RECENSION: The Drowned Man - A Hollywood Fable ✭✭✭✭✭

Punchdrunks senaste produktion, The Drowned Man, bryter mot alla teaterkonventioner och tvingar även Emily Hardy att lämna den traditionella recensionsformen bakom sig.

Vad du inte bör göra på The Drowned Man: a Hollywood Fable Det känns bara naturligt att när man konfronteras med ett mästerverk som detta, så bör vi – de gästande inkräktarna i denna skumraskvärld – spela vår roll därefter. Om du hoppas kunna kliva in i Temple Pictures värld, inspirerad av Büchners Woyzeck, och möta de drömmare som lever i Hollywoods utkanter, så var förvarnad: Det finns ett rätt och ett fel sätt att uppleva Punchdrunk… Vad du inte ska göra: Ta inte med dig någon väska, inte ens din telefon... Faktum är att du inte ens bör bära klocka. Mitt i kaoset, vid ingången till den enorma, nedlagda byggnaden, finns en garderob (och en toalett). Befria dig själv från yttre distraktioner; det är befriande! Det finns tillräckligt som distraherar på insidan: sex våningar av rum, korridorer, annex och varenda kvadratmeter av den enorma ytan sjuder av aktivitet. Varje rum är inrett och utsmyckat, försett med texturer och dofter med yttersta precision och fingertoppskänsla, tack vare designteamet bestående av Felix Barrett, Livi Vaughan och Beatrice Minns.

Befriad från vardagens baggage (och jag erkänner, jag var motvillig till att vara utan läppbalsam i tre timmar) är det möjligt att helt glömma bort både vardagen och London. Det som skapats här har en nästintill hallucinatorisk kraft och kan förflytta även de som, likt jag själv, lutar åt det skeptiska eller cyniska hållet.

Därför kan skenet från en iPhone eller ett självbelåtet flin från en publikmedlem under en halvvägs lyft mask totalt krossa illusionen och förtas av den sceniska njutningen – en upplevelse som kan jämföras med att hitta Narnia i din garderob, för att i nästa sekund reduceras till en vanlig dag på London Aquarium eller en tråkig tur till mataffären.

Prata inte och försök inte ens hålla ihop med dina vänner eller partners. (För övrigt är The Drowned Man ingen idealisk miljö för en dejt.) Att fatta och utmana sina egna beslut är en del av äventyret, så undvik folkmassan och sök din egen fragmentariska förståelse av berättelsen. Annars kan du lika gärna sitta och pendla i rusningstrafik.

När du befinner dig ensam i mörkret, kisande in i rum genom dolda dörrar och funderar på om du någonsin kommer hitta tillbaka till där du började, framkallar desorienteringen en mörk psykologisk rannsakning av dig själv. Den episka, filmatiska musiken kan komma att dränkas av din interna monolog. Du kanske försöker rationalisera rädslan och fråga dig vad det finns att vara rädd för; det är ju bara en teaterpjäs, eller hur?

Eller så kanske du upplever den där barnsliga frustrationen över att missa något, en ständig undran om du verkligen valt den mest intressanta vägen. Dina bekymmer är förstås förgäves; karaktärernas ordlösa historier utspelas simultant genom gripande, djärv och våldsam fysisk teater, och berättelsen smälter samman till slut oavsett i vilken ordning du tar del av den.

Du kan komma att knyta an till två karaktärer eller tio, beroende på var du hamnar. Kommer du att krocka med huvudpersonen i korridoren när han flyr från en brottsplats? Kommer du att bevittna otrohet, förtvivlan, mord? Kommer du att lära dig något om dig själv? Våga koppla bort de personer du kom dit med. Du överlever tre timmar på egen hand, och det blir desto mer givande när pjäsen når sitt häpnadsväckande slut och du kan jämföra dina upptäckter och upplevelser med de andra.

Punchdrunk har sedan starten 2000 obehindrat rört om i teaterns vatten och har i detta stora samarbete med National Theatre helt omdefinierat formen och dess möjligheter. Så gå dit. Förundras. Dansa. Och om du inte kommer ut med skorna fulla av sand, bark i håret, dränkt i svett och känslomässigt mörbultad – då har du inte gjort det på rätt sätt.

Besök Punchdrunks webbplats för mer information