RECENSION: The Tempest, Jermyn Street Theatre i London ✭✭✭

Julian Eaves recenserar William Shakespeares Stormen i regi av Trevor Nunn på Jermyn Street Theatre, London.

Kirsty Bushell (Miranda) och Michael Pennington (Prospero) i Stormen. Foto: Robert Workman

Stormen Jermyn Street Theatre,

13 mars 2020

3 stjärnor

Trigger goes here

Det främsta dragplåstret i denna nyuppsättning av Shakespeares sista, avskedstagande pjäs är chansen att se veteranen inom klassiskt skådespeleri, Michael Pennington (76), ge en mästerlig lektion i versbehandling i rollen som Prospero, den avsatte hertigen av Milano.  Jag la märke till många unga skådespelare i publiken som lutade sig framåt i spänd förväntan, förtrollade av hans skenbart ansträngningslösa förmåga att hitta och förmedla mening i de mest komplexa monologer: och detta är ingen lätt uppgift med ett manus som gör allt för att röja undan varje känsla av trovärdig verklighet. Prospero (vilket på italienska betyder 'skall blomstra') är strandsatt på en avlägsen ö okänd för européer, där han lever i en grotta men ändå besitter magiska krafter som kan styra andar och till och med elementen.  Pjäsens fantasifulla motsägelser har länge gjort den till ett av Shakespeares mest problematiska dramer, och varje uppsättning idag måste fortfarande navigera genom ganska tvära inkonsekvenser i en berättelse som kan framstå som ett oförställt och okritiskt hyllande av den europeiska kolonialismen, som en chauvinistisk manipulering av den enda kvinnliga rollfiguren (trollkarlens dotter, Miranda), eller som helt enkelt bara fånig.

Whitney Kehinde (Ariel), Richard Derrington (Antonio), Peter Bramhill (Sebastian), Lynn Farleigh (Gonzalo) och Jim Findlay (Alonso). Foto: Robert Workman

Detta är en rejäl utmaning för den konstnärlige ledaren Tom Littler.  Han har dock utmärkt sig gång på gång under sin relativt korta tid på posten med produktioner som gör en magnifik dygd av ett brett dramatiskt spektrum, där allt låter och ser fantastiskt ut i den lillfingersstora teaterlokalen.  Denna gång har han en passande 'vrak-liknande' scenografi av Neil Irish och Anett Black, där ensemblen mestadels bär pyjamas och morgonrockar, möjligen som en anspelning på pjäsens många referenser till sömn och drömmar.  Men istället för att låta ölandskapet öppna sig framför oss – där handlingen rör sig över ön och strategiskt separerar överlevarna från den inledande stormen för att ställa varje grupp inför specifika fysiska och känslomässiga utmaningar – så känns vi, likt många andra tolkningar på senare tid, instängda i ett enda rum, med väggar prydda av vågiga, surrealistiska hyllor.  Detta framkallar en märklig spänning mellan vad vi uppmanas tro på och vad våra egna ögon ser.  För mig var detta tyvärr inte en behaglig eller givande spänning.  Jag tror att det är en fråga om personlig smak huruvida man uppskattar detta eller inte. 

Kirsty Bushell (Miranda) och Tam Williams (Ferdinand). Foto: Robert Workman

Samma känsla för det bisarra sträcker sig även till rollbesättningen.  Miranda spelas av den magnifika skådespelaren Kirsty Bushell, vars sätt att tala Shakespeare skiljer sig radikalt från Penningtons, men är minst lika fängslande.  Trots det får vi veta att hon bara är en tonåring – något vi inte tror på för fem öre – om än en med fenomenal intelligens och kvickhet. Som öns andar lever Whitney Kehinde i sitt eget universum i rollen som den bunde Ariel, och den unge Tam Williams atletiska närvaro injicerar välkommet liv i föreställningen när han visar upp den 'slaviske' Calibans kropp, knappt täckt av trasor och en mask.  Williams gör även dubbelrollen som Mirandas förälskelse, Ferdinand, genom att ta av sig visiret och hoppa i en snygg randig pyjamas, vilket fortsätter fokuset på det manliga framför det kvinnliga: till skillnad från Anne Francis i 'Forbidden Planet' får Bushell aldrig visa några av sina former, och man lämnas undrande över hur och varför Ferdinand omedelbart utnämner henne till en 'gudinna' och vill gifta sig med henne.

Tam Williams (Caliban). Foto: Robert Workman

När det gäller de övriga gör alla ett förtjänstfullt jobb: Jim Findley som kung Alonso (Ferdinands pappa), Lynn Farleigh (en förtjänstfullt feminiserad hovman, Gonzalo), Peter Bramhill (i dubbla roller som den blivande troninkräktaren Sebastian och den mer framgångsrika narren Trinculo) och Richard Derrington (som Prosperos bror och nemesis, Antonio... samt även den butler-aktige betjänten, oförklarligt klädd i full sen 1800-talsuniform och plommonstop).  Men återigen, för mig gav den klaustrofobiska känslan i detta trånga rum, oavsett vilka budskap den sände till intellektet, bara en känsla av bortkoppling och främlingskap – två saker jag hittills aldrig förknippat med en Tom Littler-produktion.