RECENSION: Thoroughly Modern Millie, Landor Theatre ✭✭✭

Ensemblen i Thoroughly Modern Millie. Foto: Richard Davenport Thoroughly Modern Millie

Landor Theatre

25 augusti 2015

3 stjärnor

Vissa musikaler fungerar tack vare sina huvudrollsinnehavare. Andra fungerar tack vare den fantastiska musiken. Vissa lyckas genom sprakande dansnummer. Andra berättar en fängslande historia genom sång. Vissa musikaler bryter ny mark, leker med form och genre och omdefinierar vad en musikal kan vara. Andra bygger sin framgång på att vara trogna adaptioner av älskade böcker, filmer eller pjäser.

Thoroughly Modern Millie tillhör inte riktigt någon av dessa kategorier, och det tål att diskuteras om den egentligen fungerar som scenmusikal. Den har välsignats med en briljant titellåt – en fotstampande inspirationskälla full av kvickhet och elegans, som dessutom fungerar utmärkt i långsamt tempo som en reflekterande kärleksballad. Men trots att pjäsen bygger på en udda B-film som blivit kultförklarad tack vare sina stjärnor, och trots att den gjorde Sutton Foster till Broadway-stjärna och gav Amanda Holden en Olivier-nominering i West End, är verket ett märkligt hopplock av camp melodram och fars. Musiken lämnar en del att önska; förutom titellåten, ett lån från Gilbert och Sullivans Ruddigore och ett annat från Victor Herberts Naughty Marietta, är låtarna till stor del lättglömda.

För att Thoroughly Modern Millie ska lyckas fullt ut krävs stil, humor, energi och en oklanderlig sånginsats, toppat med sprudlande koreografi. Hela föreställningen behöver en sammanhållen, lätt absurd men totalt engagerande vision som återskapar känslan i en stumfilm (fast med dialog som är rolig om den levereras rätt, men seg om den spelas för naturalistiskt). Det här är ett av de sällsynta tillfällen då ”mer är mer” och ”mindre är fel”.

Just nu spelas SDWC Productions nyuppsättning på Landor Theatre, i regi av Matthew Iliffe, med musikalisk ledning av Chris Guard och koreografi av Sam Spencer Lane och Freddie Huddleston. Det är en energisk och entusiastisk historia, men även om vi bjuds på ett par klockrena rollprestationer har Iliffe överlag valt ett för säkert grepp om materialet. Det hindrar tyvärr både pjäsen och ensemblen från att verkligen stråla.

Thomas Inge, Chipo Kureya och George Hinson. Foto: Richard Davenport

Dansen är det område där föreställningen konsekvent vågar ta ut svängarna med en stilren, camp och härligt överdriven estetik. Ensemblen består av skickliga dansare och numren gnistrar av energi. Lane och Huddleston har gjort ett fantastiskt jobb med synkroniseringen; gruppnumren är precisa och bjuder på medryckande tajming. Både titellåten och ”Forget About The Boy” är en fröjd, och vi får se prov på riktigt bra steppdans från George Hinson, Thomas Inge och hela den kvinnliga ensemblen.

Andrew Riley förvandlar Landors scen till ett levande 1920-talskaos av möjligheter genom snyggt designade skärmar, en fiffig provisorisk hiss och en rymlig dansyta som snabbt kan skifta från kontor till hotellreception. Det är pråligt och glamoröst, helt rätt för epoken, och Sam Waddington ljussätter scenen med stor skicklighet. Skuggorna dansar och dröjer kvar på ett sätt som känns både romantiskt och kusligt beroende på scenens karaktär.

Francesca Lara Gordon gör sin professionella debut som Millie och visar att hon är ett namn att räkna med. Hon har utstrålning och dansar med stor entusiasm. Med sin ljuva röst skulle Gordon vara makalös i rätt roll, men här under Iliffes regi gnistrar hon inte riktigt så mycket som hon behöver. Millie måste äga rummet när hon kliver in och utstråla karisma – när det visar sig att hon är en fena på stenografi borde det finnas en glimt i ögat som visar hur mycket hon njuter av att överraska.

