Sedan 1999

Trovärdiga nyheter och recensioner

26

år

det bästa från den brittiska teaterscenen

Officiella biljetter

Välj dina platser

Sedan 1999

Trovärdiga nyheter och recensioner

26

år

det bästa från den brittiska teaterscenen

Officiella biljetter

Välj dina platser

  • Sedan 1999

    Trovärdiga nyheter och recensioner

  • 26

    år

    det bästa från den brittiska teaterscenen

  • Officiella biljetter

  • Välj dina platser

NYHETER

RECENSION: The Sound of Music på New Wimbledon Theatre ✭✭✭✭

Publicerat

Av

douglasmayo

Share

Foto: Pamela Raith The Sound Of Music

New Wimbledon Theatre

2 april 2015

4 stjärnor

I några veckor nu har jag varit helt fast i The Sound Of Music. Det händer då och då. Just nu firar filmen sitt 50-årsjubileum, så de stora gudarna för sociala medier har funnit det lämpligt att påminna mig om min kärlek till föreställningen genom att lyfta fram bland annat ett riktigt bra specialprogram med Diane Sawyer och Julie Andrews som sändes på amerikansk TV förra året. För några dagar sedan dök en förlängd videotrailer upp för en ny produktion producerad av Bill Kenwright med Danielle Hope i huvudrollen. Trailern gjorde sitt jobb, och jag befann mig snart i några riktigt bekväma stolar (gott om benutrymme) på New Wimbledon Theatre tillsammans med en publik i åldrarna 7 till 80 för att se Rodgers och Hammersteins The Sound Of Music – igen!

Jag säger igen eftersom jag inte kan minnas hur många gånger jag har suttit igenom filmen, sett scenföreställningen framföras av både amatörer och professionella, och njutit av de olika cast-inspelningarna jag har i min samling. Det är något med musikalen som fungerar som tröstmat för själen, svårare än så är det inte.

Denna nya uppsättning, regisserad av Martin Connor, är en strålande produktion där man inte har sparat på krutet trots att det är en turnéversion.

Danielle Hope axlar rollen som Maria och ger henne den entusiasm och charm som krävs för att göra hennes Maria till ett varmt och kärleksfullt nav i berättelsen. Hon sjunger felfritt och gör partituret rättvisa, och hennes scener med von Trapp-barnen är helt förtjusande. Om man ska anmärka på något så var det att hon i försöken att kanalisera sin inre Julie Andrews ibland tappade accenten, vilket distraherade en aning från en i övrigt fantastisk prestation.

Steven Houghton spelar kapten von Trapp. En stilig, reserverad ledare som kräver disciplin, men vars murar bryts ner av mötet med Maria och av musiken. Det finns en genuin gnista mellan Maria och kaptenen som hjälper till att lyfta historien bortom den sockersöta yta som många förknippar med The Sound of Music.

Deras gemensamma stunder, från den strama början till de ögonblick då de inser att deras relation är något mer, fram till romantiken i Something Good, utvecklas till perfektion. Deras Ländler är elektrisk.

Enligt min mening behöver föreställningen en dos politik och ett stänk av fara. Alla bra Rodgers och Hammerstein-musikaler har det. När man tänker på det hanterade de väldigt känsliga ämnen redan på 50-talet, och The Sound Of Music är inget undantag. Det politiska underflödet av Anschluss, nazisthotet och omvälvningen i människors liv är alla nödvändiga delar som gör musikalen så speciell.

Därför är det viktigt att rollbesättningen av baronessan och Max Detweiler träffar rätt. De representerar rösterna från dem som ser händelseförloppet som oundvikligt och bara vill hamna på ”rätt” sida av historien. Det är ett tecken på kaptenens karaktär att han inte delar deras synsätt. Sarah Soetaert och Howard Samuels gör Elsa och Max till sympatiska opportunister genom hela pjäsen. Det är alltid intressant att se hur publiken som inte är bekant med scenversionen reagerar på låtar som How Can Love Survive och No Way To Stop It.

Vad vore väl The Sound Of Music utan barnen? Och dessa barn är inget annat än magnifika. De är kärnan i denna produktion och man kan inte låta bli att falla för den enorma charm som strålar från scenen så fort de är närvarande. Tillsammans bär de upp de flesta av de stora ikoniska sångerna som vi känner till och älskar, som Do-Re-Mi, The Lonely Goatherd (Getherd på sättern) och So Long – Farewell. Det är ingen lätt uppgift, men dessa unga skådespelare är briljanta i roller som lätt skulle kunna framstå som lillgamla och tillgjorda. Här finns äkta värme! Nunnorna i denna version leds av Jan Hartley som abbedissan. Hartleys tolkning är en av de bästa jag sett, och hennes Climb Ev'ry Mountain var precis så upplyftande och inspirerande som man kan hoppas på. Tillsammans med Zoe Anne Bown, Jessica Sherman och Grace Gardner var numret Maria en ren fröjd.

Luke George gjorde sin professionella skådespelardebut i rollen som Rolf, en ung och vilsen man som gör det rätta i det avgörande ögonblicket när han låter familjen von Trapp undkomma nazisterna. George sjöng utmärkt och hans scener med Liesl visade att båda är lovande unga talanger att hålla ögonen på.

Gary McCann har skapat en föränderlig visuell upplevelse med sin scenografi. Vackert målade fonder, en majestätisk trappa och klaustrofobiska klostergångar dominerar och ger regissören Martin Connor och koreografen Bill Deamer chansen att skapa slående bilder som frammanar mellankrigstidens Österrike. Deamers koreografi för barnen är följsam och förvandlar familjen von Trapps marscherande till lustfylld lek.

Kapellmästaren och arrangören David Steadman har tagit ett dike med tio musiker och gett dem orkestrala vingar. Steadmans tempo är fullt av liv och kraft och tillåts aldrig stagnera. När bandet tar ut svängen är det en fröjd, och det är väl värt att stanna kvar för att höra deras utgångsmusik efter föreställningen.

Det är härligt att se så många människor i alla åldrar njuta av och älska The Sound Of Music. Det finns en magi kring detta verk som trotsar all förklaring; generation efter generation förälskar sig i denna berättelse om familj, kärlek och motgångar, och det budskap om hopp som sköljer över publiken i våg efter våg. Man kan inte låta bli att älska det.

PS. För alla nördar av The Sound Of Music-kuriosa finns det en sak att hålla utkik efter. För några år sedan fick jag chansen att prata med Rodgers och Hammerstein-arkivarien Bruce Pomahac, som berättade att när de restaurerade originalmaterialet till föreställningen hade de snubblat över Hammersteins originaltext. Om du kan titelsången vet du att de flesta Marior sjunger ”to laugh like a brook, as it trips and falls, over stones on its way”. Uppenbarligen var Hammersteins faktiska ord ”stones in its way”. Lyssna noga så får du höra textförfattarens originalord på plats igen, precis som han avsåg. BESÖK VÅR SOUND OF MUSIC-SIDA FÖR TURNÉ- OCH BOKNINGSINFORMATION

https://www.youtube.com/watch?v=HxH6FVx5h60

Share this post:

Share this post:

Få det bästa från den brittiska teatervärlden direkt till din inkorg

Var först med de bästa biljetterna, exklusiva erbjudanden och de senaste nyheterna från West End.

Du kan nu00e4r som helst avsluta din prenumeration. Integritetspolicy

FÖLJ OSS