RECENSION: Under Milk Wood, National Theatre i London ✭✭✭✭

Paul T Davies recenserar Dylan Thomas Under Milk Wood som nu spelas på National Theatre i London.

Michael Sheen i Under Milk Wood. Foto: Johan Persson Under Milk Wood.

National Theatre.

23 juni 2021

4 stjärnor

Boka biljetter

”Att börja vid början…” Men den här uppsättningen börjar faktiskt inte vid början av Dylan Thomas klassiska pjäs. Dagen startar istället på ett äldreboende, där herr Jenkins har missat sin frukost och känner sig förvirrad. Detta nyskrivna material av Sian Owen är vackert naturalistiskt och rymmer smarta anspelningar på texten som komma skall. Det blir en smula abrupt när herr Jenkins son (Michael Sheen) kliver in på scenen och insisterar på att få träffa sin far, en brådska som inte ges någon närmare förklaring. Han är tillrufsad och det står snart klart att han har problem med spriten; han framstår som Dylan Thomas vålnad, som kanske försöker ta det farväl han aldrig hann med i verkliga livet. Genom ett fotoalbum och minnen av hans farfar, pastor Eli Jenkins, börjar Llareggub närma sig, men när det väl är inom räckhåll känns det som att texten rycks åt sig snarare än omfamnas.

Cleo Sylvestre och Alan David i Under Milk Wood. Foto: Johan Persson

Det är först när scenen töms och lämnas kal som pjäsens sanning bekräftas – less is more. Jag älskade att rollistan består av äldre skådespelare, kanske som en påminnelse till den yngre generationen att aldrig glömma. Centralt i konceptet är relationen mellan far och son, och Karl Johnson är enastående som herr Jenkins i rollen som pastorn i Under Milk Wood; han lyssnar med en intenstiv närvaro i en vacker prestation. Michael Sheen är utmärkt som både Owain Jenkins och ”First Voice”, och framför texten som om han improviserar för att fängsla sin far. Det är en lysande ensemble och en fröjd att höra walesiska röster på Nationals scen. Siân Phillips tillför värdighet och klass till Polly Garter, Anthony O’Donnell är en rörande Captain Cat och legendariske Alan David är perfekt som både herr Pritchard och herr Pugh. Thomas dog som alkoholist, och föreställningen vidkänner detta genom fru Cherry Owen (den underbara Kazrena James), som inte är särskilt förtjust över sin makes drickande, och i Sailor’s Arms skildras kampen mot flaskan. Ensemblen spelar med stor entusiasm, understödd av Merle Hensels fantastiska scenografi – en snabb frukostsekvens och Nogood Boyos fiskebåt är särskilda glädjeämnen.

Ensemblen i Under Milk Wood. Foto: Johan Persson

När man spelar på en rund scen i det rymliga och coronasäkrade Olivier-teatern går en del dialog oundvikligen förlorad, och regissören Lyndsey Turner lutar sig ibland väl tungt mot sitt koncept, vilket gör att en del av textens glädje får ge vika för melankolin. Det är dock ett djärvt grepp, och när vi återvänder till äldreboendet skapar omplaceringen av pastor Jenkins kvällsbön mot slutet av pjäsen ett vackert och mycket rörande ögonblick: ”For whether we last the night or no, I’m sure is always touch-and-go.” Här ger tolkningen full utdelning och, som alltid, är föreställningens sanna stjärna Dylan Thomas.