RECENSION: The Crumple Zone, Clapham Omnibus ✭✭✭✭

The Crumple Zone

Omnibus, Clapham Common

Tisdag 19 december

4 stjärnor

Pleasance Theatre från 27–29 dec

Här har vi äntligen något nytt: sexton år efter att den gjorde succé Off-Broadway landar en sprudlande gay-komedi i London, och det är ett verkligt segertåg – trots att det knappt hörts en fanfar inför den brittiska premiären. Men Buddy Thomas pjäs för fem skådespelare, som utspelar sig i ett delat vardagsrum på Staten Island, anländer i exakt rätt tid. Det är julstämning för hela slanten med en livslevande jultomte, en dekorerad gran, glitter i mängder, julkort och inslagna paket. Här ryms dessutom mer än tillräckligt med förfärliga personlighetskrockar, fylleslag, olämpliga romanser, hopplöst klumpiga avslöjanden, bråk, anklagelser och skuldkänslor för att fylla även den största av julstrumpor. Eftersom det dessutom är vetenskapligt bevisat att det är bättre att skratta åt andras julmisär än att lida genom sin egen i tystnad, kan pjäsen med rätten ses som en sorts välbehövlig gruppterapi – särskilt passande i denna säsong av tvångsmässig glädje och obligatoriskt firande.

Richard Lambert, mannen bakom tusen ljussättningar, är den impressario vi har att tacka för att han spårat upp Mr Thomas, dragit hans verk över Atlanten och presenterat det för den brittiska teaterpubliken. Thomas är en välkänd författare i USA och hans verk har spelats över hela världen (till och med på den där platsen vi numera bara nämner i viskningar... Europa). Varför lyser han då med sin frånvaro på de brittiska teaterschemana? Man kan bara undra. Lyckligtvis har Lambert upptäckt honom och satt upp en elegant produktion av denna smarta underhållning.

Vi befinner oss i en hyresrätt tillhörande Buck (den försmäktande stilige Jack Armstrong – och det är faktiskt skådespelarens riktiga namn, inte fångat ur en klassisk pjäs) och Terry (den kvicktänkta, bitska drottningen av dräpande oneliners, spelad av Samuel Tucker). Scenariot bjuder på ett smärre drama: Bucks hjärtevän Alex (en gänglig ung Jimmy Stewart-typ i Kit Lloyds gestalt) har flyttat in hos dem medan hans tidigare själsfrände Matt (en snygg men intensiv Tim Jennings) är bortrest ett år med turnéversionen av musikalen 'Salem's Lot' (som så vitt vi vet fortfarande turnerar). In i denna blandning kliver Roger (den rekorderlige Myles Rogerson... ja, faktiskt), som Terry plockat upp på Staten Island-färjan. Läget är redan spänt, tills – quelle surprise! – Matt utnyttjar en ledighet i Idaho för att susa tillbaka till Hudson-floden i hopp om att rädda relationen med Alex, vilket snarast utlöser en total härdsmälta i det redan bräckliga hushållet.

I detta vardagliga material vilar en sofistikerat konstruerad treaktskomedi (varje akt elegant indelad i tre scener), som maximerar sina beståndsdelar (inklusive en scenografi med inte mindre än fyra in- och utgångar – fem om man räknar fönstret). Karaktärerna får leverera repliker med en närmast magisk charm. Dialogen sprakar och de narrativa partierna förtrollar. Samtidigt känns det rappa ordbytet aldrig irrelevant; man köper direkt att dessa människor pratar så här jämt. Att den unga ensemblen gör pjäsens kvickhet och mänsklighet full rättvisa är en triumf för regissören Robert McWhir. Han får sina unga adepter att spela högklassig komedi med en självsäkerhet och finess som man sällan ser hos nykomlingar i branschen (teaterskolor, anteckna!). Vad gäller innehållet så bjuds det på en snabb glimt av nakenhet, lite lagom grova ord, några kyssar och ett par smakfulla fotografier av Bruce Weber – mer vågat än så blir det inte. Resten sitter i den vassa dialogen. Ärligt talat skulle inget här kännas malplacerat ens på de mer traditionella scenerna i Windsor.

Visst märks det att budgeten är blygsam och att repetitionstiden har varit begränsad till ungefär en vecka, vilket ger föreställningen en lite rå och spontan 'Rep'-känsla. Icke desto mindre förvaltar Lambert varje pund väl, och som 'teknisk designer' skapar han en iscensättning och ljussättning med stor skicklighet. Efter att ha sett föreställningen två gånger kan jag bara konstatera att den tål att ses om och jag uppmanar er att inte missa detta. Gå dit, och ta med vännerna – de kommer att tacka dig. De lyckligt lottade har redan sett denna fullträff i Clapham; nästa vecka underhåller den massorna på The Pleasance i Islington. Se till att se den! Dina endorfiner kommer att tacka dig. Vad gäller Buddy Thomas misstänker jag att vi kommer att få höra mycket mer av honom här i Storbritannien.

BOKA BILJETTER TILL THE CRUMPLE ZONE PÅ THE PLEASANCE THEATRE FRÅN 27-29 DEC 2016