RECENSION: The Mirror Never Lies, Cockpit Theatre ✭✭✭

The Mirror Never Lies

The Cockpit Theatre

18 november 2016

3 stjärnor

Det var ett rent nöje att se denna fascinerande och flärdfulla nya musikal ta nästa steg ut i den stora teatervärlden genom en workshop-produktion på Marylebones företagsamma hubb för nyskrivet material, The Cockpit.  Efter att ha sett en tidigare version förra året vid en läsning på RADA Studios, var detta en upplevelse jag inte ville missa.  Den underbara berättelsen (ursprungligen en roman av Barbara Pym, här dramatiserad av Joe Giuffre), de färgstarka och okonventionella karaktärerna, den rappa och kvicka dialogen – som växlar mellan att vara vågad, fräck, snobbig och precis lagom sentimental – och framför allt det fantastiska partituret (text av Giuffre och musik av Juan Iglesias), har dröjt sig kvar i minnet på ett behagligt och eggande sätt. Jag ville helt enkelt ha mer.  Och mer fick vi sannerligen.

Upphovsmännen har gett verket en rejäl genomgång sedan läsningen.  En ny ensemble har tagits in – inte för att det var något fel på gänget vi såg i Bloomsbury, men nya ansikten bidrar alltid med friskhet i tolkningen, och utvecklingsfasen handlar ju om att hitta nya infallsvinklar.  Musiken har lagts i de mer än kapabla händerna på den lyhörde och enormt begåvade Joe Finlay.  Verket börjar nu låta som en riktig föreställning.  Hurra för det.

Sceniskt bjöds vi på några välvalda projektioner och ett par stolar, tillsammans med ett fåtal rekvisita och smarta kostymval: den rymliga scenen användes väl.  Ingen regissör nämns i programmet, så jag antar att detta helt var författarnas verk.  På ett sätt är det bra, men å andra sidan är deras skötebarn nu moget att lämnas över till en lyhörd och omsorgsfull dramaturg-regissör. Någon som kan hjälpa till att förvandla denna kloka och intelligenta sceniska ”gestaltning” av Pyms narrativ till ett sant dramatiskt evenemang.  Som det ser ut nu förblir stora delar av manuset schematiskt och litterärt, snarare än organiskt teatermässigt.  Ett inledande filmkollage tycks antyda att verket saknar ett passande öppningsnummer som sätter tonen och etablerar spelreglerna för den värld som skildras.  Jag är övertygad om att författarna också har märkt detta och kommer att väva in det i det fortsatta arbetet.

Trots att de knappt hade 40 timmar på sig att förbereda denna korta spelperiod om fem föreställningar, satt replikerna som en smäck och ensemblen presterade magnifikt.  I titelrollen som Leonora, den medelålders kvinnan med förkärlek för yngre män, var Francesca Ellis ständigt samlad och elegant. Hon byggde gradvis upp en Marschallin-liknande resignation inför att släppa sin olämpligt unga älskare i ett av föreställningens stora solon – titelnumret som fortfarande avslutar de 90 minuterna.  Hennes förste beundrare, antikhandlaren Humphrey (som har utvecklats från en komisk figur till en milt olycksbådande roué), spelas nu av Jon Osbaldeston, och hans oskyldige unge assistent – Leonoras mål – den storögde och menlöse James, av Ryan Frank.  Leonoras bästa väninna Meg spelas av Darrie Gardner, och hennes ganska ytliga ”vänner” (som smiter från middagen så fort de anar något roligare på annat håll) spelas av Colin (Spencer O’Brien) och Harold (Greg Keith).  Den ”ordentliga flickan” som faller för den olycksalige (man skulle nästan kunna säga karaktärslöse) James är Phoebe (Jennifer Harraghy): hennes roll är intressant för även om hon framstår som svag, förebådar hon de förändringar som väntar runt hörnet.

Vi befinner oss i 1950-talet, de eleganta atlantångarnas tid, men den är snart förbi.   Pym är i grunden en samhällskritiker, och hennes svala distans introducerar ett verkligt hot genom den egoistiska revolutionsandan hos Ned (en annan roll för O’Brien); han spelades mjukt och subtilt i Bloomsbury, but har här antagit en mer rockabilly-aktig beatnik-stil. Även om detta krockar något med hans yrke som akademiker är det ett intressant experiment: kanske kan hans jobb ändras till något mer ”hippt”, kanske inom film, tv eller musikindustrin.  Som det ser ut nu förför han James under atlantöverfarten – mest som ett tidsfördriv, eller ”för att han fanns där” – och roar sig sedan med att linda honom runt lillfingret på ett sätt som man önskar att Phoebe skulle göra, men som hon aldrig tycks mäkta med.

Detta irriterar Leonora en smula, men inte mycket mer.  Det är främst hennes stolthet som är sårad, och det är inte något som en teaterpublik har särskilt lätt att engagera sig i.  Samtidigt verkar Ned vifta med ett plakat där det står ”60-talet kommer!”, och påminner oss om att Leonora-typernas herravälde är räknat.  Mary Quant och Marianne Faithfull kommer inte att ha mycket till övers för henne.  Men revolutionärerna – som då och då tar sig en joint – har en utmaning framför sig när så mycket av berättelsens energi går under jorden: ”Främlingen” (en annan roll för Keith), som dyker upp som en sen besökare i butiken, tycks bara upprätthålla status quo.  Pyms budskap känns inte särskilt optimistiskt.

Det finns omedelbara paralleller till Pal Joey, en annan historia om osannolika och opraktiska förbindelser mellan människor från olika generationer och socialklasser (Leonora är en dam med pengar och fritid; James måste arbeta i butik).  Precis som i den musikalen kan vi bara fatta tycke för karaktärerna (och vi måste på något sätt välja sida) om de kan charma oss.  För tillfället gör låtarna just det med råge.  Manuset å andra sidan fungerar fortfarande som om det vore en roman, och det behöver börja sjunga som en pjäs.  Dags att stanna upp, luta sig tillbaka och ringa in en riktigt spännande dramaturg-regissör för att planera nästa drag!