trä och rep till något mycket mer kompakt. Vi möter en namnlös ensemble klädd i Hamiltons klassiska creme- och beiga kostymer, som byter roller i ett imponerande tempo, samt Liam Tamne som Hamilton-skaparen Lin-Manuel Miranda. Med hästsvans och bockskägg är likheten slående, särskilt när Tamne kanaliserar Mirandas karaktäristiska entusiasm. Han står på scen nästan hela kvällen och verkar ha outtömlig energi när han kastar sig genom låt efter låt utan minsta tecken på att tröttna.

Sophie-Louise Dann i Spamilton. Foto: Simon Annand

Vad som följer efter denna introduktion är en skoningslös salva av material som knappt ger en tid att andas. Trots att detta marknadsförs som en Hamilton-parodi, drivs det friskt med även andra musikaler. Ingen går säker, vare sig det gäller Book of Mormon eller Lejonkungen.

Eddie Elliot är lysande, om än underutnyttjad, i rollen som en Leslie Odom Jnr/Aaron Burr-gestalt, och Julie Yammanee briljerar under trycket av att spela nästan alla andra kvinnliga roller i föreställningen (hennes Barbra Streisand fick mig att vika mig av skratt). Sophie-Louise Dann är hysteriskt rolig som en rad musikaldivor (hennes Elaine Paige är klockren), men hennes övergripande syfte i handlingen förblir något av ett mysterium.

Damian Humbley i Spamilton. Foto: Simon Annand

Damian Humbley är också strålande som Kung Georg III, trots det märkliga beslutet att antyda att kungen skulle vara ogillad av fansen. Verkligheten är ju att han, på båda sidor Atlanten, rutinmässigt får kvällens högsta jubel. Om föreställningen riktar sig till Hamilton-fans lär publiken vara väl medveten om detta.

Det finns en nästan pinsam mängd material om originalmedlemmen Daveed Diggs, och allt är inte särskilt smickrande – eller roligt. Faktum kvarstår att många Hamilton-fans i Storbritannien inte har en aning om vem Diggs är, eller varför detta ska vara kul. De ursprungliga Schuyler-systrarna får också en hälsning; ”Renee Elise, Jasmine, Philippa, work!”. Återigen, detta går många förbi som inte har järnkoll på Broadway-ensemblen. Spamilton verkar inte kunna bestämma sig för hur nischad den vill vara, och inte heller hur elak den ska vara. De flesta skämt är kärleksfullt retsamma, men vissa gränsar till att vara lite för gemena.

Liam Tamne och Jason Denton i Spamilton. Foto: Simon Annand

Men när skämten väl träffar rätt är de väldigt, väldigt roliga. En drift med Sondheim (Another Hundred Syllables) är briljant gjord, och föreställningens absoluta höjdpunkt är den genialiska The Film When it Happens, där Burr-karaktären beklagar sig över hur han kommer att bli ignorerad till förmån för ett känt filmnamn. Här finns tillräckligt med bra material för en stabil samling sketcher, men inte för en hel föreställning. Efter en timme börjar det kännas utdraget. I programbladet konstaterar Alessandrini att han ansåg att en Hamilton-parodi krävde en hel föreställning, inte bara en låt i Forbidden Broadway. Jag måste respektfullt säga att jag inte håller med.

Det finns flyktiga referenser till Mirandas sidoprojekt och TV-framträdanden som försvinner i mängden, samt en tidsrese-sidohistoria som dyker upp då och då utan att tillföra särskilt mycket. Ett skämt om Meghan Markle, insatt för den brittiska versionen, känns tyvärr ganska klumpigt, medan Cameron Mackintosh – som vore en självklar måltavla – märkligt nog kommer undan helt. Och visst finns det väl gott om parodipotential i en brittisk publik som jublar när amerikanerna vinner sin självständighet?

Musikalnördar och teaterälskare kommer att hitta mycket att skratta åt här, men de mer alldagliga fansen av originalet lär mest bli förvirrade. Och när de bästa skämten är de som inte alls har med källmaterialet att göra, är det inte det mest lovande tecknet. Trots sin spretiga uppbyggnad har Spamilton dock sin beskärda del av pärlor, kvicka observationer och smarta rim för de invigda. För de hängivna ”Hamilfansen” är den helt klart värd ett besök.

BOKA BILJETTER TILL SPAMILTON