RECENSION: Vanya and Sonia and Masha and Spike, Charing Cross Theatre ✭✭✭

Vår egen teaterkritiker Libby Purves (theatreCat) recenserar Christopher Durangs Vanya and Sonia and Masha and Spike, som just nu spelas på Charing Cross Theatre.

Janie Dee, Charlie Maher och Paul Maloney. Foto: Marc Brenner Vanya and Sonia and Masha and Spike.

Charing Cross Theatre

3 stjärnor

Till 8 januari 2022

Boka biljetter

Vanya och Sonia är syskon – även om hon är adopterad – och har levt ett stillsamt, plikttroget liv i en avlägsen villa på landet, omgiven av körsbärsträd och en fruktträdgård. Allt bekostat av deras mer framgångsrika storstadssyster, Masha, som nu anländer för att röra om i grytan och meddela att hon planerar att sälja huset. Under tiden skriver Vanya på en experimentell pjäs som knappast lär leda någonstans. Sonia i sin tur beklagar sig över att de aldrig riktigt har levt. Om du känner igen en Tjechov-uppställning här så har du helt rätt, och det är högst medvetet – nästan kvaävande så. Det konstateras rentav öppet när landsbygdsparet drömmer sig tillbaka till föräldrarnas besatthet av den ryska dramatikern i det lokala amatörteatersällskapet.

Charlie Maher och Lukwesa Mwamba. Foto: Marc Brenner

Det hela känns inledningsvis som en lite väl tillgjord sitcom, men det tar sig när Masha anländer. Den makalösa Janie Dee är i sitt esse som den taktlösa och komiskt osäkra divan med fem kraschade äktenskap i ryggen ("Jag är vacker, talangfull, charmig och framgångsrik – varför lämnar de mig?"). I släptåg har hon sin korkade pojkvän Spike (Charlie Maher), en parodi på alla poserande pop-hunkar genom tiderna, ivrig att få slänga tröjan och springa runt i salongen i bara kalsongerna på väg till en tänkt damm. Masha ska på maskeradfest som Disneys Snövita, och de andra tvingas delta som de sju dvärgarna i föga smickrande kostymer som hon tagit med sig.

Janie Dee och Michael Maloney. Photo: Marc Brenner

Endast Sonia vägrar och väljer istället att gå som den elaka drottningen (men i Maggie Smiths tolkning), fixar till sig och spenderar festen (som äger rum under pausen) med att tala med en nasalt släpig Maggie Smith-röst. Hittills känns det som ren situationskomedi. Rebecca Lacey är dock utmärkt, både i sin Maggie-imitation och – när pjäsen väl fördjupas – i att förmedla den faktiska smärtan över ett liv som känns tomt och bortglömt.

Ibland ser man en prisbelönt pjäs, i det här fallet en Tony-vinnare, och spenderar första timmen med att vara helt oförstående inför hur den har kunnat prisas, för att sedan få pusselbitarna på plats i en fenomenal andra akt. Här sker det främst genom en kulminerande tirad, framförd con amore och tempestuoso av Michael Maloney i rollen som Vanya. En notering till alla dramatiker: lämna oss med ett starkt sista intryck så förlåter vi en seg start.

Ensemblen i Vanya Sonya Masha and Spike. Foto: Marc Brenner

Maloney, som dittills tillbringat pjäsen med att sitta i en korgstol iklädd maskeradkostymen för dvärgen Butter, provoceras till ett magnifikt utbrott mot den ohyfsade Spike, som sitter och sms:ar istället för att lyssna på Vanyas pjäs. "Jag oroar mig för framtiden och jag saknar det som varit", ropar han och längtar tillbaka till den trygga, plikttrogna vardagen i 1950-talets småstads-Amerika. En tid då man slickade frimärken, postade brev och alla grät ikapp när hunden Old Yeller blev skjuten. Han ställer detta mot dagens ytliga online-hysteri, koncentrationsförmåga som hos en dagslända och lättillgänglig porr. Det är faktiskt magnifikt. Det ger röst åt en hel generation, även om de anar (med tanke på 50-talets rasism och begränsningar) att det är en romantiserad bild.

Om Christopher Durang kan skriva så här – och så skickligt mana fram den föregående känslosamma scenen mellan de två kvinnorna, eller den absurda komiken i Vanyas pjäs som framförs av en molekyl i rymden – varför slösa bort så mycket av vår tid i första akten? Varför bombardera oss med menande Tjechov-referenser, grekisk tragedi och interna teaterskämt? När en karaktär nämner Pirandello börjar vissa av oss greppa efter en arg penna. Och varför, utöver det, introducera en halvrolig städhjälp vid namn Cassandra som – trots ett tappert spel av Sara Powell – ständigt levererar poänglösa och pretentiösa domedagsprofetior bara för att rättfärdiga sitt namn? I andra akten visar hon sig ha övernaturliga krafter ett tag, och vid det laget var jag så utmattad av litterära referenser att jag direkt tänkte på Noel Cowards "Min fru går igen". Det är så skadad man blir av extrem självmedvetenhet på teatern.

Men jag ångrar inte att jag gick. Denna teater är ofta den mest prisvärda i West End (tillsammans med kära Jermyn Street Theatre), och det är aldrig bortkastad tid att se Dee, Maloney och Lacey på scen.