RECENSION: Things I Know To Be True, Lyric Hammersmith ✭✭✭✭✭

Ensemblen i Things I Know To Be True. Foto: Manuel Harlan Things I Know To Be True Lyric Hammersmith, därefter på turné

16 september 2016

5 stjärnor Boka biljetter till Things I Know To Be True Det finns ingen anledning att skräda orden när det gäller den här uppsättningen, så jag låter bli.  Den är makalös.  Helt makalös.  Det hör till ovanligheterna att jag lämnar salongen med tårar i ögonen, helt oförmögen att sätta ord på vad jag känner.  Det beror inte bara på pjäsens klimax, utan ärligt talat på hur hela verket är konstruerat och genomfört. När en föreställning inte ger mig någon flyktväg, utan suger tag i mig trots mina försök att föra anteckningar, då vet jag att jag ser något alldeles speciellt.  Och Things I Know To Be True är sannerligen det.  Speciell.

Things I Know To Be True är en samproduktion mellan Frantic Assembly och State Theatre Company of South Australia, där respektive teaters konstnärliga ledare (Scott Graham och Geordie Brookman) delar på regin.  Föreställningen hade premiär i Adelaide tidigare i år, där pjäsen också utspelar sig, och även om produktionen har bytt kontinent och rollistan har förnyats, är miljön densamma.  Trots att man använder brittiska skådespelare för den här delen av spelperioden, har alla geografiska referenser behållits.  Valet att låta ensemblen tala med brittisk accent suddar ut platsens betydelse och understryker de universella teman vi möter, vilket gör det mer direkt och personligt för den lokala publiken.

Under kvällen får vi följa ett år i familjen Prices hus, och det visar sig bli ett turbulent år när föräldrarnas förhoppningar på sina barn grusas och varje barn i sin tur tvingas välja sin egen väg och ta konsekvenserna av detta.  Föreställningen öppnar på en tom scen; allt det sceniska är exponerat.  Det enda som fyller rummet är en mängd pendellampor som används felfritt för att förstärka berättelsen (scenografi och ljus är båda effektfullt designade av Geoff Cobham).  Allt eftersom föreställningen fortskrider bygger ensemblen långsamt upp trädgården på baksidan medan familjen navigerar sina livsval.  Även om varje barns resa kan verka överdrivet dramatisk när de ställs sida vid sida – en med brustet hjärta, en som lämnar sin man, en som kämpar med sin identitet och en som är djupt involverad i olagligheter – gör ensemblens hängivelse dem helt trovärdiga.

Skådespelarna är otroligt starka och tar vara på varje subtilt ögonblick av humor eller patos som Andrew Bovell så skickligt har skrivit.  När de tar sig igenom partier med direkt tilltal till publiken, förhöjda fysiska metaforer och mer naturalistiskt spel, tjänas pjäsens komik – och tragik – perfekt av ensemblens självsäkra, karismatiska och skickliga anslag.  Inget ögonblick blir för långrandigt – tempot är avgörande – och de mindre lyckliga stunderna känns aldrig sökta utan drivs helt av karaktärerna.  Rosie, den yngsta i barnaskaran, gestaltas underbart av Kirsty Oswald, och även om hennes resa kan tyckas mindre dramatisk än syskonens, utgör hon på sätt och vis pjäsens ryggrad, antingen som deltagare eller observatör.  Hennes direkta tilltal till publiken har perfekt tonträff och är otroligt vinnande.  Varje karaktär får, när de närmar sig sina stora beslut, en möjlighet att knyta an till publiken, och i takt med det dras vi allt längre in.  Fran är en urkraft som familjens modersgestalt, och hennes situation, gripande skildrad av Imogen Stubbs, är nästan för smärtsam att bevittna när vi ser en mor som kämpar med att kommunicera öppet med sina barn.  Det är verkligen en enastående rollprestation.  Hennes pensionerade make Bob (Ewan Stewart) är den perfekta motparten i alla avseenden, genom både ljus och mörkret, allt medan den ena chocken efter den andra drabbar dem.

Det fysiska berättandet är vackert sammanflätat med intrigen, scenbytena, dialogen och karaktärernas drömmar och mål.  Scenerna har en lyrisk, drömlik kvalitet som uttrycker karaktärernas innersta önskningar – och de är djupt berörande.  Att se karaktärer bli smekta av kroppslösa händer när de minns ett möte med en älskare, eller se dem lyftas högt över huvudet när deras längtan stiger till ytan, känns helt naturligt i stunder där ord inte längre räcker till.  Men precis som resten av föreställningen används de fysiska inslagen på många sätt och är ofta kryddade med humor: allt från eleganta scenbyten med glidande möbler till lätt abstrakta reaktioner när barnen lyssnar på föräldrarnas berättelse om hur en av dem blev till.

Detta är en del av förklaringen till att föreställningen är en sådan framgång.  Med ett ämne som så lätt skulle kunna dränkas i sentimentalitet är den briljant konstruerad för att ständigt undvika det fallet.  Andrew Bovell undviker skickligt den tacksamma fällan, och även i de djupaste stunderna av allvar och känslostormar är humorn aldrig långt borta, vilket gör hela upplevelsen än mer drabbande. Ensemblen som helhet glänser i sitt engagemang för historien.  Dialogens rytm och innehåll ger en otrolig känsla av samhörighet och familjeband, vilket gör den emotionella berg-och-dalbanan än mer spännande.  Den tragiska oundvikligheten i scener som bråken mellan Pip (Natalie Casey) eller Mark (utmärkt spelad av Matthew Barker) och deras mamma blir desto mer gripande.

Familjer är komplicerade och stökiga, men när familjedraman skildras på rätt sätt kan de vara oerhört rörande.  Oavsett bakgrund har vi alla starka känslor kring begreppet "familj", och de banden sitter oftast djupt.  Brookman och Graham har väckt Bovells redan livsviktiga historia till liv på ett sätt som får skådespelarnas prestationer att verkligen lyfta.  Jag utmanar dig att inte bli berörd.  Detta är, kort sagt, en glödhet uppsättning med universell slagkraft.  Allt jag kan säga är: gå och se den!  Du kommer inte att bli besviken.

BOKA BILJETTER TILL THINGS I KNOW TO BE TRUE