RECENSION: The Pajama Game, Shaftesbury Theatre ✭✭✭✭

The Pajama Game

Shaftesbury Theatre

19 juni 2014

4 stjärnor

En oumbärlig, men ofta underskattad del av varje professionell teaterensemble är understudyn eller alterneringen. Utan dem kan föreställningar inte genomföras, vilket teatrar som Donmar Warehouse, Bush och Hampstead nyligen tvingats bekräfta. Men ofta möts tillkännagivandet av en ersättare av suckar eller burop från en publik som, förmodligen förargat, känner att de inte får se "det bästa". Utan tvekan är det därför den rådande trenden är att inte ropa ut ersättare, utan istället smyga in små meddelanden i programbladen.

Det är synd att dessa tillkännagivanden är så sällsynta. Det finns nämligen inget mer frustrerande för en artist än att få sitt arbete tillskrivet någon annan, eller att någon annans prestation tros vara ens egen. Dessutom, eftersom alla i publiken inte alltid vet att en ersättare står på scenen, kan de inte till fullo uppskatta det de faktiskt ser.

Många stjärnkarriärer har tagit fart vid de tillfällen då en artist hoppat in för någon annan. Att bli rollsatt i originalensemblen betyder inte nödvändigtvis att det inte finns någon annan som kan spela rollen lika bra, eller att du är den enda sevärda i rollen: Elaine Paige var som bekant inte förstahandsvalet för Grizabella i premiären av Cats; både Catherine Zeta-Jones och Bette Midler började i ensemblen och tog steget upp.

The Pajama Game, i Chichester Festival-produktionen regisserad av Sir Richard Eyre som nu spelas på Shaftesbury Theatre, har sin egen historia av lysande ersättare. Shirley MacLaine, som ursprungligen var understudy för Carol Haney i rollen som Gladys, hoppade som bekant in utan repetition, blev utbuad vid utropet men fick stående ovationer för sin stjärninsats – och efter det såg hon sig aldrig om.

Även om det rör sig om en annan roll, kan gårdagens kvinnliga huvudrollsinnehavare Lauren Varnham (som Babe) mycket väl följa i MacLaines fotspår. Hon var på alla sätt perfekt för rollen och levererade en nästintill felfri insats full av energi och glöd. Efter att ha sett henne tillsammans med Michael Xaviers stilige, något outhärdlige (rollen, inte Xavier) men ändock elegante Sid, är det svårt att föreställa sig någon bättre i rollen. Men så är fallet; Varnham är ersättaren. Och en genuint fantastisk sådan.

The Pajama Game, med manus av George Abbott och Richard Bissell samt musik och text av Richard Adler och Jerry Ross (med en okrediterad Frank Loesser), är en musikal som överlever tack vare musikkvaliteten snarare än ett originellt eller genialt manus. Det är en stabil historia, men den är djupt rotad i 50-talet och lever vidare främst som ett intressant tidsdokument. Eyres beslut att behålla den stadigt förankrad i sin tidsepok, men samtidigt betona mänskligheten och de underliggande sexuella spänningarna på arbetsplatsen, var klokt.

Resultatet är en förtjusande fars som drivs framåt av den stormiga romansen mellan Babe och Sid. Xavier är helt hemma i rollen som den maskuline, kaxige karriäristen Sid; hans prestation är rolig och uppriktig, stilsäker och smidig. Sättet han ser på Babe under picknicken, med en stadig blick full av trånad, avslöjar Sids romantiska sida. Det är en smart och genomgående njutbar rolltolkning, och hans sångröst lyfter när han lekande lätt och vackert levererar musikalnumren. "Hey There" är en särskild triumf. Xavier går inte heller av för hackor när det gäller dans, något han visar prov på i den exemplariska duetten "There Once Was A Man", som är precis så kaxig och stilistiskt underhållande som man kan önska.

Varnhams Babe matchar Xavier i varje steg. Snygg, sexig, pigg, sprudlande, söt och kärleksfull – denna Babe är en riktig pärla! Varnham hanterar den något klumpiga dialogen väl, ger allt hjärta och mening, sjunger gudomligt med en ljuvlig klang, har fingertoppskänsla för komedin och är en fenomenal dansare. Hennes framförande av "I'm Not At All In Love" var sensationellt. Scenerna med hennes far är särskilt berörande, och de scenerna kan annars vara torrare än en bortglömd skorpa. Hennes tajming, rumsuppfattning och känsla för tempo och pausering var på alla sätt en triumfartad insats. Och hon bar upp sin sexiga pyjamas med bravur dessutom. Definitivt en talang att hålla ögonen på i framtiden.

Claire Machin är i högform som Sids sekreterare Mabel, och hennes läckra samspel med Gary Wilmots olycksalige och frenetiskt svartsjuke Hinesy är särskilt underhållande – en riktig höjdpunkt i båda akterna. Deras duett i första akten, "I'll Never Be Jealous Again", får publiken att jubla, och rutinen de gör när Wilmots Hinesy får problem med byxorna i andra akten är kvällens komiska höjdpunkt. Machins komiska skicklighet är oöverträffad och hon kramar varenda droppe ur Mabels möjligheter.

Wilmot är i strålande form som Hinesy, avslappnad och galen. Hans naturliga lätthet slipar ner de mer alarmerande sidorna hos karaktären (som att kasta knivar på folk han tror flirtar med Gladys bakom hans rygg) och den lättare hand han för med sig till rollen gör den oändligt mycket bättre.

Helen Ternent, även hon en ersättare, var utmärkt som Gladys – en storögd och tillitsfull skönhet med en förkärlek för nöjen, vilket gav ett strålande resultat i både "Steam Heat" och "Hernando's Hideaway". Hon dansade med stor skicklighet och fantastisk energi och sjöng med en röst full av karaktär.

Ensemblen, liten men naggande god, gör ett flertal mindre roller och hanterar de stora shownumren med bravur. Det fanns en överraskande brist på diktion i öppningsnumret "Hurry Up", men i övrigt och särskilt i "Once A Year Day" och "7 and a 1/2 Cents" briljerade de på alla fronter.

Gareth Valentine ledde den skickliga orkestern med sin vanliga mästerliga stil, och det bjöds på fantastiskt spel i diket (och ett mästerligt solo på scen vid ett tillfälle). Musikkvaliteten var allt man kan förvänta sig av en West End-show.

The Pajama Game kommer kanske aldrig att välta världen, men Eyres produktion är stabil och härligt full av hjärta. Det är en fantastisk utekväll; ren underhållning. Och med denna rollbesättning fungerar det långt bättre än vad samma produktion gjorde i Chichester förra säsongen.

När man lämnade teatern, och under pausen, var det dock svårt att dölja ett leende åt de besökare som hyllade Joanna Ridings insats som Babe och undrade varför hon inte "bar sin blonda peruk som på bilderna". Det smärtar för både Varnham och Riding. Den som ska ha äran ska också få den.

Boka biljetter till The Pajama Game