RECENSION: Strike Up The Band, Upstairs At The Gatehouse ✭✭

Julian Eaves har sett George och Ira Gershwins musikal Strike Up The Band på Upstairs At The Gatehouse.

Ensemblen i Strike Up The Band. Foto: Andreas Lambis Strike Up The Band

Upstairs at the Gatehouse

8 mars 2019

2 stjärnor

Boka nu

Det är sällan man stöter på en sådan här raritet: efter nästan ett sekel får London äntligen se en professionell uppsättning av George och Ira Gershwins musikalkomedi från 1927. Den har ett satiriskt antikrigs-manus av George S. Kaufman och handlar om en meningslös konflikt mellan USA och Schweiz, framprovocerad av den kontroversiella frågan om... ost.  Verket väcktes till liv i mitten av 90-talet på Goodspeed Theatre i Connecticut och har sedan dess dykt upp i ett par konsertversioner i USA. Manuset slår fortfarande hårt med sina träffsäkra pikar mot amerikansk krigshets utomlands och inhemsk nyfascism (något som känns smärtsamt bekant i dagens politiska klimat). Kaufmans originalverk belyser med krass tydlighet att inte mycket har förändrats efter alla dessa år.

Foto: Andreas Lambert

Om det här låter som en tung anrättning att blanda med Georges sprittande melodier och Iras finurliga rimmande, så stämmer det väl.  Föreställningen kastar sig fram och tillbaka mellan olika tonlägen och stilar med en förvirrande oförutsägbarhet i försöken att navigera genom denna intensiva blandning.  Ena stunden bjuds vi på en Gilbert & Sullivan-artad ensemble där melodier staplas på varandra för att skapa en känsla av social skala.  I nästa stund får vi en typisk vaudeville-rutin fylld av kvickheter och upptåg.  Därefter störtar vi in i en bister samhällskritik av det slag som Elmer Rice eller Clifford Odets kunde ha skrivit.  Det finns många tillfällen då man inte vet om man ska skratta eller gråta, vilket inte gör arbetet lätt för varken det kreativa teamet eller skådespelarna.

Regissören Mark Giesser har visserligen erfarenhet av material som detta, men även han verkar handfallen inför hur han ska förena de spretiga och motstridiga elementen i detta märkliga verk. Detsamma gäller koreografen Orley Quick, vars bakgrund knappast verkar ha förberett henne på hur man hanterar ett så stilistiskt särpräglat material.  Lägg därtill att de flesta i ensemblen har begränsad erfarenhet av just denna typ av komedi, och samarbetet mellan regissör och koreograf lyckas bara delvis hjälpa dem att få det att fungera på scen.  Dessutom begränsas regin ofta till att ställa upp artisterna i raka led för att leverera sina repliker, medan vi i publiken väntar på att få veta vad som ska hända härnäst.  Med ett så krävande ämne blir avsaknaden av en övergripande, drivande vision överväldigande.  Det verkar dessutom som om budgeten för scenografin varit pinsamt liten; Camille Etcharts slitna dekor ser sorglig ut i den annars charmiga pubteatern i Highgate.  Julia Scrimieris kostymer klarar sig bättre, men de förstärker bara intrycket av en skolpjäs.  Will Leightons ljusdesign hade kunnat bidra till att bygga upp scenvärlden, men den håller sig till det mest förutsägbara.  Hela föreställningen ger intryck av att vara ett ofärdigt utkast. Om man har överseende med detta kan man kanske finna glädje i det.

Foto: Andreas Lambis

Ett område där man dock inte sparat på krutet – och man kan fråga sig om det inte blev för mycket – är orkestern.  Bobby Goulder leder en väl tilltagen ensemble och regissören har valt att placera dem mitt på scenen.  Detta resulterar i att de dränker i stort sett allt som artisterna sjunger (Harry Emersons ljuddesign ger dem knappt något stöd), och arrangemangen – en fascinerande mix av originalnoter från 1927 och Goulders egna tillägg – låter dem göra det om och om igen.  Sångarna tvingas pressa sina ofta unga och underutvecklade röster för att höras genom det högljudda partituret.  Man märker hur de slappnar av i de stora körnumren (som är fantastiska – musiken är fylld av Gershwins pärlor), men man känner verkligen deras kamp i nästan alla andra nummer.  Det underlättar inte heller att den utannonserade speltiden på 1 timme och 50 minuter inklusive paus i verkligheten visade sig vara nästan en timme längre – något som är värt att lägga på minnet inför toalettbesöken!

Hur går det då för ensemblen mitt i denna uppförsbacke?  Jag är övertygad om att alla deras val har godkänts av regissören.  Richard Emerson ger oss en ganska enspårig tolkning av ostkungen Horace J. Fletcher, som snabbt blir enahanda och till slut irriterande.  Beth Burrows lyckas nog bäst med rollen som hans dotter Joan Fletcher, en karaktär med lite mer dramatiskt kött på benen, även om hon också tvingas pendla tvärt mellan motstridiga känslolägen.  Paul Biggin, som spelar kärleksintresset Jim Townsend, gör ett energiskt försök att få ihop rollens motsägelser, men det är en omöjlig uppgift, särskilt som hans karaktär är en ganska blek och förödmjukad figur.  Pippa Winslow är en av de mer erfarna på scenen, men hon ger intrycket av att bara följa regissörens instruktioner istället för att äga komiken själv.  Som den unga charmerande Anne Draper är Charlotte Christensen sprudlande och levande, och jag är säker på att hon hade varit ännu mer tilltalande om vi faktiskt hörde vad hon sjöng.  Mot henne spelar Adam Scott Pringle som har precis rätt utstrålning för sin roll, men han tröttas ut av kampen mot orkestern.  De mer rutinerade Robert Finlayson (som den auktoritäre överste Holmes) och Nicholas McBride (som C. Edgar Sloane) blir lika hämmade som resten av gänget, liksom Sammy Grahams sympatiskt tafatta Bob.

Foto: Andreas Lambis

Den enda i hela sällskapet som verkligen tycks ha förstått den här komedins mycket speciella och udda kärna är David Francis i rollen som George Spelvin. Hans förmåga att växla mellan olika personor och driva återkommande skämt är säker och elegant.  Han har också turen att manuset aldrig tvingar honom att kasta sig mellan diametralt olika stämningslägen, och han behöver inte heller sjunga särskilt mycket.  Vilken tur för honom!  När han är på scen kan man faktiskt luta sig tillbaka och njuta av föreställningen, medan man funderar på vad det hela hade kunnat bli med bättre manus, regi, scenografi och musikaliskt ansvarig.  Det är synd om de andra som, utan egen förskyllan, tvingas till en ständig kamp med sina roller.

Är det då värt att se den?  För de som absolut vill fylla i hålen i sina encyklopediska kunskaper om musikalhistoria är det – trots allt – värt ett besök.  Men om man bara är ute efter en rolig kväll på stan kan detta falla under förväntan.  Upstairs at the Gatehouse, och särskilt deras egna produktioner från Ovation, har ett fantastiskt rykte för sina högkvalitativa småskaliga uppsättningar.  Den här produktionen är tyvärr en som de nog helst vill glömma.

BOKA BILJETTER TILL STRIKE UP THE BAND