RECENSION: The Show In Which Hopefully Nothing Happens, Unicorn Theatre ✭✭✭✭

Mark Ludmon recenserar The Show In Which Hopefully Nothing Happens på Unicorn Theatre

The Show in Which Hopefully Nothing Happens

Unicorn Theatre, London

Fyra stjärnor

Boka biljetter Under de senaste 12 åren har det nederländska teaterkompaniet Theater Artemis underhållit barn världen över med sin surrealistiska och lekfulla skapelse, The Show In Which Hopefully Happens, och nu har turen kommit till Unicorn Theatre i London. Som tur är möts vi inte bara av en tom scen där ingenting händer under en hel timme, även om man under de första minuterna börjar undra om det är precis det som väntar. Det som istället växer fram är en föreställning med två skådespelare: en ung man som försöker framföra sitt stycke, och en auktoritär säkerhetsvakt som hindrar honom från att äntra scenen. Men det hela utvecklas till något som trotsar varje försök till intrigbeskrivning när de två till slut samarbetar för att se till att något – förhoppningsvis – händer.

Här bjuds det på fånigheter, stunder av magi och förundran, samt en surrealism som är helt obegriplig för vuxna men fullständigt självklar för sexåringar. Pjäsen arbetades fram av de ursprungliga skådespelarna René Geerlings och Martin Hofstra tillsammans med skaparen och regissören Jetse Batelaan, som fortfarande leder arbetet. På Unicorn axlas rollerna av Riad Richie, som är storögd och charmigt beslutsam som den hårt arbetande skådespelaren, och Nigel Barrett, som är fantastiskt rolig i rollen som den nitiske vakten som återfinner sin barnsliga glädje när föreställningens galenskap tar över.

För den teaterintresserade för pjäsen tankarna till absurdistiskt drama och Becketts I väntan på Godot, medan dess metateatrala stil för tankarna till Pirandellos Sex roller söker en författare. Den som har studerat dramatik ser säkert kopplingar till den europeiska postdramatiska teatern så som den beskrivs av den tyske akademikern Hans-Thies Lehmann, där framförande och effekt går före handling och text. Men för den fnissande sjuåringen som satt bredvid mig i salongen var det helt enkelt "roligt" – sagt med ett stort leende på läpparna. Det finns gott om inslag som roar även mogna barn som mig själv, även om mitt tålamod började prövas något mot slutet. Föreställningen rekommenderas för åldrarna sex till elva år, men vårt andra sällskap, en tioåring som snart fyller elva, erkände att han var lite uttråkad. Hans omdöme att det var "konstigt" kan tolkas som något positivt, men han och hans mamma var rörande överens om att pjäsen uppskattas bäst av barn i åldern fem till åtta eller nio år – vilket bekräftades av skratten och de fängslade blickarna hos de yngre barnen i publiken.

Detta är en av de sista föreställningarna som planerats av Unicorns konstnärliga ledare Purni Morell, som nu lämnar sin post efter mer än sju år. Hon har varit en nyckelfigur i den brittiska barnteaterns förvandling och bevisat att den kan hålla precis samma höga kvalitet och vara lika kreativ och intressant som teater för vuxna. Under hennes ledning har internationella samarbeten som Theater Artemis tagit plats, och det är glädjande att höra att den nya konstnärliga ledaren Justin Audibert planerar att bygga vidare på denna internationella vision och samtidigt stödja lokala talanger.

Spelas till och med 28 april 2019. Foto: Camilla Greenwell

BOKA BILJETTER TILL THE SHOW IN WHICH HOPEFULLY NOTHING HAPPENS