RECENSION: Köpmannen i Venedig, Ambassadors Theatre ✭✭✭

Köpmannen i Venedig

Ambassadors Theatre

7/10/15

3 Stjärnor

Sedan 2012 har National Youth Theatre presenterat en tio veckor lång repertoarsäsong på Ambassadors Theatre – kulmen på ett beundransvärt utbildningsprogram som strävar efter att erbjuda träning för unga skådespelare utan de enorma kostnader som rör en utbildning på teaterhögskola. Varje säsong innefattar tre pjäser där de sexton skådespelarna alla medverkar i olika roller. Denna säsongs Shakespeare är Tom Stoppards förkortade version av Köpmannen i Venedig, som först framfördes i Peking rörande 2008, precis innan de olympiska spelen. Uppsättningen spelas på scenografin för Stomp, den nuvarande långköraren i den falnade prakten på Ambassadors.

Som spelversion fungerar Stoppards bearbetning beundransvärt rent tekniskt. Speltiden har bantats ner till omkring nittio minuter, vilket innebär att hela pjäsen skulle kunna spelas i ett svep utan paus – och jag önskar att så hade varit fallet här. Handlingslinjerna behålls tydliga medan en hel del av sidohistorierna skalats bort, utan att man känner någon större dramaturgisk förlust. Fokus ligger på bildandet av skuldebrevet och dess konsekvenser, kistscenerna i Belmont samt rättegångens upplösning och allt som följer därav. Endast det sista, och ärligt talat ganska tröttsamma, turerna kring Portias och Nerissas ringar tillåts hämma den drivande berättelsen.

När det kommer till karaktärsdjup och känsla har jag fortfarande vissa tvivel. Som ett resultat av ändringarna hamnar köpmannen snarare än penningutlånaren i rampljuset. Pjäsen blir mer Antonios än Shylocks. Än sen, kanske du frågar? Det är ju trots allt pjäsens titel. Men om Antonio var Shakespeares huvudfokus skulle han ha mejslat ut hans karaktär mer utförligt. Han är tänkt att vara en kontrast till Shylock, katalysatorn som tvingar oss att konfrontera den obekväma knut av frågor som utgör pjäsens hjärta. Om han blir centrum för uppmärksamheten behöver vi aldrig riktigt brottas med pjäsens olösliga paradoxer med full kraft.

Regissören Anna Niland har valt att göra detta till en höggradigt samtida produktion. Miljön har flyttats till dagens Venedig och vi uppmuntras att reflektera över teman som den nuvarande migrationskrisen i Italien och demonstrationer mot nedskärningar. Maskerade demonstranter, antingen i venetianska masker eller grismasker, kliver in vid olika tillfällen och hotar med oordning. Detta känns dock ganska lättviktigt och symboliskt, och faller bort när allvaret väl tar vid. Vid rättegångsscenen är vi tillbaka i en mer rak produktion, och alla verkar betydligt mer bekväma med det.

Mer tankeväckande är försöket att utveckla temat kring Shylock som en osäker ”främling”, som Portia kallar honom i rätten. Här finns det mer potential i att försöka förklara hans ovilja till kompromiss som en protest mot hur det samtida samhället skamlöst utnyttjar honom som en bekväm kapitalinsats utan att någonsin acceptera honom som människa eller jude. Denna tolkning når dock aldrig sin fulla potential, delvis på grund av en lite blek insats av huvudrollsinnehavaren Luke Pierre, och på grund av hur Stoppard har skalat ner karaktären – särskilt genom att ta bort mycket av materialet kring hans relation med dottern Jessica (Francene Turner), som blivit en underutvecklad roll.

Uppsättningens dramatiska höjdpunkter är de ”två rättegångarna” – antingen den kring de tre friarna i Belmont eller den om Shylocks skuldebrev i Venedig. Den förstnämnda kan ofta i fel händer kännas som ett utdraget buskisnummer, men här bjuds det på ljuvliga och träffsäkra komiska stunder. Paris Campbell spelar prinsen av Marocko som en smyckesprydd, moonwalkande rappare som föga förvånande väljer guldet. Som prinsen av Aragonien stjäl Lauren Lyle showen i ett ”Tango por Dos”-nummer som fick hela publiken att skratta högt. Däremellan förvandlar Jason Imlachs Bassanio och Melissa Taylors Nerissa det sista kistvalet till en småskrockande parodi på en game-show.

Rättegångsscenen är eldprovet för varje Portia, oavsett utmaningarna i Belmont. Alice Feetham byggde upp sitt framträdande metodiskt och skarpt, väl understött av Andrew Hanrattys utmärkta Antonio, som var den perfekta motpolen och gav henne den känslomässiga vånda som hon kunde kanalisera retoriskt. Trots att han levererade texten väl, förvånades jag över att Luke Pierres insats förblev dämpad och saknade gnista vid denna tidpunkt. Man måste se Shylock sträcka sig ut för att beröra och njuta av sin triumf, bara för att se den förtvina framför ögonen på honom. Även om detta naturligt är en roll som passar en äldre skådespelare och därmed är en svår uppgift, borde ett bredare dynamiskt spektrum vara inom räckhåll.

Det finns många fina prov på karaktärsbygge bland de mindre rollerna. Det fanns antydningar om en homoerotisk underton mellan Antonio och Bassanio som kändes som ett lovande spår att utveckla vidare; det fanns gott om uppfinningsrika och lyckade detaljer från Taylors Nerissa och Cole Edwards Gratiano, och Imlachs Bassanio hade stunder av allvarsam värdighet som tyder på att han blir en stark skådespelare i framtida tragedier.

Det kreativa teamet utnyttjade begränsningarna i den befintliga scenografin väl. Det fanns inte mycket plats på förscenen, så spjäljalusier användes för att öppna upp bakscenen för ljus- och köreffekter. Tre trälådor fungerade som både domstolsmöbler, de tre kistorna, en nattklubbsbar och Shylocks kontor. Det fanns alltid tillräckligt med antydningar för att etablera platserna, med tillräcklig yta för effektiv rörelse och koreografi.

Musiken och ljudbilden av Tristan Parkes var genomgående utmärkta och fantasifulla: vi inledde med ett stämningsfullt nattklubbsnummer och förflyttades sedan till Belmont som verkade vara ett enda långt disco... och varför inte? Portia är en rik arvtagerska med gott om tid. Detta är en pjäs där musik magiskt vävs in vid olika punkter, och här svävade alla typer av musik förbi och förstärkte textupplevelsen snarare än att störa den. Min favoritdetalj var kanske det återkommande knarrandet från rep, som påminde oss om det osäkra ödet för Antonios handelsfartyg. Detta kreativa team har alla förutsättningar att göra en fantastisk uppsättning av Stormen – vi fick njuta av en stad full av ljud, och kanske vore det ett bra val för nästa år?

Denna produktion är smart, skicklig och tekniskt fulländad med en rikedom av nya idéer – vissa ytliga, andra med verklig potential. Även om den känslomässiga glöden inte brann så starkt som den hade kunnat, och även om vi aldrig riktigt tvingades känna oss så obekväma med frågorna eller texten som man bör, så är det ett skyltfönster för många talangfulla skådespelare. Det är ingen överraskning att läsa i programmet att alla skådespelare som har gått detta program har hittat agenter och gått vidare till jobb inom den kreativa industrin.

Köpmannen i Venedig spelas på Ambassadors Theatre till och med den 2 december 2015