RECENSION: The Lehman Trilogy på National Theatre ✭✭✭

Paul T Davies recenserar Ben Powers bearbetning av Stefano Massinis The Lehman Trilogy, som nu visas på National Theatre.

Simon Russell Beale, Ben Miles och Adam Godley i The Lehman Trilogy. Foto: Mark Douet The Lehman Trilogy.

The National Theatre.

12 juli 2018

3 stjärnor

Boka nu

Lehman Brothers resa mot global makt och företagets efterföljande konkurs och kollaps är en episk berättelse. I Ben Powers bearbetning av Stefano Massinis pjäs gestaltar tre skådespelare bröderna, deras söner och sonsöner, samt alla biroller. Det som i grunden känns som ett intimt kammarspel ges en storslagen inramning av Es Devlins scenografi, som fyller Lyttletons scen med en rörlig baldakin av kulisser som tar oss från den ödmjuka början i Alabama till New Yorks börsgolv. Men i takt med att den tre och en halv timme långa speltiden tickar på, blir den roterande scenlösningen snabbt enformig, och vi känner gång på gång hur vi förs tillbaka till samma punkt, vilket gör att kvällen som helhet blir ganska seg.

Simon Russell Beale, Adam Godley och Ben Miles i The Lehman Trilogy. Foto: Mark Douet

Simon Russell Beale är i mina ögon oförmögen att göra en dålig rollprestation, och här är han sitt vanliga utmärkta jag som Henry Lehman, med en stark insats som den ambitiöse sonen Phillip. Även Ben Miles och Adam Godley briljerar, och trion samarbetar oerhört väl. Godley imponerar särskilt som den konstnärligt lagde Bobbie Lehman, den sista av bröderna. De spelar barn och kvinnor – något som alltid går hem hos National-publiken – och tidens gång hanteras skickligt. Men bakom skådespeleriet är Sam Mendes produktion putsad och sval, men känslomässigt tom. Allt förmedlas genom beskrivningar; vi vet när en karaktär reser sig för att hälla upp ett glas vatten eftersom vi ser en skådespelare resa sig för att hälla upp ett glas vatten samtidigt som en annan skådespelare berättar för oss att karaktären reser sig för att hälla upp ett glas vatten. Varje generation har en mardröm som involverar tornbyggen som rasar samman, och vid den tredje drömmen (en i varje akt) kan vi nästan förutsäga replikerna själva. Den första akten sätter ramverket och det sker sedan ingen utveckling i de efterföljande två akterna.

Simon Russell Beale, Adam Godley och Ben Miles i The Lehman Trilogy. Foto: Mark Douet

Pjäsen är genomgående sympatiskt inställd till bröderna Lehman; Bobbie var den sista familjemedlemmen i ledningen fram till sin död 1969. Företagets efterföljande undergång skylls på de som ledde firman in i subprime-krisen, vilket orsakade den globala finanskraschen 2008. Detta må vara sant, men bröderna investerade bland annat i kärnvapen, och vi får aldrig se effekterna av företagets beslut på vanliga människor som förlorade allt. Det känns som att det finns en nerv där som pjäsen aldrig vågar greppa tag i. Det bjuds på en del utmärkt iscensättning men, till skillnad från den återkommande mardrömmen, höjs aldrig de dramatiska insatserna tillräckligt för att det ska bli riktigt spännande eller kännas riskfyllt – hur beundransvärt och njutbart skådespeleriet än är.

BOKA NU FÖR THE LEHMAN TRILOGY