RECENSION: Sjöjungfrun (The Snow Queen), New Wolsey Theatre Online ✭✭✭✭

Paul T Davies recenserar Snödrottningen, årets rock'n'roll-panto från New Wolsey Theatre, som kan streamas online eller ses live på plats!

Snödrottningen (The Snow Queen). New Wolsey Theatre online och på scen!

4 Stjärnor

Boka nu

Teatrarna har verkligen gjort allt i sin makt för att få till föreställningar och pantomimer i år, och det är en härlig lättnad att återigen få ta del av New Wolsey Theatres traditionella rock'n'roll-panto – även om det denna gång sker från soffans trygga vrå! Jag såg en livestream av föreställningen tillsammans med en coronasäkrad publik på plats i salongen, och alla ingredienser för familjevänligt skoj finns där. Givet omständigheterna hymlas det inte om läget – pandemin tacklas rakt på sak i både skämt och sång. Geniala förinspelade musiksekvenser håller tempot uppe i berättelsen samtidigt som de säkerställer tryggt avstånd på scen.

Snödrottningen. Foto: Mike Kwasniak

Det är en liten ensemble som lyckas förmedla energin av en hel trupp. Utan ensemblegrupper eller kör på scen ger dessa fem artister allt. Steve Simmonds är en ljuvlig Dame som balanserar skickligt på gränsen till vuxenhumor och får publiken i härlig stämning (vi befinner oss trots allt i byn Ballbroken!). James Haggie nyttjar återigen sin komiska genialitet som byfånen Simon Clinkerbin, för att sedan briljant spela mot sin vanliga typ som den dystre Icicle, som ger showen en ganska mörk start. Lucy Wells är strålande som hjältinnan Gerda, och jag uppskattade verkligen Adam Langstaff i rollerna som den hysteriske Sven Lumphammer och Gerdas flört Kay. Natasha Lewis skapar en fin kontrast mellan den snälla Primrose och Snödrottningen; hennes version av Madonnas Frozen är vackert sjungen.

Det utmärkta kameraarbetet och samspelet mellan live-inslag och förinspelat material fungerar mycket väl och skapar en helt ny upplevelse. Låtvalen känns, som så ofta, en aning daterade och jag undrar ibland om inte fler moderna hits skulle kunna läggas till så att den yngre publiken kan sjunga med. Jag är inte heller helt säker på att en paus på femton minuter behövs, särskilt som föreställningen är något kortare än vanligt. Det är dock bara småsaker, då de interaktiva inslagen – särskilt de som involverar Hammer of Ipswich – fungerar så bra. Men jag ska vara ärlig: jag hoppas verkligen att detta blir en engångsföreteelse och att vi nästa år kan samlas i teatern för en panto med fullt ös och allsång för fulla halsar!