RECENSION: The Only Way Is Downton, Trafalgar Studios ✭✭✭✭✭

Luke Kempner i The Only Way Is Downton The Only Way Is Downton

Trafalgar Studios, därefter UK-turné

16 februari 2014 – det händer sällan att man kan säga att en ensam produktion i West End är en vassare komedi än de stora affischnamnen (som nyligen Barking in Essex eller nuvarande Fortune's Fool), innehåller en starkare central rollprestation än i princip allt annat som spelas i West End just nu (om man bortser från Lesley Manville, Jack Huston, Jude Law eller Tom Hiddleston och inte ens då är det säkert, med tanke på kvaliteten på det material som bär upp de prestationerna), levererar skarpare satir än Duck House, har ett större musikaliskt intresse och originalitet än Stephen Ward, matchar Perfect Nonsense (McFadyen/Mangan-versionen åtminstone) i ren eufori och glädje, och dessutom är både asgarvsframkallande och genuint fascinerande. Men just nu kan man faktiskt säga det. För på Trafalgar Studios Downstairs spelas The Only Way Is Downton, en delikat enmansshow skriven av och med Luke Kempner i huvudrollen. Kempner är den äkta varan på alla sätt – hans tajming är oklanderlig, hans komiska känsla fläckfri, hans förmåga att imitera eller fånga kärnan i andras karaktärer inspirerad och orädd, och hans diktion och röstbehandling djupt imponerande. Lägg därtill hans utstrålning och du har – utan tvekan – en stjärna. Pjäsens koncept är genialt i sin enkelhet. Kempner spelar många av huvudkaraktärerna från Downton Abbey i en serie sketcher där Robert (ännu en gång) har förlorat familjens förmögenhet, och resten av ensemblen försöker hitta sätt att tjäna pengar för att rädda godset och finansiera änkegrevinnans stundande bröllop med en tonåring. Sätten att tjäna pengar innebär möten med andra brittiska tv-ikoner (X Factor, Hela England bakar med flera) vilket ger Kempner utrymme att imitera stjärnor även utanför Downton-sfären. I en lysande sekvens i andra akten leker Kempner med tanken på Downton The Musical. Det är fantastiskt roligt och förvånansvärt tonsäkert.

Kempner gör pricksäkra och knivskarpa tolkningar av Mary, Cora, Barrow, Mrs Hughes, Carson, Branson, Mrs Patmore och Miss O'Brien, och hans versioner av Robert, Bates, Alfred eller Violet går inte heller av för hackor. Men hans mest triumfartade ögonblick är som Daisy. Det är särskilt imponerande hur han sömlöst skiftar mellan karaktärerna utan att skapa förvirring och helt utan rekvisita eller kostymbyten.

Detta är en genuin tour de force.

Manuset är vasst och mycket smart. Det säger faktiskt en hel del om dagens brittiska tv-landskap och därigenom även om tillståndet i dagens Storbritannien. Det finns så mycket att beundra i den insikt som texten förmedlar.

Det hela är regisserat med säker hand av Owen Lewis och det finns verkligen inget att anmärka på.

Missa inte denna suveräna upplevelse fylld av teaterglädje.