RECENSION: The Absolute Brightness of Leonard Pelkey, Westside Theatre ✭✭✭✭

James Lecesne i The Absolute Brightness of Leonard Pelkey Foto: Matthew Murphy The Absolute Brightness of Leonard Pelkey

Westside Theatre Downstairs

4 oktober 2015

4 stjärnor

Boka biljetter

Ibland stöter man på scenkonstprestationer som är lika förödande som de är inspirerande, och som får en att omvärdera vad ”teater” faktiskt kan vara och göra. Man förväntar sig sällan sådana upplevelser på små teatrar långt från Broadways mer välbesökta gator. Men The Absolute Brightness Of Leonard Pelkey, som nu spelas på Westside Theatre Downstairs, är just en sådan upplevelse.

En enmansföreställning om mordet på en olycksalig, men evigt sprudlande, gaytonåring och stadsborna som kände, älskade, ignorerade, hatade eller oroade sig för honom, låter kanske inte som ett material som skulle kunna vara vare sig överraskande eller upplyftande – men det är det. Regisserad med enastående klarhet och precision av Tony Speciale och framförd med knivskarp insikt och humor av författaren James Lecesne, är The Absolute Brightness Of Leonard Pelkey en karaktärsstudie i Harper Lees anda. Den skalar långsamt men obevekligt av lagren i ett samhälle som tillåter att ett barn möter döden bara för att han vågar vara sig själv.

Lecesne har en vinnande charm och en bergfast teknik. Hans presentation av ett galleri av småstadsoriginal är totalt fängslande och subtilt tankeväckande. Man tappar aldrig bort vilken karaktär som talar. Han berättar historien på ett förtrollande sätt, utan att någonsin förminska grymheten i berättelsens hjärta, samtidigt som han – mer rättvist än vad som kanske är nödvändigt – visar mänskligheten och humorn hos de övriga karaktärerna.

Det här är skickligt gjort. Det onda är tydligt markerat som ont, det goda som gott. Men lika tydligt markerat är det tvetydiga, det osäkra. Humor och förståelse är de verktyg Lecesne använder för att mejsla ut sin vision, och det är en djupt engagerande sådan.

Den mördade Leonard beskrivs av sin dramalärare, något hånfullt, som en ung man med en oöverträffad förmåga att uttrycka sig med ”jazz hands”. En av stadens kvinnor minns vemodigt hur hon bad Leonard att dämpa sig: ”Nagellacket, mascaran – kanske inte riktigt så mycket. Han hävdade att han bara var sig själv. Okej, visst, men måste du vara så mycket dig själv? Han sa till mig att om han slutade vara sig själv skulle terroristerna vinna. Hur argumenterar man mot en sådan unge?”

Precis. Och viktigare – varför skulle man vilja göra det?

Lecesnes pjäs tacklar inte frågan rakt på, men närmar sig den definitivt från sidan. Genom att visa spektrumet av reaktioner på Leonards död i staden, målar Lecesne omsorgsfullt en bild av en helt vanlig ort – en plats där konformitet, oavsett hur subtilt, värderas högre än individualitet. Det handlar inte så mycket om en ”varje man” som om en ”varje plats”.

Publiken bjuds in att fundera på om detta är den bästa vägen, samtidigt som de skrattar gott åt utredningens framsteg under ledning av den flitige och barske polisen, och de excentriska stadsbor han möter.

Vid pjäsens slut är bara två saker säkra: orsaken till att Leonard mördades förblir oklar och kommer sannolikt aldrig att röjas, och den idogt Shakespeare-citerande polisen har lämnat in sin bricka. Fallet har inneburit slutet för ett liv och en karriär, även om polisen nu har en nystart som takläggare och är lyckligt gift med den frisör som först anmälde Leonards försvinnande.

Livet går vidare.

Men den färgstarke Leonard har satt sina spår hos alla han rörde och mötte. Vissa reagerar olika på förlusten; alla minns den. Leonards ljus har dämpats av döden, men det lever definitivt vidare.

James Lecesne i The Absolute Brightness of Leonard Pelkey Foto: Matthew Murphy

I programbladet noterar Lecesne att publikmedlemmar ofta frågar honom om historien är sann. Det är den inte, men publiken tror det. Detta avslöjar tragiskt nog varför pjäsen behöver ses: dess budskap om tolerans och förståelse har fortfarande en lång väg kvar, även i ett land där yttrandefrihet är grundbulten. Den enkla sanningen är att det finns mer stöd för rätten att bära vapen än för rätten för en 14-årig pojke att bära mascara och nagellack. Och det gäller inte bara i USA.

Lecesnes skickliga framförande hjälper budskapet att nå fram. Med bara ett fåtal rekvisita och knappt någon dekor skapar han livfullt en stad full av färgstarka karaktärer, både män och kvinnor – men ingen är så färgstark, eller så viktig, som Leonard.

David Babani råkade sitta i publiken – så kanske är en flytt till Chocolate Menier i London aktuell? I så fall kan den brittiska publiken skatta sig lycklig.