RECENSION: The American Clock på The Old Vic ✭✭✭

Paul T Davies recenserar Arthur Millers The American Clock som just nu spelas på Old Vic Theatre i London

Ensemblen i The American Clock. Foto: Manuel Harlan The American Clock

The Old Vic.

14 februari 2019

3 stjärnor

Boka biljetter Möjligheten att se två av Arthur Millers mindre spelade pjäser på två dagar understryker den bestående effekt som 1930-talets stora depression hade på honom och hans författarskap. Med karaktären Moe som representerar Millers far finns det mycket självbiografiskt material i The American Clock. Men medan The Price, som för närvarande spelas på Wyndham's, är mer linjär och traditionell i sin uppbyggnad, är The American Clock från 1980 mer episodisk och fragmenterad när den spänner över depressionens tio år.

Ensemblen i The American Clock. Foto: Manuel Harlan

Pjäsen marknadsförs som en vaudeville, och det är styrkan i denna uppsättning. Regissören Rachel Chavkin, som följer upp sin succé med Hadestown på National Theatre, länkar samman scenerna väl med musik och utmärkt koreografi av Ann Yee; livemusiken och sången är njutbar rakt igenom. Samtidigt belyser de varför pjäsen sällan sätts upp – den är helt enkelt inte särskilt bra. Den blir aldrig riktigt sammanhängande, vissa scener är mer effektiva än andra, och Millers antikapitalism är så gäll att den bitvis läxar upp publiken. Centralt i texten står familjen Baum, som i takt med att depressionen biter hårdare tvingas sälja allt för att överleva tills även deras älskade piano tas ifrån dem. Chavkin väljer dock att dela upp varje medlem i familjen Baum mellan tre olika skådespelare, och även om detta ger en känsla av universalitet, så späds vår koppling till familjen ut, vilket skapar distans och grumlar helhetsintrycket. De är sannerligen inga Lomans.

Golda Rosheuvel och ensemblen i The American Clock. Foto: Manuel Harlan

Tack och lov är detta en stark ensemble. I berättarrollen som Robertson bidrar Clarke Peters med elegans och smidighet när han guidar oss genom händelseförloppet, trots att han är belastad med stora mängder exposition. Francesca Mills gör ett fint arbete i flera olika roller, liksom Golda Rosheuvel som är i utmärkt röstform och Ewan Wardrop som steppande chef för General Electricity. Det finns några fantastiska sceniska partier, särskilt dansmaratonen som blir allt obehagligare ju längre depressionen pågår, och skyltarna som visar vilket år vi befinner oss i blir gradvis mer slitna och hemmagjorda i takt med att fattigdomen breder ut sig.

Ewan Wardrop och ensemblen i The American Clock. Foto: Manuel Harlan

Märkligt nog påminde dess episodiska natur mig en del om Brechts Rädslan och eländet i Tredje riket, även om vi naturligtvis närmar oss ämnet från ett helt motsatt håll där. Men båda pjäserna visar den förödande inverkan som politiska beslut och omständigheter har på vanliga medborgare, och som en spegling av amerikansk historia är The American Clock sevärd. Men som teater betraktat börjar den stampa desperat på stället i andra akten och krälar mot sitt slut. Om du beundrar Miller är det värt att se ett mindre känt och sällan spelat verk, och det finns mycket att njuta av i detta skickliga ensemblenummer.

BOKA BILJETTER TILL THE AMERICAN CLOCK