RECENSION: Vredens druvor, West Yorkshire Playhouse ✭✭

Vredens druvor

West Yorkshire Playhouse

24 maj 2017

2 stjärnor

Boka biljetter År 2017 borde vilken uppsättning som helst av ”Vredens druvor” belönas med 5 stjärnor enbart för sin aktualitet. John Steinbecks roman från 1939 om den egendomslösa familjen Joads migration genom fientliga landskap – kantad av umbäranden, fördomar, exploatering och desillusion – är precis den sortens berättelse som teatrar i Leeds, Southampton och Nottingham bör lyfta fram. Laura Hopkins scenografi med dubbla kubiska stålstrukturer gav kusliga associationer till flyktinglägren i Calais, vilket bara var en av många paralleller mellan Steinbecks vrede och vår tids aktuella händelser.

Tyvärr matchade inte utförandet själva intentionen. En del berodde på manuset; Steinbecks svepande, episka prosa har här översatts till scener som kändes långdragna snarare än angelägna. Långa inledande dialoger där dramatiken ebbade ut må ha speglat hettan och hopplösheten i Oklahomas dammiga ödemark, men det gjorde det svårt för publiken att knyta an till karaktärerna. En kombination av accenter och bristfällig akustik innebar dessutom att det bitvis var svårt att ens avgöra vem som var vem i familjen Joad. Vissa tekniska begränsningar skapade ytterligare problem – till exempel fick vi bara träffa farmodern (en energisk Pamela Merrick) en enda gång på scen, vilket gjorde det omöjligt att beröras nämnvärt av hennes bortgång flera scener senare.

Själva produktionen hade en rejäl uppförsbacke för att kompensera för dessa brister och lyckades bara delvis, främst genom enstaka magiska ögonblick såsom en ensam, strålkastarbelyst karaktär som spelade en kuslig melodi på en såg. Resan över öknen till Kalifornien hämmades av det saktfärdiga tempot i början, och det rådde även en brist på tydlighet i regin – jag uppfattade det som att familjen färdades i en lastbil, medan mitt sällskap var övertygad om att de satt på taket till ett tåg. Matt Regans korta men ibland utdragna musikaliska mellanspel må ha speglat disharmonin i rollfigurernas liv, men de lyckades aldrig riktigt smälta samman med händelseförloppet och stjälpte snarare än hjälpte dramatiken. Kombinationen av dessa faktorer gjorde att familjens slutgiltiga ankomst till Kaliforniens solgula apelsinlundar och framtidshopp aldrig blev det storslagna ögonblick det var tänkt att vara.

Allt detta var synd, för det fanns starka prestationer i Steinbecks roller. Julia Swift imponerade som modern som upplevt, firat, bett för och sörjt det mesta livet kunnat kasta mot henne men ändå förblivit stark. Andre Squire var utmärkt som sonen Tom, som kämpar med en blandning av vrede över världens orättvisor och en krass pragmatism som tvingar honom att acceptera dem.

Andra akten bjöd på en välkommen tempohöjning. Dramat som uppstod i migrantfamiljens sammandrabbningar med giriga bönder gav välbehövlig energi genom konfrontationer, dråp och eldsvådor på scenen. Men återigen uppstod förvirring när karaktärer plötsligt försvann ur handlingen, vilket fick mig att bläddra i programbladet för att försöka förstå vilka de var och vart de tagit vägen.

Ett sista ord om den engagerade ensemblen från lokalsamhället. Efter att ha sett hur briljant en sådan ensemble kan användas i den nyligen uppsatta ”Romeo och Julia”, var det tråkigt att se en liknande grupp så underutnyttjad här.

Visst skapade de en närvaro av en myllrande och sökande massa på familjen Joads resa, men allt för ofta lämnades de bara stillastående. Deras potentiella kraft hade kunnat ge en välbehövlig injektion av styrka till en berättelse som vi alla behöver se.

Spelas till och med 10 juni 2017

BOKA BILJETTER TILL VREDENS DRUVOR PÅ WEST YORKSHIRE PLAYHOUSE