Gordon gör en god insats, men rösten saknar den nödvändiga ”brassiga” skärpan och kraften för att musikalen ska lyfta ordentligt. Det största problemet är att Gordon försöker spela Millie naturalistiskt, vilket inte är vad rollen kräver eller mår bra av.

Francesca Lara Gordon, Ben Stacey och Samuel Harris. Foto: Richard Davenport

Hon får tyvärr inte mycket draghjälp av männen i sitt liv; båda har en viss stil men ingen känns helt rätt för sin roll. Ben Stacey är stilig på det där typiska ”grannpojke”-sättet som vi känner igen från amerikanska tv-serier, men han saknar den pondus och sårbarhet som karaktären kräver. Han har också en behaglig röst, men den räcker inte riktigt till i de högre registren. Han är dock en duktig dansare och ger rollen både kraft och entusiasm. Han är som bäst i de sista scenerna, där han och Gordon skapar ett charmigt slut.

Millies blivande man, chefen Trevor Graydon III, spelas mindre framgångsrikt av Samuel Harris. Han har rätt utseende men inte rätt röst, och saknar den sensuella självsäkerhet som krävs. Graydon ska vara den ultimata charmören – rik, priviligierad och på jakt – men Harris övertygar inte. Hans röst låter utmärkt i mellanregistret men blir diffus och ofta falsk i de höga tonerna. Det är ett grundkrav för rollen att kunna sjunga ”Sweet Mystery of Life” och ”The Speed Test” med lätthet och precision, något Harris tyvärr inte levererade.

De bästa prestationerna hittar vi i birollerna. Christina Meehan är fantastisk som den drakoniska Miss Flannery – en tuffing med ett hjärta av guld när man väl vunnit hennes förtroende. Hennes peruk var en underbart grotesk skapelse och helt rätt för karaktären. Hon bidrog med exakt rätt sorts skärpa. I andra änden av spektrat lyste Sarah Marie Maxwell som Miss Dorothy med en träffsäker precision. Pigg, storögd, vacker och med en avslappnad röst (även om ”Sweet Mystery of Life” satt hårt inne) ger hon en frisk och smått galen touch till rollen som den oskuldsfulla flickan med en hemlighet.

Sarah Marie Maxwell och Alex Codd. Foto: Richard Davenport

Uppsättningen har två fantastiska roller för äldre skådespelerskor med komisk talang, men märkligt nog spelas båda här av unga kvinnor: Steph Parry som den elaka men enfaldiga Mrs Meers och Chipo Kureya som Muzzy. Ingen av dem var i närheten av tillräckligt gammal för att karaktärsrollerna skulle fungera som avsett. Båda var utmärkta dansare och sångerskor och lyste i ensemblenumren där de fick vara sig själva. Man hade önskat att deras uppenbara talanger tagits tillvara på ett bättre sätt.

Anthony Starr och Alex Codd höll sig på rätt sida av det tramsiga i sina roller som Bun Foo respektive Ching Ho. Codd är särskilt effektiv och hittar precis rätt balans mellan komik och romantik. Båda dansade exceptionellt bra och hanterade småroliga sidospår med bravur.

Musikaliskt sett, speciellt när hela ensemblen sjunger, finns inget att klaga på. Guard har full kontroll från pianot och ensemblen är välövad; harmonierna sitter perfekt och diktionen är utmärkt även i de mest fartfyllda numren. Sättningen i det lilla bandet kändes dock inte helt lyckad; det hade nog fungerat bättre med enbart keyboard och trummor. Med det sagt, och bortsett från några enstaka falska toner, gav bandet bra stöd åt ensemblen.

Det här är en musikal som är svår att få till även under de bästa förutsättningar, och det blir ännu svårare när rollsättningen (Anne Vosser) inte är idealisk. Men det finns gott om engagemang och entusiasm hos den unga ensemblen, en del riktigt strålande dans och flera utmärkta birollsprestationer.

Det är svårt att inte ryckas med av Millie och hennes vänner – och man ser fram emot att se vad dessa artister tar sig för nästa gång.

Thoroughly Modern Millie spelas på Landor Theatre till och med den 13 september 2015