RECENSION: Top Hat, Upstairs at the Gatehouse ✭✭✭✭✭

Jerry med killarna från Top Hat på Upstairs at the Gatehouse. Foto: Darren Bell Top Hat The Musical Upstairs At The Gatehouse,

15 december 2017

5 stjärnor

Boka nu

Heaven!  This is heaven!

Regissör- och producentparet John och Katie Plews firar 20 lysande år av att presentera stadens främsta fringe-föreställningar med en fantastisk nypremiär av vad som förmodligen är den allra bästa scenadaptionen av en filmmusikal, kryddad med extra musik av den odödlige Irving Berlin. Matthew Whites och Howard Jacques perfekta översättning av RKO-filmen från 1935 (med dess kvicka, eleganta manus av Dwight Taylor och Allan Scott – med flera) förtrollade publiken i West End för några år sedan i Whites egen regi. Han fanns på plats i publiken under pressnatten för att se allt vakna till liv på nytt, och han såg omåttligt nöjd ut med vad John och hans team (biträdande regissör Chloe Christian) har åstadkommit i den lilla lokalen med 160 platser, med en ensemble på bara 12 personer och ett sexmannaband. Uppsatt som furiös traverse-teater, med Emily Bestows mörka men mycket eleganta art deco-design, oklanderligt ljussatt av hovleverantören Sam Waddington och med Nico Menghinis välbalanserade ljud, är tempot och blockeringen i föreställningen helt felfri.

Joanne Clifton och Joshua Lay i Top Hat på Upstairs at the Gatehouse. Foto: Darren Bell

Chris Whittakers sublima koreografi (med assistans av Susannah Owen) har, enligt min erfarenhet, aldrig varit bättre: inspirerad av Astaires originalarbete tillsammans med Hermes Pan för de välkända dansarrangemangen i filmen, får vi en mirakulös frammaning av tidsepoken. Det lyckas förmedla filmens storslagenhet och spektakel på en jämförelsevis minimal spelyta, vilket når sin kulmen i den rent ut sagt makalösa ”Cheek to Cheek”, med förtjusande dansanta ögonblick som punkterar handlingen med några minuters mellanrum. Det är trots allt en dansshow, och detta är hantverk av högsta klass – fullt i nivå med vad som helst i huvudstaden, men till en bråkdel av priset. Det är ingen slump att nästan hela spelperioden var slutsåld redan innan premiären; när du läser detta finns det kanske inga biljetter kvar, men man kan ju hoppas att Katie lyckas klämma in en extra matiné eller två. (Fast jag undrar om ens denna enastående ensemble skulle orka med ett sådant krävande schema!)

Framgången i utförandet hänger dock helt på rollbesättningen, som inte kunde vara bättre. Joshua Lay är en sann stjärna av West End-snitt i Fred Astaires roll som Jerry Travers. Han behärskar sina omväxlande balettliknande och vaudeville-inspirerade rörelser till punkt och pricka, samtidigt som han levererar den torra ”dry martini”-humorn på ett sätt som är minst lika bra som det vi såg för fem år sedan på Aldwych. Det som finns här, och som enligt uppgift var mindre märkbart förra gången, är en genuin personkemi mellan huvudrollerna: Lay paras här ihop med en strålande Joanne Clifton som gör den rappa och kaxiga Dale Tremont (Ginger Rogers roll). Känd från ”Strictly” och direkt sprungen ur en lång turné med ”Flashdance” (stilmässigt en miljon mil från vad hon gör här), har hon helt förstått den rätta tonen för denna intelligenta societetskomedi. Det slår gnistor om stjärnorna från första sekund, en elektrisk stämning som håller i sig genom alla charmiga äventyr och missförstånd fram till den slutliga, ljuvliga föreningen.

Joanne Clifton och Joshua Lay i Top Hat. Foto: Darren Bell

Runt dem kretsar en konstellation av biroller som alla är smittade av denna glada atmosfär. Darren Benedict, i Edward Everett-Hortons roll som Horace Hardwick, är kvittrande neurotisk med en pricksäker tajming som låter de omedvetna onelinerna landa exakt där de gör mest nytta. Vid hans sida känns Ellen Verenieks som född att spela Madge Hardwick. Matthew James Willis gör en roligt pompös Beddini, och Samuel Haughton är en engagerande annorlunda Bates som gör det mesta av sina många imitationer i andra akten. Övriga roller spelas av den sprudlande ensemblen bestående av Leanne Groutage, Olivia Sinclair, Grace Usher, Rhys Ashcroft, Marcus J Foreman och Grant Jackson. Och alla ser helt fantastiska ut i Bestows häpnadsväckande kostymer som blir vackrare för varje scen (under överseende av Joseph Hodges), toppat med Jessica Plews praktfulla peruker och styling.

Musiken strömmar från Charlie Ingles eminenta dansband på musikerläktaren, med Jonathan Lee (Keys 2), Dan Taylor på klar trumpet och flygelhorn, Matt Smith på varm och sexig trombon, Matthew Hinchcliffe på diverse träblås och Jake Perrett på slagverk (som håller takten snyggt utan att någonsin dränka texturen). Vi står i stor tacksamhetsskuld till Dan Glover för de fantastiska bearbetningarna av Chris Walkers West End-orkestreringar: gång på gång låter de bekanta melodierna som om de vore helt nyskrivna. Ingles själv har precis tagit ledigt från ”Flashdance”-turnén och har skapat något av ett mirakel med sin knivskarpa och stilrena musikaliska ledning, framarbetad på nästan ingen tid alls.

För om man tänker efter ett ögonblick, har den här produktionen rotts i hamn på rekordtid. I synnerhet huvudrollsinnehavarna hade bara några dagar på sig att få allt att sitta innan de mötte publiken. Det är ett bevis på den enorma professionalism som är den här teaterns signum. En vacker dag kommer det skrivas en bok om denna extraordinära teaterfamilj, vars många ”barn” inkluderar några av de största namnen i brittisk teater (deras ansikten pryder väggarna i baren och posters från tidigare succéer täcker trapphuset). På pressnatten fanns även regissören och koreografen Racky Plews i publiken, ännu en talang sprungen ur denna märkvärdiga och värdefulla scen. Och när vi ändå pratar om publiken, så var det en fröjd att vara i sällskap med kända ansikten som Judith Chalmers, Lesley Garrett och till och med Berlins eget barnbarn. Under sådana här omständigheter kan man inte göra annat än att ”face the music and dance” av ren glädje!

Till och med 28 januari 2018

BOKA BILJETTER TILL TOP HAT