RECENSION: Torch Song på Turbine Theatre i Battersea ✭✭✭

Julian Eaves recenserar Torch Song, Harvey Fiersteins pjäs som nu spelas på nyöppnade Turbine Theatre i Battersea.

Matthew Needham (Arnold) i Torch Song. Foto: Mark Senior Torch Song

Turbine Theatre, Battersea

6 september 2019

3 stjärnor

Boka biljetter

Regissören Drew McOnie lyste med sin frånvaro under pressvisningen för premiären av Harvey Fiersteins fantastiska pjäs på den helt nya London-scenen.  Han är en mycket upptagen man och jag är övertygad om att det fanns goda skäl till hans frånvaro.  Men på ett sätt var det symptomatiskt för den bristande inverkan han haft på denna produktion, som istället för att ta itu med författarens briljanta grundmaterial föredrar att glida fram på ytan. Man bjuder på underhållning och visst vemod, men missar till stor del djupet, dramatiken och – framför allt – den ”svindlande” humor som programbladet utlovar.

Matthew Needham (Arnold), Rish Shah (Alan). Foto: Mark Senior

De som klarar sig bäst är birollsinnehavarna.  Dino Fetscher som den bisexuella Ed är scenens starkaste personlighet: hans slående utseende som en perfekt 70-talsikon, som spelar mot killarna i New Yorks bakgatsbarer samtidigt som han dejtar tjejer, kombinerat med den styrka han ger varje rörelse – även när han står helt still – gör honom magnetisk att skåda; han rymmer enormt mycket detaljrikedom i sin emotionella resa, som han gör både trovärdig och minnesvärd.

Daisy Boulton gör mycket av rollen som hans kvinnliga kärleksintresse, Laurel, med en öppen och passionerad insats som gör henne till en helt logisk partner för Ed.  Efter pausen ger Bernice Stegers en kraftfull tolkning av huvudrollens mamma: en dominerande judisk matriark som inte riktigt kan acceptera sin son men som heller inte kan släppa taget om honom. Mycket vilar på hennes roll inför pjäsens klimax, men ju längre hon syns, desto mer medvetna blir vi om den bristande tajmingen i föreställningen. Detta undergräver skådespelarnas förmåga att 'placera' humorn och sorgen på rätt ställe.  Och det är faktiskt något som regissören bär ansvar för.  Här krävs mer regi och mer omsorg för att bygga upp komiken, annars landar inte skämten och publiken tappar engagemanget.

Bernice Stegers som Ma. Foto: Mark Senior

Utan den briljanta lättheten i pjäsens livsglädje och joi-de-vivre känner vi inte alls av den smärta och det lidande som döljer sig i dess kärna.  Och det är verkligen synd.  Denna ensemble förtjänar bättre förberedelser innan de ställs inför publik: de kan inte lösa allt på egen hand.  Detta är långt ifrån ett enkelt drama: alla karaktärer är komplexa och mer än måttligt förvirrade av den värld de lever i.  Tydligare beslut krävs för att de verbalt skickliga monologerna och samtalen ska nå sin fulla kraft.

Dino Fetscher (Ed), Rish Shah (Alan). Foto: Mark Senior

Här finns också nykomlingar som gör sin scendebut: Jay Lycurgo är pigg och energisk som den adopterade 15-årige David, och Rish Shah gör ett bra jobb med att etablera den tragiske Alan, huvudpersonens förlorade kärlek.  Men vårt fokus återvänder ständigt till Matthew Needham som författarens alter ego, Arnold.  Han levererar en studerat lakonisk och inåtvänd rollprestation som är raka motsatsen till vad manuset kräver.  Hans dämpade, ofta oföränderliga och dystra uppsyn dödar skämt efter skämt efter skämt.  Det är onekligen ett sätt att tolka rollen, men jag anser inte att det fungerar.  Det här är egentligen högklassig komedi.  Det är ett drama som fungerar bäst om skådespelarna kan visa ett djupt känslomässigt engagemang och vända på en femöring mellan mänskliga extremer: ena sekunden ska de få oss att skaka av den ”svindlande” humor som utlovats, och i nästa stund ska de få oss att sitta stumma av chock och sorg.  Det är vad manuset dikterar, och att låtsas som något annat är att missa pjäsens sanna natur.

Matthew Needham (Arnold), Dino Fetscher (Ed). Foto: Mark Senior

Och det finns mycket mer än så.  Det här är också en pjäs som handlar om teatern som konstform: det börjar med dramatiken i att applicera mascara och 'dragga up'; det bjuds på monologer och recitationer, ibland i totalt mörker (ljussättning av James Whiteside); vi förs genom en sinnrik 'kvartett' av röster i en delad säng; och fysisk teater används för att karikera berättelsen.  Det hela kulminerar i en till synes traditionell situationskomedi (scenografi av Ryan Dawson Laight, som prickar helt rätt med kostymerna), som om den vore skriven av Neil Simon.  Allt detta varvas med Sebastian Frosts eklektiska ljudbild.  Men genom alla dessa stilar löper Arnold som en konsekvent auktoritet som utforskar sin tes om kärlek, förlust och identitet.  Detta är aspekter av teatern som McOnie borde behärska till fullo; om han inte lyckats denna gång måste det finnas skäl till det.  Kanske kan teaterns konstnärliga ledare, Paul Taylor-Mills, kasta ljus över saken.

Matthew Needham (Arnold) och Daisy Boulton (Laurel). Foto: Mark Senior

Hur det än må vara är det vi ser här en hyfsad men ojämn tolkning av ett fantastiskt manus.  Lyssna på vad skådespelarna säger, inklusive Needham, så kommer pjäsens magi att verka oavsett utförande: den kommer få dig att vända blicken inåt och ställa existentiella frågor om vem och vad du älskar, var och hur du upplevt förlust, och framför allt – vem du egentligen ser dig själv som.  Men var beredd på att missa de verkliga topparna och dalarna.  Förhoppningsvis är pjäsens kvalitéer nog för att rättfärdiga utmaningen att hitta hit: jag tog tåget från Victoria till Battersea Park, gick runt hörnet och åkte två hållplatser med buss till södra sidan av Chelsea Bridge.  Det var ganska enkelt.  Andra vägar kan vara krångligare.  Resan hem till Waterloo efter föreställningen var betydligt mer komplicerad och tidskrävande.  Jag hoppas att teaterns webbplats snart erbjuder tydligare reseanvisningar.

Läs andra recensioner