RECENSION: Thriller Live, Lyric Theatre ✭✭✭✭

Dajiow som Michael Jackson i Thriller Live. Foto Irina Chira Thriller Live 9 oktober

Lyric Theatre

4 Stjärnor

Köp Biljetter Thriller har blivit ett stående inslag på West Ends teaterscen ända sedan premiären på Lyric Theatre 2007. I marknadsföringen nämns aldrig ordet "musikal" – det är ingen musikal och gör heller inte anspråk på att vara det.

Istället rör det sig i princip om ett "greatest hits"-album live på scen, där låtarna framförs av ett flertal olika personifieringar av Jackson, oavsett kön, ålder och ursprung (det spelar ingen roll om man är "black or white", antar jag). Produktionen inleds med de tidiga tongångarna från Jackson 5 innan vi får det allra bästa från hans solokarriär, inklusive albumen Thriller och Bad.

Så varför recenserar vi föreställningen åtta år efter premiären? Showen har nyligen genomgått en rejäl omarbetning, med fyra nya låtar och ett nytt öppningsmedley. Även om jag inte kan jämföra den direkt med den tidigare versionen, kändes det som ett ypperligt tillfälle att se om Thriller lever upp till den enorma hypen, även sex år efter Jacksons död.

Det behöver knappast nämnas att musiken var snudd på perfekt; Jackson har en omfattande och bländande låtkatalog att ösa ur. Det bjöds på en blandning av livliga nummer och långsammare, vemodiga ballader, vilket överlag fungerade väl. Det uppstod dock en svacka mot slutet av första akten där energin sjönk något och musiken saknade variation. De nya låtarna förtjänade alla sin plats (särskilt Rockin’ Robin), men de gjorde föreställningen väldigt lång – lite varsam redigering kan vara på sin plats under spelperiodens gång.

Andra akten var betydligt vassare, med en trollbindande sista tjugominutersperiod som inkluderade den episka uppställningen Billie Jean, Thriller, Bad och Smooth Criminal. Det var ett perfekt crescendo som fick publiken att hamna i extas mot slutet, backat av en briljant och kreativ iscensättning – med läskiga monster som rörde sig genom publiken under Thriller och hyllningar till den ikoniska koreografin i Billie Jean. Man motstod också frestelsen att gå för långt med Earth Song, så det fanns inget behov av ett ingripande i sann Jarvis Cocker-anda!

Koreografin är tveklöst Thrillers starkaste sida; den är uppfinningsrik, uppiggande och nästan utmattande att titta på. Den införlivar Jacksons klassiska rörelser (inklusive moonwalks) samtidigt som den känns fräsch, rolig och radikal. Här finns seriöst komplexa och tyngdlagsutmanande moves som framförs av en extremt stark ensemble. Särskilt minnesvärda var de utmanande men intressanta rörelserna i Dirty Diana och den snygga, individuella koreografin i Beat It, som gav dansarna chansen att visa sin personliga talang.

Dajiow som Michael Jackson i Thriller Live. Foto Irina Chira

Flera olika sångare delar på rollen som Jackson under kvällen. Dajilow förkroppsligade Jacksons aura bäst av alla och lyckades kopiera stjärnans manér, inklusive den berömda moonwalken, helt oklanderligt. Alex Buchanan imponerade också i de långsammare och mer soul-mätta numren, och levererade en kraftfull och energisk version av Beat It. Unge Eshan Gopal blev också en publikfavorit som ägde scenen under sitt medley av Jackson 5-klassiker.

Scenografin var smart och färgstark, förstärkt av utmärkt ljussättning och pyroteknik. En skärm längst bak på scenen används för fyndiga effekter och fungerar väl ihop med koreografin. Det fantastiska husbandet blandade rock, soul och pop och gav ett kraftfullt musikaliskt stöd. Det var härligt att se dem i blickfånget under showens episka gitarrsolon, ett grepp som man gärna hade kunnat använda oftare för att skruva upp tempot ytterligare.

Trots att showen var tekniskt briljant har jag vissa invändningar. Även om det tveklöst är en underhållande helkväll är det teatermässiga värdet begränsat, då man inte har gjort något försök att skapa en sammanhängande historia eller handling. Bristen på känslomässigt engagemang gör att Thriller ibland kan upplevas som något mekanisk, särskilt på grund av de obligatoriska "klappa med i takt"-momenten som uppstår i de flesta låtarna.

Det finns ingenting som bryter av musiken eller manar till eftertanke, vilket gör att det emellanåt känns som att titta på något lättsmält på TV. Man njuter av det man ser och ser gärna mer, men man är medveten om att hjärnan förblir helt outmanad.

Om du letar efter något som får dig att tänka, skratta eller gråta är Thriller kanske inget för dig. Men om du är ett Jackson-fan eller vill dansa bort en fredagskväll finns det inget bättre ställe i West End att besöka.

KÖP BILJETTER TILL THRILLER LIVE PÅ LYRIC THEATRE