RECENSION: The Girl On The Train, West Yorkshire Playhouse ✭✭✭

Jonathan Hall recenserar Kvinnan på tåget vid West Yorkshire Playhouse.

Adam Best och Jill Halfpenny i Kvinnan på tåget (The Girl On The Train). Foto: Richard Davenport Kvinnan på tåget

West Yorkshire Playhouse

3 stjärnor

Boka nu

Att dramatisera en populär roman för scenen är en utmaning under de bästa av omständigheter – att dessutom göra det för en bok som precis lämnat hyllorna och nyligen blivit en populär film, och därmed sitter fastetsad i det allmänna medvetandet, är en dubbelt, om inte trippelt svår uppgift. Det är en uppgift som West Yorkshire Playhouse, enligt en rad negativa recensioner, kapitalt har misslyckats med. Därför blev jag något överraskad när jag efter föreställningen (en föreställning som lockade fram jublande ovationer från publiken) fann mig själv både absorberad och underhållen av det jag sett.

Jonas Khan och Florence Hall i Kvinnan på tåget. Foto: Richard Davenport

Men de negativa aspekterna finns där…

Det komplexa hjärtat i Paula Hawkins fängslande roman är Rachel, den ökända kvinnan på tåget, en gåtfull och mörk karaktär. Som alkoholist i total förnekelse kring sina problem verkar hon förfölja sin exman och hans nya partner, och hennes handlingar får ständigt läsaren att ifrågasätta hennes pålitlighet, både som berättare och medmänniska. Dessutom gör hennes självcentrerade sätt mot omgivningen att hon faktiskt är ganska svår att tycka om. Centralt för historien är att efter att en kvinna försvunnit – en kvinna som Rachel råkar observera från ett tågfönster dagligen – gapar ett enormt svart hål i hennes minne, ackompanjerat av några oroväckande sår och blåmärken. Är Rachel ett hjälplöst offer för omständigheterna, eller finns det något mer olycksbådande bakom hennes handlingar?

Jill Halfpenny i Kvinnan på tåget. Foto: Richard Davenport

Tyvärr förvaltas inte denna centrala gåta särskilt väl av vissa delar av produktionen. Rachel spelas med en fängslande och ärlig integritet av Jill Halfpenny – och för mig var det just där skon klämde. Karaktären framstod som för stark, för pålitlig – och dessutom väldigt sympatisk. Inte en sekund tvivlade jag på hennes version av händelseförloppet eller såg henne som något annat än ett offer och en hjältinna.

Sarah Ovens i Kvinnan på tåget. Foto: Richard Davenport

Problemet förvärrades av Rachel Wagstaffs och Duncan Ables manus, som berättade mer än det gestaltade. Exempelvis var Rachels alkoholism, som var en så obehaglig och osäker dynamik i boken, något som här mest refererades till – vi fick aldrig se de tåflirtande klaverstrampen som drickandet orsakade. De mörka och obehagliga händelserna rapporterades främst till oss genom samtal mellan karaktärer – ofta fick vi höra om saker i andra eller tredje hand – vilket hade en dämpande effekt på dramatiken. Men när karaktärerna faktiskt möttes och när saker väl skedde på scenen, flammade pjäsen upp i ett mörkt, komiskt liv – som scenen i en grannes hus med en sorts drinkfest från helvetet.

Lily Arnolds starka scenografi jobbade också mot historiens rörliga kärna. Å ena sidan skapade projektioner av ett suddigt stadslandskap sett från ett tåg starka inledningsbilder; den kraftfulla neonvita inramningen av scenen gav ett intryck av livet glimtat genom ett tågfönster. Men det vi såg bortom fönstrets konturer motverkade för mig hela effekten: en stelgrå lägenhet, skarpt och kompromisslöst inramad i vitt. Bilden var för stark, så oavsett vilken scen vi såg – och det fanns en behaglig rörlighet i tid och rum med tillbakablickar och hopp i miljö – spelades den mot just den tydligt definierade lägenhetskulissen.

Frågan är om dessa problem (för att använda en klyscha) får kvällen att spåra ur. Jag skulle säga nej.

Theo Ogundipe i Kvinnan på tåget. Foto: Richard Davenport

Berättelsen är en stark och skickligt konstruerad historia om svek och manipulativ kontroll med ett spännande mysterium i centrum, ett mysterium som hålls vid liv ända till slutet. Joe Murphys regi och de starka skådespeinsatserna gav fart och energi åt historien. Särskilt minnesvärda var Adam Best som Rachels före detta partner, som pendlade mellan tärd oro och något betydligt mörkare, samt Florence Hall som kvinnan som förföljs bortom bristningsgränsen av makens ex.

Colin Tierney och Jill Halfpenny i Kvinnan på tåget. Foto: Richard Davenport

Och jag var inte ensam om att njuta – som nämnts möttes föreställningen av jubel från en fullsatt salong. Genom att tjuvlyssna på samtal förstod jag att många inte var regelbundna teaterbesökare, utan hade kommit till Playhouse just för att se en bok de älskade tolkas på scen. Det måste väl ändå ses som något positivt, och dramatiseringar av populära romaner som ett giltigt projekt för teatern att satsa på även i framtiden?

Spelas till 9 juni 2018

BOKA BILJETTER TILL KVINNAN PÅ TÅGET NU